Till försvarets försvar
Ständig kritik har riktats mot backlinjen denna säsong då man snart halvvägs in på densamma hittills släppt in mer än ett mål per match. Men skall all skuld läggas på dem?
Fyra mål framåt, tredje raka segern och en andraplats i ligan. Frid och fröjd i Milan? Absolut inte. Visserligen bärgades de tre väntade poängen mot Parma igår men sättet det gjordes på kan knappast beskrivas som övertygande eller överlägset.
Viss överlägsenhet fanns det, Milan dominerade stora delar av första halvlek och som svar på Parmas högst onödiga ledningsmål så gjorde man tre mål på 10 minuter. En normalt genomförd andra halvlek hade säkerligen tidigt förseglat matchen och flutit iväg till en 4-5-måls seger. Parma var inte så vidare bra i första och inte i andra heller. Om vi inte hade bjudit in dem.
Som Ancelotti reflekterade direkt efter matchen så var andra halvlek under all kritik, redan vid avspark såg spelarna ut som att det var fem minuter kvar att och de bara skulle spelas av med lite gemytligt bollbytande med motståndarna.
Att agera så mot ett lag som ligger under nedflyttningsstrecket och som är i desperat behov av poäng är ungefär som att tappa tvålen med flit i en fängelsedusch.
Redan innan matchen så var Milans försvar i fokus och det blev ju knappast bättre efter matchen. Jag vill dock försöka dra fokus från detta försvarsältande för en liten stund. Visserligen kan man inte komma ifrån att misstag som det som Dida gjorde är svåra att förklara bort som något kollektivt misstag, personliga misstag är bara en del av de problem vi stött på denna säsong.
Vår stora akilleshäl är sviterna från Champions League-finalen i mitt tycke. Vilket i sig kan tyckas konstigt då vi borde ha lärt oss från den matchen mer än någon annan. I dagsläget så har vi tyvärr dock en tendens att vi inte lyckas hålla intresset för matchen vid liv mer än ibland 45, ibland 60 och med några få undantag 90 minuter (såsom mot Udinese t.ex.).
Okoncentration och ointresse leder ju automatiskt till att man bjuder in motståndarna i matchen och ger dem ett övertag. Man slarvar med nån passning här, skiter i en hemåtlöpning där osv. Alla sådana små lathetsrutiner leder i slutändan till att det begås misstag som blir dyrbara. Och, dessa misstag begås av hela laget, men det är försvaret som får bära dumstruten vid målen.
I mitt tycke så skulle många av de chanser (och sedermera mål) som bjuds till motståndarna kunnat undvikas i ett tidigare stadium i spelet. Visst är det kul att laget satsar offensivt (flest mål i Serie A är ett litet bevis på detta), men samtidigt ska man inte glömma bort att det finns en egen planhalva där det skall uträttas ett jobb.
Två gånger igår ger vi bort totalt onödiga hörnor, varav den ena ledde till Didas jongleringsnummer. Vid mål nummer två är Andrea Pirlo siste man och den som försökte jaga ikapp Marchionni, och vid det sista målet springer samme Marchionni helt sonika genom fyra Milan-spelare (såväl mittfältare som anfallare) i ett anfall där Milan hade ett numerärt överläge med 6 spelare mot Parmas 3.
Det handlar inte i mina ögon om inkompetens, spelare på den här nivån vet hur man ska agera i dessa lägen. Men om man däremot inte har viljan att ta det där extra steget, att orka gå in i närkamperna, då blir man obönhörligen straffade. T.o.m. av ett lag som ligger under strecket.
Hur ska man någonsin ens kunna sätta sig i respekt hos motståndarna med ett dylikt spel? Jämfört med Juventus så ser många lag ut att skita i att ens försöka att pressa dem för att de tror att de inte har någon chans. Milan hade den egenskapen för ett par säsonger sedan då många lag grävde skyttegravar kring sitt eget straffområde. Då gick vi ofta bet pga. att vårt anfallsspel inte var särskilt uppfinningsrikt eller snabbt.
I dagsläget är ”alla” medvetna om att vi har så kallade problem med vårt ålderstigna försvar, det vet att de kan sätta press på oss. Det är dags för hela laget att ta på sig blåstället nu och orka göra skitjobbet, inte bara i 15 eller 45 minuter utan i 95 om så krävs.
För att hålla försvaret bakom ryggen lite grann så skall det påpekas att Milan under säsongen tvingats att möblera om där bak flertalet gånger. Kontinuitet är ju annars en av de viktigaste byggstenarna för ett stabilt försvar. Vi har däremot denna säsong under de 18 matcher som spelats använt oss av 11 olika konstellationer där bak, och endast två gånger under säsongen har vi använt oss av samma fyra i två raka matcher. Sett till mittbacksparen så har vi använt oss av 7 olika mittbackspar under säsongen, medan Juventus som släppt in minst antal mål, endast använt sig av två olika mittbackspar under säsongen.
Detta är ett faktum som i mina ögon bör ignoreras. Visst kan man prata om att det är professionella spelare som skall kunna hantera situationer som dessa, men man kommer inte ifrån att det är kontinuitet som ger resultat. Kontinuitet som vi inte har i dagsläget. Läget hade dock till syvende och sist kunnat se bättre ut i alla fall om vi hade anammat det jag pratade om tidigare, nämligen koncentration, under matcherna i allmänhet och vid fasta situationer i synnerhet.
Det finns fortfarande tid att göra nåt bra av denna säsong, frågan är om spelarna bryr sig.
markowarheart@bredband.net
