Reseberättelse: Juventus-Cagliari, del 1
Jag vet att ni kanske förväntar er en gemytlig historia om att åka ner till halvön och spendera några dagar med likasinnade, som kan guida en till paradiset, att under några dagar samla minnen för livet tillsammans. Men den här berättelsen handlar om en vanlig supporters pilgrimsfärd till det som för honom är fotbollens andliga hemland.
Resan till Stadio Delle Alpi i Turin kan beskrivas som just en pilgrimsfärd, och bakgrunden är den för mig heliga VM-turneringen i Italien 1990, även känd som Italia 90, kort och gott.
VM 1990 var den första stora fotbollsturnering som jag följde framför TV:n, som 8-åring, och att det var ett världsmästerskap bidrog till att jag verkligen följde minut efter minut fullständigt fascinerad, helt låst av spektaklet, kände av dess globala betydelse. Allt som jag tycker och känner inför fotbollen idag bygger på Italia 90 som någon slags grundmodell för spelet, som ett slags arketyp för fotboll. Och däri ingår förstås arenorna. För även om man ser matcherna från TV-rutan får man ändå en föreställning om den miljö som ramar in spelet, och de matcher som gick på San Siro och Delle Alpi gjorde störst intryck på mig. Därefter hade jag fantiserat i 15 år om att finnas på plats i någon av de arenorna och bevittna ett spektakel som i alla fall skulle påminna om VM 90. Jag antar att det har blivit mer nostalgi ju längre tiden gått, så i och för sig kanske det inte är så konstigt att det tog så långt tid för mig att till slut finna mig på plats där, på Stadio Delle Alpi den 11 december år 2005.
Planeringen att åka ner till Turin kom till efter att det blev klart att både Torino och Juventus inte ville spela kvar i arenan. Den förra tänker återvända till en nybyggd Stadio Communale, medan den senare kommer snart att sätta igång med ombyggandet av Delle Alpi. Således var det sista chansen, tänkte jag, och ett bonus var att pricka in det tillfälle då Cagliari skulle komma på besök. Att det samtidig skulle sänka oddsen för Cagliari-poäng var nåt som man fick ta när man i första hand åkte till arenan.
Nästan två månader innan matchdag gjorde jag klart med allt, flygbiljetter och hotel, och under tiden fram tills dess såg jag till att skaffa en del nödvändig information om språk, tåg etc. Vad gäller biljetterna som oftast är den jobbigaste delen finns det en fördel för folk från utlandet att Juventus har så usla publiksiffror att man bara behöver dyka upp på matchdag för att få biljett när det gäller matcher mot lag som Bologna, Empoli, Parma och just Cagliari. Då finns det inte ens någon risk, så att säga.
Och så var det dags för packning den 8 december, och här följer det som hände under helgen i fråga, hur man känner sig som en ensam supporter i ett land som man aldrig besökt, där man inte känner någon och bara kan ett fåtal italienska ord.
Fredag
Morgonen var egentligen bara en fortsättning på torsdag kväll. Eftersom SAS numer erbjuder Europa-resor till väldigt bra priser behöver man inte längre flyga med det irländska utsugarföretaget. Destinationen var alltså Arlanda och eftersom jag inte ville ta tåget dit, som bara skulle ge mig 10 minuters marginal till inchekning/boarding, var jag tvungen att ta bussen från Norrköping (där jag "parkerade" hos familjen på torsdagen för att få en kortare resa) kl. 4 på morgonen. Ingen idé att sova alltså.
Väl framme i Stockholm (där jag skulle ta flygbussen till Arlanda) fick jag en påminnelse om varför det är en bra idé att lämna det här landet för några dar, eller varför inte för alltid? Gränspolisen kom och skulle kolla alla i bussen, eller i alla fall alla svartskallar däri. Tydligen hade bussen kört ända från Köpenhamn till Stockholm. Istället för att bara be alla dra upp leg/pass går bruden omkring och frågar folk vart de steg på bussen, tills hon kommer fram till mig, i vilket fall det inte längre duger att man ger ett svar. Hon frågar efter leg när jag förklarar att jag steg på i Norrköping. "Vi godkänner muntligt svar, om du inte är blatte." Idiot. Får dessa människor någon utbildning om hur man handskas med människor överhuvudtaget? Det är ju för fan det de håller på med.
