Reseberättelse: Juventus-Cagliari, del 2
Söndag
Matchdag, det viktigaste av allt. Jag hade redan dagen innan frågat efter vägbeskrivning med bussarna på hotellet, och därefter varit på jakt efter kartor på lokaltrafikens linjer utan lycka. De var slut, sades det.
Lokaltrafikens system är nämligen lite förvirrande eftersom hållplatserna ingår i huvudområden, vilka anges som referenser när man talar vägbeskrivningar. Jag tog spårvagnen, linje 4, till Bertola, varifrån jag var tvungen att byta buss till Delle Alpi. Resa med buss är jobbigare i Turin eftersom det inte finns någon automatisk speaker-röst som anger följande hållplats, till skillnad från spårvagnen. Dock är det förstås inte särskilt svårt att missa Delle Alpi från bussfönstret.
Jag anlände tidigt, ca en kvart innan kl. 11, alltså över fyra timmar innan match. Oron över att något skulle ställa till med strul gjorde att jag ville ha ännu mer "buffert" än det normala, som sägs vara runt 2-3 timmar den här säsongen tack vare det nya biljettsystemet.
Först dagen innan match hade jag definitivt bestämt mig för att skaffa en biljett till västra läktarens mellersta del på tredje läktarnivå, sektion Extra. Innan jag åkte frågade folk om jag hade tänkt att stå med Cagliaris klack. Jag svarade nej, av olika orsaker. Dels för att det faktiskt skulle bli oerhört svårt för mig som inte talar italienska att skaffa biljetter till bortasektionen via Sardinien. Dels för att det skulle kännas småkonstigt att försöka ta sig in på en så pass kontrollerad sektion utan att verka ha någon större koll över situationen, inte fatta något utav språket, vilket i sin tur skulle skapa en konstlad atmosfär; att försöka förbröda sig med folk som man egentligen inte kan kommunicera med. Det var således mer än bara anskaffandet av biljetterna som hindrade mig, med vilket jag erbjöds hjälp av en svensk Torino-supporter, vilket roade mig - vad gör man inte för att främja allt som är emot Juventus? Den mest självklara orsaken var förstås att jag ville ha en av de bästa platserna nu när jag åkt ända från Sverige, framförallt för att få bevittna en viktig match på Stadio Delle Alpi.
Att det skulle vara jobbigt att sitta med "motståndarlagets" åskådare brydde jag mig inte så mycket om, eftersom jag var övertygad om att Cagliari skulle sätta Juventus på prov, ordentligt, vilket bara skulle göra det till en njutning att bevittna åskådarnas aktning för Sardiniens stolthet. Som alla vet vid det här laget så kunde jag ju inte ha fått mer fel - Cagliari skulle svika fansen och sig själva.
Jag tog mig förbi den östra och norra delen tills jag kom fram till väst. Biljettluckorna var stängda. Utanför stod ett fåtal fans och väntade på att dörrarna skulle öppnas. Därtill fanns det en massa folk som hela tiden släpptes in av funktionärer, samtidigt som andra kom ut med det som såg ut som presentpåsar från klubben, möjligen någon slags fanclub-samling.
Stadio Delle Alpi är verkligen en mäktig och snygg konstruktion redan utifrån. Medan jag vandrade fram till biljettluckan för väst och väntade där, fantiserade jag om tiden då arenan invigdes, vilket är bara 15 år sen. Jag försökte samla in tanken att Argentina och Brasilien hade mötts där inne i ett berömt slag under VM 90, där Maradona tände till under ett fantastiskt ögonblick vilket räckte för att ge Claudio Caniggia ett friläge mot Taffarel, vilket förstås ledde till 0-1 och en grym sorti för Brasilien. Jag försökte leva mig in det som engelska supporter måste ha känt och tänkt när de anlände utanför arenan på väg för att se semifinalen mellan England-Västtyskland, hur imponerande och beundransvärt det måste ha tett sig redan innan man stigit in i grytan.
Jag fann ingen ro av att inte ha en biljett i handen, utan bekräftelse på att biljettluckan någon gång skulle öppnas. Att stå utanför Delle Alpi ovest och vänta på att få komma in var inte heller särskilt tillfredsställande. Det var bara typiskt, ett gäng ensamma fanatiker som går och stegar omkring, fram och tillbaka, runt i cirklar, försöker desperat hitta något att göra; knappa på mobiltelefoner, ta en gratistidning, och försöka lista ut vad som händer "next", när olika funktionärer drar förbi grindarna. Internationella dagsrutiner.
