Om Udinese inför säsongen
Efter en avslagen fotbollssommar är det dags att återupptäcka Udinese.
En ny epok börjar
Bertotto har lämnat, alla i truppen är under trettio år och klubben spelar inte i Europa.
Hur konstigt det kommer att kännas att följa Udinese och inte se Valerio Bertotto. Hans välbekanta ansikte, hans energi, hans kaptensbindel, Lejonet. Bertottos trofasthet är legendarisk och det är också hans 13 säsonger i vit-svart, med över 350 matcher i alla möjliga sammanhang, alltid med hakan uppåt och gnistor i blicken. Valerio är den ende spelaren som representerat Udinese i Serie B, Serie A, Intertoto, Uefa Cupen och Champions League. Respekt.
Bertotto är inte den ende veteranen som har lämnat Udinese under sommaren. I Siena får han sällskap av en viss Candela. Fransosens enda säsong i Friuli överträffade alla förväntningar. Han blev tränaren Galeones förlängda arm på planen under de viktiga slutomgångarna med förträffliga resultat. Candela utmärkte sig även under Cosmis ledning i Champions League och Coppa Italia med insatser som redan är klassiska. Udinese hade gärna behållit honom men Vincent ville flytta närmare Rom och avstod således från att förlänga kontraktet.
I Udinese börjar det en ny epok varje gång laget står inför en säsong utan Europaspel. Epoken Zaccheroni började när klubben var nykomling sommaren 1995, och slutade inte förrän De Canio inte kunde infria förväntningarna våren 2001. Den sommaren började epoken Hodgson som tyvärr blev kortvarig. Den senaste var epoken Spalletti som Cosmi inte kunde förvalta förra säsongen. Nu väntar åter en säsong utan spel i Europa och det har utan tvekan påverkat klubbens värvningar.
För att minska truppen har det satsats på unga spelare som även kan medverka i Udineses ungdomslag. Ingen spelare i truppen har fyllt trettio år vilket måste vara något slags rekord. De äldsta spelarna fyller trettio nästa vår. Veteranerna heter De Sanctis, Di Natale och Zenoni och är samtliga italienare. Vid närmare anblick visar det sig att alla utländska spelare är födda på åttiotalet. Den nya generationen - på gott och ont.
Truppen i sin helhet
Målvakter
Morgan de Sanctis - En bra målvakt. Dock inte lika bra som för några år sedan då han höll världsklass.
Gabriele Paoletti - En typisk reservmålvakt. Briljerar på träningar och försäsongsmatcher. Klagar aldrig på speltid. Alla hoppas att han inte behöver stå i serien.
Backar
Marco Motta - En talang som inte har blommat ut. Han har jämförts med Maldini men skador har hindrat honom från att fullfölja sin potential som det så vackert heter.
Cesare Natali - Försvarets viktigaste spelare.
Andrea Coda - Detta nyförvärv från Empoli kommer att skolas in långsamt. Under tiden är han bofast i ungdomslandslaget.
Andrea Dossena - Han är som skräddarsydd för att spela ytterback under Galeone, offensiv och löpstark. Nyförvärv från Treviso.
Felipe - Han gör sin femte säsong i klubben men det är osäkert var han ska spela. Kanske på vänsterkanten, kanske i mitten och kanske till och med på mittfältet...
Damiano Zenoni - Han garanterar matcher och kilometrar längs högerkanten.
Cristian Zapata - Förra året var han en sensation. Om han håller samma nivå under sin andra säsong i Europa har vi mycket att se fram emot.
Mittfältare
Giampiero Pinzi - Ny lagkapten. Har haft skadeproblem sedan OS i Aten för två år sedan.
Chris Obodo - Första året i klubben var något av en besvikelse. Men Galeone verkar förstå hur han ska användas att döma av en stark avslutning förra säsongen.
Gaetano D'agostino - Spåddes en lysande framtid i Roma i seklets början. Sedan dess har han haft svårt att hitta sin plats på planen. En rebus för Galeone.
Raffaele De Martino - Ett oprövat kort.
Abel Aguilar - Typisk sydamerikansk speluppläggare som väntar på sitt genombrott i Italien.
Sulley Muntari - En komplett spelare som numera även vet hur det känns att göra mål i VM.
Anfallare
Vincenzo Iaquinta - Nybliven världsmästare i fotboll. En viljemänniska som, när han är motiverad, har få övermän. Mycket ansvar vilar på honom.
Gyan Asamoah - En trevlig bekantskap i VM. Hans problem har alltid varit målskyttet.
Barreto - Ett tekniskt fenomen som är fysiskt bräcklig. Räkna inte med mer än 20 matcher från honom.
Roman Eremenko - Han har fotbollen i blodet. Hans pappa Alexei var rysk elitspelare och äldre brodern Alexei jr. var finsk elitspelare innan han kom till Lecce för två år sedan.
Alessandro Osso - Han har bott hela sitt liv i Friuli och det gör honom förstås till publikfavorit. Är blott 19 år gammal.
Antonio di Natale - Galeone älskar honom och det är lätt att förstå varför. När han skär in från vänster med bollen vid fötterna håller publiken andan.
José Montiel - En spelare som är lätt att glömma bort. Kom med goda vitsord men fick inte spela en minut i VM och har hållit låg profil under försäsongen även p g a skador. Förvänta er ingen omedelbar succé.
Tränare
Giovanni Galeone - På ålderns höst har han äntligen chansen att göra ett avtryck i Serie A. Tidigare mest känd som en mästare på upflyttningar från Serie B. Älskar vin och litteratur och har en åsikt om det mesta. En kultfigur.
