Gästkrönika: Han gav oss den långa näsan
Vi gav honom en chans, vi förälskades i hans majestätiska sätt att glida över gräsmattan och vi såg hur Milan byggde upp en av världens största fotbollsspelare. Andriy Shevchenko har nog på egen hand fått folk att vallfärda många mil. Det är därför väldigt tragiskt att behöva konstatera att ukrainaren lämnar Milan på ett väldigt suspekt vis. Ett sätt som troligtvis skapat honom ett antal ovänner nu när han packade sina väskor och drog.
Det var den italienska författaren Carlo Collodi som skrev sagan om Pinocchio. En väldigt fiktiv saga – trodde vi alla. Närmare 100 år efter publiceringen vänder den Florensfödde sig i graven då sagan tycks ha blivit sann. Denna gång är det dock inte Gepetto och hans klick som råkar ut för lögnerna, istället är det vi rödsvarta som ska ses som offer för den själslösa trädockans växande näsa.
Operation ett: att få Milanfansen att tro att han bryr sig om dem…
Mot Roma glimtades Pinocchio längst fram i det enorma publikhavet. De hängivna supportrarna trodde säkerligen inte att det var sant. Sakta började det troligtvis surras om att den livs levande Milanlegendaren - på detta, minst sagt, känslomässiga vis - visade varje rödsvart hjärta att han skulle göra det enda rätta och stanna kvar i Milan – klubben som tog honom till sig och som formgett hans makalösa karriär.
Han står där framme vid metallstaketet och håller i en rödsvart flagga tillsammans med en, för mig, okänd men väldigt respektingivande herre. Respektingivande kan man dock inte kalla Pinocchio; hans aura förmedlar den grövsta form av nervositet som jag någonsin skådat. Men lökringarna till trots, Pinocchios näsa verkar - för tillfället – ändå hålla en relativt god form.
Operation två: att skylla allt på sin familj…
De sjunger sånger till honom. Då och då vänder han sig om, höjer ena handen och tar emot deras hyllningar. En och en annan individ kommer fram till honom, ger honom ett hårt livtag och spiller några tårar för hans djävla skull. Var det ömkan eller fegheten som då formade historien om hur hans fru och barn måste leva i en internationell miljö för att klara av den eländigt välbärgade vardagen? Jag menar, fy och skäms på den unge som växer upp och lär sig tala ett av världens vackraste språk. Det är nämligen fruktansvärt frustrerande att man som familj måste stå ut med den italienska väderleken, de söta citronerna och alla dessa stressiga mornar på piazzorna.
Och Pinocchios näsa började ändra form. Trädockan utan själ. En sprattelgubbe som kände att han behövde mer pengar och som därför tog planet till de brittiska öarna den dagen Roman Abramovich väl drog i tråden. Vem försöker han lura egentligen, var det svårt att tala sanning och har de senare undermåliga prestationerna haft med hans framtida flyttankar att göra? Varenda IQ-befriad anka i Ankeborg har förstått poängen - att skylla på kommunikationsbesvär och samtidigt fly till Joakim von Ankas borg känns mindre som en hedersam förklaring och mer som en sista utväg till att slutligen få ställa ytterligare ett par Ferraris i garaget.
Operation tre: att få folk att glömma vad han tidigare sagt…
När man just ska lägga spottloskan och med vankande flytt i färskt minne - varför får man den briljanta idén om att - just då - stå på San Siros läktare för att ta emot publikens jubel?
Samma sak här, det krävs inte en Oppfinnar-Jocke för att räkna ut det. Det var nämligen inte för att han intalade sig själv om att det kommer spritta till i kroppen när han ställer sig på Stamford Bridges läktare och gör samma sak med Chelseas halvimponerande blåblåa brigader. Heller inte därför att han ville visa den milanesiska publiken vilken klubb det var som han verkligen höll hårdast om hjärtat. Nej, han gjorde det enbart för man som Milansupporter skulle glömma bort de tidigare citaten och för att man skulle skona hans själ för det äckliga förräderiet. Alltså, allt var ett billigt spel för att sätta upp en fasad gentemot de godtrogna fansen och att på det sättet komma relativt billigt undan hans tidigare motsägelsefulla utspel.
Med facit i hand måste man ändå säga att Shevchenkos samtliga operationer misslyckats rejält. Vi har läst honom som en öppen bok och sakta men säkert satt alla pusselbitar på plats.
Men detta gäller tydligen inte alla…
Lite varstans (läs: svenskafans.com) läser man hur supportrar skriver att man ska respektera hans beslut, att han är en människa som måste tänka på sin familj och att han faktiskt har gjort enormt mycket för Milan. Jaha, så det är OK att förlåta en otrogen människa som tidigare lovat dig evig förpliktelse? Äh, nonsens, det var Pinocchio som utropade ”i nöd och lust”, inte vi Milansupportrar, därför anser jag att det är fullt tillåtet att, på diverse olika finurliga sätt, häckla honom och hans löjliga förklaringar.
Tjugosjätte maj. Presskonferens. Berlusconi ler falskt och ångrar hela gudfars-biten. Galliani är rasande men lyckas ändå hålla masken. Och så klart; huvudaktören, Andriy ”Judas” Shevchenko. Han tar till sig av allt han lärt sig på Kalle Flygares Scenskola, anstränger sig för att se sorgsen ut, klämmer fram en liten krokodiltår och försöker samtidigt dölja den näsa som växt sig större och större med tiden.
Dessa paradoxer verkar aldrig vilja sluta cirkulera i mitt huvud…
För några dagar sedan var Chelsea inte ens halvaktuella, nu är det dock inget snack om saken - vår supermilanes - den som var tänkt att ta över kaptensbindeln och den som alltid kommer att bli förknippad med en rödsvart tröja, sviker en hel drös med supportrar och åker till London för att komma undan ettriga italienska paparazzis, för att äta hälsosamma Spotted Dicks och för att hans fru, fritt ska kunna promenera på Hyde Park utan att alkoholiserade Chelseafans radar upp ett mordhot eller två.
När man väl tror att man drömmer så tar sagan abrupt slut…
En saga om en ukrainare vid namn Andriy Shevchenko som fabricerade ihop ”Milan a vita” när han satt och räknade sina Euros och då hans fru faktiskt insåg att man kan formulera kärleksförklaringar på italienska utan att känna självmordsbenägenheten i kroppen. Samma kille kände att blöjorna blev alldeles för dyra, suktade efter mer pengar, avslutade det lyckligaste äktenskapet han någonsin haft och återgick till den – för majoriteten idrottsmän – traditionella och väldigt nödvändiga jakten på de försvunna riksdalerna.
Men, sagan är inte helt slut än. I den riktiga versionen av Pinocchio så slutar sagan lyckligt, han återfår sin riktiga näsa och blir en vanlig pojke. Du har inte den turen, kära Shevchenko, istället får du nöja dig med en lyckönskning, ett tips, ett par mycket väl kända rader från en svensk artist och såklart, en mycket tjockare plånbok:
”Pengar rullar in som det ska, det går bra nu
Rysk kaviar på mitt fat, det går bra nu
Revisor firar med champagne, det går bra nu
Ukraina vinner VM, det går bra nu”
En engelsk parlör bokförs under 6110.
Lycka till med den fortsatta bokföringen.