Några meter till höger stod ett 30-tal personer i tjocka röda jackor på vilka det stod STEWARD över ryggen. Italienarna har av nån anledning en förkärlek till engelska termer i dessa sammanhang. Jag tog fram min lilla ordbok i avlånga kort-format för att plocka några ord. När ena utav dem vandrade mot mitt håll satte jag igång; - scusa.. öhh... quando bigliettheria aprire?... Den trevlige mannen började med de snabba meningarna som jag var chanslös på. ... -You speak English? Han log och nekade.
Timmen gick och ingenting hände. Jag bestämde mig för att ta en sväng runt arenan. Jag gick förbi en massa smörgås- och souvenierstånd. Bakom nordöstra delen av arenan anlände polisens skåpbilar. Minns jag inte fel så hade man sirenerna på av någon anledning. När jag kom till den sydöstra delen vandrade en ung kille omkring på uppfarten, men solglasögon och en Cagliarihalsduk. Han visslade på en melodi vilket han avslutade med For-za Ross-o-blu!... Jag roades och beklagade att språket inte räckte till för att respondera. När jag hade varvat arenan, var biljettlukorna fortfarande stängda. Men nu hade en massa ungar anlänt. Pojklagsspelare i 8-10 års åldern som blivit bjudna som gäster.
Till slut öppnade biljettluckorna strax innan kl. 13. Det fanns inte direkt någon kö för tillfället. Jag köpte min biljett utan några större problem, amatöritalienskan räckte långt, men fick vänta ytterligare 30-40 minuter på att grindarna till slut skulle öppnas. Tydligen så behöver man inte ha ihjäl sig för att hinna i tid för att se Juventus på Delle Alpi. Jag fick alltså till slut vänta närmare 2,5 timmar på att få komma in.
Efter att ha visat pass och biljett både för funktionären vid grinden och carabineri fick jag ta mig förbi ytterligare två funktionärer innan jag till slut gjorde entré på läktaren. Jag hade inte trott att mina fantasier och förhoppningar skulle infrias på det sätt som de nu gjorde, men känslan var närmast extatisk; Delle Alpi är precis så pass överväldigande som den ser ut på fotografier och filmer. Det var förtrollande... Italia 90-fantasierna återvände... Jag tänkte på Brasilien-Skottland, Brasilien-Argentina och England-Västtyskland, jag tänkte på internationell fotboll, det kändes nästan som att vara i en annan tid och plats än Turin den 11 december 2005.
Det geniala med Delle Alpi är att den är enorm samtidigt som den egentligen saknar tyngd. Det är en öppen och fri konstruktion, jag vet inte hur mycket som är praktiskt med konstruktionen och hur mycket som är estetiskt, men som de allra flesta vet hålls den till synes upp av en rad långa "strängar", och där taket skiljs isär ligger det som ser ut som stora plastdukar och sparar massa samtidigt som den fungerar som regnskydd. Framtidens arenor kommer aldrig att se ut på det sättet. Arenan är gjod för evenemangets skull, det finns inte tillräckligt med utrymme för shopping och resturanger, utrymme för de rika att flytta in sina vardagsrum in i arenan (läs privatloger).
Jag förstår inte kritiken, vissa påstår ju till och med att arenan är en stor betongklump, ett rymdskepp, att den är isolerad från staden. Den må ligga i utkanten av staden, men den östra och södra delen av arenan ligger nära ett bostadsområde. Att den sen inte ligger mitt i hjärtat av staden är en annan historia, men knappast ovanligt. Dessvärre har stadens befolkning dömt ut arenan, oavsett vad det beror på, så det viktigaste är ju att de är nöjda med allt som rör deras fotbollsklubbar.
När jag kom in i arenan ungefär 90 minuter innan matchstart fanns det bara omkring 500 personer på läktarna. På bortasektionen stod två (!) pers, inklusive - av allt att döma - killen som jag passerade på min runda tidigare. Under tiden var Juventus huvudgrupp Drughi upptaget med att arrangera uppsättningen av banderollerna. Diverse Juventusspelare kom in på plan från och till för att latcha och snacka med folk från klubbens lägre positioner. Barnen nere på understa läktaren blev överförtjusta och skanderade deras namn, Chiellini, Mutu, Trezeguet etc.