På gaten i Arlanda fanns det bara 10-12 pers, de flesta italienare. Flyget, till Milano, blev dock försenad. Först då dök det upp en drös med merparten svenska passagerare. Däribland självaste Thomas "Gustafsson" Antonelius. Milanoderby, antar jag.
Jag tittade ut genom fönstret när vi flög över alperna, bland det vackraste jag sett från ett flygplan. Jag fick också lära mig att Milano och dess utkanter ligger alldeles bredvid dessa bergskedjor. Det var också roligt att kunna "spotta" San Siro från fönstret.
Väl framme på Milano Linate Airport behövde jag aldrig genomgå passkontroll vilket kändes konstigt, så pass att jag själv drog till informationsdisken och frågade tjänstekvinnan om det. Hon förklarade att det i och för sig var lugnt.
Tog sen bussen till Milano Centrale Stazione. Gick till informationsavdelningen för att fråga var man köper biljetter. Det var ett stort rum med 4-5 pers bakom bänkraden, alla bakom ett stort glasvägg framför disken. Gubben som jag fick kunde "lite" engelska sa han, förklarade lite drygt att tåget till Torino går varje timme, och biljetter kunde man köpa "downstairs".
I biljettkön hade jag en charmig äldre snubbe bakom mig som var lite nervös över att hans tåg var försenad, och kön stannade till lite när en tjej stod och snackade med personalen bakom luckan i 5-10 minuter. Jag log och nickade till hans kommentarer, man hajar ju mycket av kroppspråket. Till slut undrade han något, "non parlo italiano" sa jag, han pekade på klockan och babblade till. Jag kunde inte komma på hur jag skulle säga kl. 13:18, inte i det stressade momentet, så jag bara drog till med "Torino", och han tänkte att han kanske kunde gå före eftersom det var sådär 25 min kvar tills mitt tåg. Sure thing, skip.
Till min förvåning behövde jag inte svara på många följdfrågor framme i luckan. Det räckte att säga "Torino" och så fick man betala 8 euro. Så lite kostar en tågbiljett från Milano till Turin i Italien; andra klass stod det på biljetten, vilket verkade gälla för hela tåget.
På perrongerna som är direkt anslutna till interiören är Milanos tågstation riktigt retro, med en konstruktionstunnel som följer några hundra meter ut. Samtidigt som det är väldigt uppfriskande att bara ta ett steg ut och mötas av ett gigantiskt utomhushall är det lite som att befinna sig i en storstad under första världskriget.
Det var lite sjabbigt inombords, men värt priset. Dessutom verkade inte folk ha för vana att lägga upp skorna på stolarna och skita ner stället ännu mer, så som kidsen gör i Svezia.
När biljettkontrollanten kom visade det sig efter lite strul med språket att man måste stämpla biljetterna i särskilda automater. Därav fick jag böta 5 euron. Vilken människa ger böter till en utlänning som uppenbarligen inte hajar hur systemet fungerar?
På vägen stannade tåget vid mindre industriorter, och det var anmärkningsvärt hur scenerna skiljde sig avsevärt från bilden som har skapats av omvärlden för att karaktärisera Italien. Idylliska byar, folkmusik, medelhavets sjöar och så den syditalienska maten förstås. Olivolja, spaghetti och pizza för hela slanten. Nog för att man har mer vett och kunskap än att förvänta sig sånt i norr, om överhuvudtaget, men det kändes som att jag lika gärna kunde ha varit i Österrike, Tyskland eller Frankrike. Särskilt fascinerande var det när tåget stannade i Vercelli, staden vars fotbollslag Pro Vercelli blev italienska mästare 8 gånger innan det nuvarande seriesystemet sattes igång på 1920-talet.
Framme i Torino Porta Nuova gick jag direkt till informationsavdelningen, som här var lite mer öppen, en vanlig kontor utan glasväggar, bara bänk och stolar och mer pratglada tjänstemän (Milan 0-1 Torino?). Jag frågade mannen hur systemet funkar. Han beklagade att jag hade fått böter, eftersom man inte kan vara bekant med systemet som utländsk resande, och bekräftade att biljetterna är giltiga i flera månader, därav att man måste stämpla dem själv. Det är alltså ett betydligt enklare system än det som gäller hos SJ, man säger bara vilken stad man ska till, och vilken typ av tåg, så får man sin biljett och bestämmer allt själv därefter. Så i princip räckte det för mig att dra till med min amatöritalienska, "un biglietti verso Milano Centrale" för att fixa min returbiljett redan på fredagen.