Spelsätt
Galeone har haft samma anfallsfilosofi i över 20 år. Då var hans idéer före sin tid. Nu är de moderna.
Han tror på 4-3-3. Offensiva ytterbackar. Uppspel via mittfältet centralt. Regista. Utstuderade rörelsemönster hos ytterforwards. Och en center som garanterar djupledsspel.
Det är så anfallsfotboll ska spelas enligt Galeone. Här handlar det inte om att "anpassa spelet efter spelarna". Är du en bra spelare finns det plats för dig någonstans i Galeones system, men filosofin förblir den samma.
Defensivt är han mer flexibel. Galeone var en av dem som introducerade zon-spelet i Italien. Men han har ofta påpekat vikten av att anpassa sig till nya förutsättningar (frilägesutvisningens intåg på nittiotalet, de ständigt nya offside-tolkningarna). Det är en stor rebus hur Udinese kommer att försvara i år. Dock är det logiskt att anta att ytterbackarna kommer att spela aggressivt - medan ytterforwards tämligen passivt. Allt för att hjälpa det numeriskt underlägsna mittfältet.
Vilka spelare passar in var? På ytterbacksplatserna passar Dossena bättre än Felipe och Zenoni bättre än Motta. På mitten saknas det en självklar regista. Candela tog på sig den rollen förra säsongen - Pizarro innan honom. I årets lag har D'agostino den rätta tekniken och speluppfattningen men han är en gammal trequartista - han har aldrig spelat så djupt förut. Aguilar har potential men är han tillräkligt snabb i tanken? De mittfältare med högst status i laget är Pinzi, Muntari och Obodo. Är det möjligt att speluppläggaren döljer sig bakom något av dessa namn?
I anfallet är Iaquinta den mest självklare centern, medan Di Natale är motsvarande ytterforward. Asamoah kan nog spela lite varstans och detsamma gäller förmodligen Eremenko. Barreto och Osso är båda för spinkiga för att hantera rollen som reserv-center. Montiel är en joker.
Spelordningen
Messina (b)
Torino (h)
Sampdoria (b)
Fiorentina (h)
Ascoli (h)
Parma (b)
Inter (h)
Empoli (b)
Roma (h)
Livorno (b)
Lazio (b)
Siena (h)
Chievo (b)
Reggina (h)
Catania (b)
Cagliari (h)
Atalanta (b)
Milan (h)
Palermo (b)
Och sedan vänder serien med Messina hemma o s v.
Jag ser två lätta perioder och en svår.
Den svåra perioden börjar, passande nog, dagen före Julafton med Udinese - Milan och slutar den elfte februari med Fiorentina - Udinese. Däremellan finns även Palermo och Torino borta samt Sampdoria hemma. Enda lätta matchen är Messina hemma.
De två lätta perioderna börjar båda med Siena och slutar med Atalanta fem matcher senare. Sex lag i rad som kämpar för överlevnad även om Chievo var mycket bra förra säsongen och i år spelar i Uefa Cupen.
Hur står sig Udinese i konkurrensen?
Vi gör ett försök att tippa årets serie.
Inter, Milan och Roma kommer att tillhöra en klass för sig. Vem vet vem som vinner? Inter är allas favorit men så brukar det vara. Milan är ändå storebror i Milano. Roma har något stort på gång.
Efter denna trio blir det mycket svårtippat. Fiorentina har bäst trupp och tränare men också 19 minuspoäng - ett stort handicap. Lazio har ett mindre handicap (11 poäng) men utan Liverani och Di Canio är laget en gåta. Palermo har många bra offensiva spelare och rätt tränare för att utnyttja dem - Guidolin. Chievo har kvar stommen från ifjol även om Amauri kommer att saknas. Det finns alltid något lag som överraskar och i år tror jag att överraskningen kan heta Torino. Inte så mycket för att klubben värvat rätt utan för att laget för en gångs skull kommer slippa spela i skuggan av sina bittra rivaler.
Har jag glömt någon? Jo, Sampdoria. Laget är förnyat och det var nödvändigt. Men jag tycker att de har bytt ner sig på mittfältet och i försvaret. Mer än så säger jag inte. Sex lag hittills i den här gruppen men de skall bli sju. Här sätter jag nämligen in Udinese. Laget ser okej ut, riktigt bra om alla får vara friska. Och för en gångs skull finns det inga cuper som distraherar. Varför inte?
Övriga tio lag är svåra att sära på. Mycket svåra. Någonting talar ändå för Siena (få spelarförluster) och Livorno (Lucarelli). Atalanta har ett samspelt lag kryddat med några nyförvärv som kan bli fågel eller fisk. Catania har en fanatisk hemmapublik och en bra tränare. Det bör räcka. Cagliari hänger kvar om så Suazo måste dribbla av halva motståndarlaget fyra gånger per match. Parma visade något under förra våren, synd bara att tränaren är utbytt och med honom hälften av alla nyckelspelare.
Empoli saknar Tavano men hinner säkert producera någon liknande spelare innan solen går upp i öster. Om Reggina inte skulle ha ett handicap på -15 så är jag säker på att Mazzarris lag skulle hänga kvar... Messina däremot hänger på en skör tråd. Ascoli har tappat för många nyckelspelare och tränaren är oprövad på den här nivån.
Milan
Roma
Inter
Palermo
Torino
Udinese
Fiorentina
Chievo
Sampdoria
Lazio
Siena
Livorno
Catania
Atalanta
Cagliari
Empoli
Parma
Reggina
Messina
Ascoli