Ett gäng Cagliarianhängare anlände och började hänga upp banderollerna. De var inte mer än 60-70 pers högst. Samtidigt kom en lönnfet skinhead ner på curva sud (hemmaklacken) för att styra upp verksamheten med banderollerna, ta sig en titt nerifrån. Ibland är ultrasvärlden mer klyschig än den värsta fienden; makthavarna inom den moderna fotbollen.
Sconvolts, huvuddelen av Cagliaris klack, inledde smädelserna med det gamla vanliga Juve! Juve! Va-ffan-culo! varefter buropen kom från curva sud och övriga arenan, och några minuter därefter kom repliken. Och så skulle det fortsätta hela matchen.
Cagliaris spelare var först ut på plan för uppvärmning. Stämningen började höjas allteftersom fler åskådare anlände och hemmalaget gick ut för uppvärmingen även dem. Så började musiken dundra på högtalarna vilket tog bort lite av den magi som jag kände när jag först steg in på min läktarsektion. Samtidigt steg bollen ständigt upp högt mot "jumbotronen" på Delle Alpi. Tydligen hade Antonio Langella fått för sig att värma upp med låt-oss-se-om-vi-kan-skjuta-upp-bollen-femti-meter-för-att-träffa-tronen-övningen. Alla laddar upp på sina egna sätt, antar jag.
En andra omgång av Cagliarisupportrar hade anlänt vid det här laget, klacken växt sig till omkring 200 personer, och Drughi hade börjat dunka trummorna.
Cagliari höll jämna steg med Juve i början av matchen, och trots utklassning vet jag inte om jag skulle säga att laget blev utspelat. Den stora skillnaden låg där framme. Juventus hade spets framåt, Cagliari hade ingenting. Att första målet kom till lite olyckligt direkt efter att Campagnolo gjort en kanonräddning på Trezeguets läge, och att man som vanligt släppte in ett andra mål kort därefter (efter en suverän prestation av Trezeguet), spelar kanske mindre roll, eftersom det bara var en tidsfråga när målen skulle ramla in. Campagnolo skötte sig fint och gjorde ett par kanonräddningar matchen igenom, han kan knappast lastas för målen.
Inte konstigt att man saknar ett anfallsspel när nästan ingen ta initiv så fort bollen är på Juventus planhalva. Den som har bollen får försöka ta sig igenom Juventus backlinje, och inte ens en genial bollbehandlare som David Suazo kan ge sig på en soloräd mot spelare som Cannavaro och Thuram. En spelare som ändå försökte löpa och skapa lägen åt sina kamrater var Antonio Langella. Förra säsongen klagade jag mycket på att han hade mer vilja än kunskap när det gällde avslut på mål, men i såna stunder kan man inte annat än beundra denna spelare som har gått den långa vägen genom mindre sardiska klubbar till toppen. Efter mycket gnällande i början av säsongen har han nu tagit tag i sina bekymmer och spelat sig tillbaka i startelvan.
I övrigt fanns det inte mycket att hurra över, ingen gjorde bort sig, men flera spelare, Esposito bland annat, svek, och angående de som var godkända så krävs det ju mer än en godkänd insats för att ta poäng mot Juventus på Delle Alpi. Dock var det skönt att se Daniele Conti ta upp kampen mot Ibrahimovic i första halvlek. Antagligen missade jag en ful eftersläng från den förres sida. Brunos son visade med kroppspråket att han hade gett svensken en känga, så pass att han kunde acceptera Ibras attacker efteråt. Det hela började förstås med en duell där Conti till sin ilska inte fick den frispark han kanske förtjänade.
På planet dagen efter läste jag i tidningen att över 27 000 åskådare hade varit på plats under matchen. Frågan är om det verkligen var så många som till slut anlände. Hade någon frågat mig på matchdagen hade jag spontant svarat 10-15 000, men å andra sidan har jag inte världens bästa bedömningsförmåga när det gäller fotbollsarenor av den storleken.
Vad ska man säga om publiken? På långsidan där jag satt var inlevelsen inte särskilt större än vad som är fallet med IFK Norrköpings hemmamatcher på Idrottsparken. Jag satt ovanför ett par ordentligt snobbiga tjejer runt 20 år som inte verkade särskilt intresserade av sporten, naturligtvis lämnade de, liksom 10-tals andra personer, arenan med ca 10 min kvar. Det var curvan som ägde matchen ur den aspekten, men det var lite svårt för mig att imponeras av förklariga skäl, samma skäl som eventuellt ligger till grund för min åsikt att de trummade sönder matchen. Mer röst, mindre trummor; det finns bara en sak som är värre när det gäller fotbollspublik och det är trumpeter, vilket förstås inte förekommer i Italien, tack och lov. Nej, fel av mig, det finns en sak som är ännu värre; all tutande på ukrainska och ryska fotbollsmatcher; ni vet, de som var populära under VM 1974 i Västtyskland och som numer dånar över jättearenor i Kiev och Moskva.