Jag steg ut på storgatan Via Nizza för att komma fram till hotellet, vilket visade sig vara ett omväg, så det tog närmare 30 minuter istället för 10 att komma fram. Klotterväggen visade hammare och sickan, anarkistiska symboler och UG, förkortningen för Ultras Granata, huvudgruppen vad gäller ultras, för folkets lag, Torino Calcio (Torino FC efter konkursen) som har stor chans att återigen ta steget upp till Serie A den här säsongen. Kanske väntar folket med att jubla innan premiäromgången till nästa säsong, den här gången, även om det är ytterst lite som talar för att man åter kommer att hamna i finansiella trubbel.
Från hotellets åttonde våning där jag bodde hade jag utsikt över stadens norra delar. Turin är en ganska bisarr stad. Horisonten är helt täckt av alperna, och jag talar inte om några kullar som skuggar långt bort, jag talar evian-flaskor, ljusa isiga (till utseendet i alla fall) berg med starka konturer. När dagsljuset går bort ser allt normalt ut igen, bergskedjorna döljs av mörkret. Det är en vy som man kan vänta sig över en by i Schweiz eller Österrike, men här har vi en stad i princip är större än Stockholm med stora berg som vakar över den. Och det ironiska är att kontrasten blir ännu större på grund av att arkitekturen nästan helt och hållet är klassicisiskt (civilisationens symboler), till skillnad från de nordamerikanska städer där de moderna skyskraporna som följer en så kallad organisk estetik, och således inte kontrasterar lika mycket med den omgivande naturen.
Lördag
Jag promenerade ut från hotellet och följde arkaderna på Via Sacchi, som når flera hundra meter in mot stadents centrum, men hann inte långt innan jag stötte på något otroligt, med tanke på omständigheterna. De flesta affärerna i området var stängda, klockan 10 på lördagsmorgonen.
En tämligen enkelt, men ordentligt, klädd man öppnade dörren och tog fram nycklarna för att låsa affären. Precis när jag passerade honom hajade jag till när jag tyckte mig se en vit Cagliaritröja alldeles vid glasdörren. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag fortsatte promenera tills jag stannade efter några sekunder. Jag väntade tills mannen åkte iväg och gick tillbaka till skyltfönstret. Det var en skräddarbutik med vanliga finkläder uppställda överallt. Men det hela pryddes med diverse sardiska flaggor och Cagliarivimplar, och så just tröjan i hörnet av affären. Förmodligen var skräddaren en stolt sardinier som hade emigrerat till Turin. Spelar mindre roll. Men det kändes smått otroligt att jag i min första resa till italien åkte till Turin längst upp i norr och bara 200 meter från mitt hotell har jag en skräddaraffär ägd av en Cagliarisupporter.
Resten av dagen ägnade jag mest åt att vandra runt på stan och besöka Museo Nazionale del Cinema, filmmuseet i Turin. Jag missade dock chansen att samtidigt lägga på lite extra stålar för att få åka med hissen upp till byggnadens topp med panorama-sikt över staden. Byggnaden är för övrigt något av stadens centrala höjdpunkt, bokstavligen, och således välkänt, men eftersom jag var där som fotbollsturist har jag inte tagit reda på namnet. Det var förstås språket som stressade mig till att inte tacka ja till en massa extraaktiviteter i museet; mer uppdrag, mer strul, kändes det som. Men jag blev ordentligt sugen när jag fick se hissen med glasväggar gå upp via en lina mitt i museets hjärta,där man hade visningar på stora duk framför liggstolar för besökarna, mot kupolens interiör och ut. Detta medan filmvisningarna alltså pågick samtidigt som folk gick uppför trapporna som ledde förbi hundratals italienska filmaffischer över hela byggnaden. Imponerande.
Efteråt korsade jag bron över floden Po söderut och gick ca en halv kilometer, slutet i kraftig uppförsbacke för att få en bra utsikt över staden. Fick till slut kapitulera när kullen ledde till privategendomens grindar. På vägen tillbaka fick jag agera chokladturist i ett av stadens många kaffe & choklad-butiker.
Läs fortsättningen i del 2 (se länk)