En bit in i andra halvlek hörde jag att folk reagerade starkt på något. Via "grannen" förstod jag att Del Piero var uppe och värmde. Karln är stor i Juventus, för att säga det minsta. När han sen byttes in var det mer eller mindre halvlekens höjdpunkt. Konstigt ändå att reaktionerna uteblev när han i början av matchen presenterades som avbytare. Tyst protest kanske.
I övrigt var de mest belåtna med att höra rapporter om en ganska oväntad förlust för Roma, som under de senaste åren blivit till ett av klubbens ärkerivaler, som om relationerna inte var tillräckligt kalla innan. Även Livorno-Lazio drog mycket uppmärksamhet, men där handlade det just om nyfikenhet och intresse, även om sympatierna knappt vägde över till Livornos fördel.
Ett minus var att jag inte kunde springa omkring fritt på de olika sektionerna för att uppleva olika utsikter. Det var fullt med funktionärer överallt, och tanken var ju rimlig egentligen, man vill stoppa folk från att gå till en sektion som de inte har betalat för. Hade säkerligen kunnat förklara mitt syfte för funktionären efter matchen, men orkade inte. Vakter brukar ju gilla att följa regler för sakens skull, så jag drog min väg mot bussarna. Missade 72an, så innan nästa buss, nr. 72 med diagonalstreck över (fråga inte), hann jag köpa en rödblå halsduk för ynka 5 euro.
Väl i stan missade jag spårvagnen vilket innebar att jag sammanlag fick vänta närmare 45 minuter på att ta mig därifrån till hotellet. När spårvagnen väl kom var den fullständigt packad med folk. Söndag kväll i Turin är alltså på vissa håll som en medelstor svensk stad kl 8 på vardagen.
Måndag
Gick mot tågstation halv sju på morgonen. Hoppade på tåget till Trieste, och bara för säkerhets skull gick jag ut och frågade konduktören om den skulle till Milano Centrale. Han bad att få titta på biljetten, nekade och pekade på tåget vid nästa perrong. Tydligen var det en skillnad på Inter City-tågen och de som allmänt kallas för "normale" eller andra klass. "Ah...you must... pay the difference" sa han när jag frågade efter engelska. När han väl kom till kupén på tåget, ca 20 min innan ankomst till Milano struntade han i the difference. Där fick jag igen det som jag förlorade på resan Milano-Turin.
Tåget blev för övrigt försenad, liksom anslutningsbussen till Linate. Därtill tog det över 20 minuter att ta sig igenom säkerhetskontrollen, vilket kändes ungefär som en timme. Den som inte har rest från Linate tidigare bör alltså planera med god tidsmarginal.
På gaten satt en svensk snubbe och skrek i mobiltelefonen om Novellino, Fiore, julmusik etc. Det fanns också en yngre mor, en elegant blondin som snackade både italienska och svenska på mobilen, väldigt bekant, förmodligen en halvkändis, men jag har fortfarande inte kommit på vem det kan vara. Och så inne i planet fick jag syn på Antonelius igen...
Tillbaka i Sverige.
Så, hur ska man sammanfatta resan? Jag har äntligen sett Delle Alpi, det var det huvudsakliga och även om själva matchen gjorde söndagkvällen bittrare än nödvändigt är jag självklart nöjd med erfarenheten. Att på egen hand göra en sån fotbollsresa har sina för- och nackdelar. Att vara ensam i en stad, i ett land man aldrig ens besökt tidigare, utan att kunna språket, är inte alltid det roligaste, vilket jag kände av från och till. Under den tredje dagen var jag så less på att använda enstaka ord och peka till höger och vänster, med non parlo italiano som mantra, att jag inte riktigt kände för att avsluta sista kvällen på ett trevligare sätt än att dra en promenad mot stan, köpa hem lite mat och planera för hemresan på hotellet. Men å andra sidan är det tillfredsställande att inte låta något hindra en från att förverkliga en dröm, att ändå lyckas ta sig igenom med det lilla av språket som man till stor del bara plockat med sig som stor beundrare av il calcio. Jag ser fram emot att en dag också besöka San Siro.
Läs berättelsens första del (se länk)
