Nyförvärv 2006 - Ricardo Oliveira
"Det stod tidigt klart att framtiden skulle befinna sig långt ifrån studier och vanliga arbeten för den unge mannen. Istället så låg fokus blott, endast och idel på den stora passionen: fotbollen."
Berättelsen om Ricardo Oliveira tar sin början i Sao Paulo den femte juni 1980. Tillsammans med sina sex syskon växte han upp i ett av de ruggiga stadsdelarna förpestad av kriminalitet och en allmänt otrygg tillvaro.
För att dra sitt strå till stacken så fick den unge mannen ta diverse ströjobb för att hjälpa till med försörjningen, bland annat på en biltvätt. Livet i motvind och uppförsbacke hade börjat.
Det stod tidigt klart att framtiden skulle befinna sig långt ifrån studier och vanliga arbeten för den unge mannen. Istället så låg fokus blott, endast och idel på den stora passionen: fotbollen. Efter att ha hoppat av sin utbildning så valde Ricardo därmed att ge sig ut på en komplicerad och knivig resa mot ett liv som fotbollsproffs.
Futsal och drömmen om ett kontrakt
Precis som de flesta andra så började Oliveira sitt spelande på dammiga futsalplaner, den klassiska fotbollsuppfostran som varje brasse genomgår i barndomen. Futsal innebar dessutom de första stegen i karriären då Ricardo blev tvungen att resa till och från matcher och träningar med sitt lag.
Ricardo lär ha sagt att han aldrig riktigt kunde överge spelet just på grund av att det var så roligt och att det var ett ypperligt sätt att öva bollkontroll och teknik.
Intressant att notera med den unge Ricardo var att han började med riktig fotboll först när han fyllt 17 år. Hade det inte varit för en enträgen och persvaderande vän så hade karriären kanske sett annorlunda ut idag.
Efter att ha kånkat runt en tid så lyckades han dock få till en veckas provspel med småklubben Campo Grande. Veckan förflöt tyvärr mest i desperationens tecken då hans äldre och skickligare lagkamrater försvårade situationen avsevärt. Provspelet handlade istället mest om att torka tårarna över sitt första misslyckande i fotbollskarriären. Skam den som ger sig dock.
Genombrottet och erkännandet
Men som tur var så skulle fler provspel komma och bättre skulle det gå. Proffskarriären inleddes 2001 då Oliveira fick chansen i modesta Portuguesa i den brasilianska andradivisionen. Med hull och hår så togs chansen tillvara på med 23 mål på 46 matcher. Den allt för stora fisken i den lilla dammen sökte sig vidare mot större uppgifter och spekulanterna var inte sena att höra av sig.
Insatserna i Portuguesa gick inte obemärkta förbi då stadens stora lag Santos år 2002 valde att signera ett kontrakt med anfallstalangen som fortsatte sin utveckling genom att stänka in 22 bollar i nätet i den högsta serien följande år. Ytterligare en tung utmärkelse var den som Copa Libertadores främsta anfallare säsongen 2003.
Ricardo Oliveira hade nu äntligen gjort ett namn för sig själv i Brasilien och folk hade börjat få upp ögonen för den snabbfotade anfallaren.
Med det målsnittet och sina blott 23 fyllda år så fick Oliveira chansen att prova lyckan i Europa, närmare bestämt i den spanska storklubben Valencia. Säsongen 2003/04 innebar också stora framgångar med segersötma i det inhemska ligaspelet och även ute på kontinenten.
Efter finalsegern på Nya Ullevi i Göteborg mot Olympique Marseille kunde Valencia titulera sig UEFA Cupmästare, en enastående prestation. För Ricardos del så blev det till slut 9 mål i den spanska ligan. Tränaren Claudio Ranieri förkunnade dock att anfallarens tjänster var överflödiga vilket innebar att hans tid i klubben var över.
Vändningen och chansen i landslaget
Efter att ha förvisats från Valencia så blev det återigen till att packa väskorna. Sydväst om Valencia låg den nya anhalten, närmare bestämt till Andalusien och Sevillas stora lag Real Betis. Att tala om en näsbränna för Valencia vore ett milt konstaterande.
Framgångarna i klubblaget blev så stora att han fick chansen i landslagsdressen i en vänskapsmatch mot en Katalansk kombination den 25:e maj 2004. Blygsamheten lyste med sin frånvaro då Oliveira debuterade med att vara med i målprotokollet i segern som skrevs till 5-1.
Oliveira var dessutom medlem i den landslagstrupp som lyckades ta hem Copa America samma år även om han fick sparsamt med speltid.
I den grönvita dressen blev succén fullkomlig tillsammans med sina landsmän Marcos Ascuncao och Edu. Inte nog med att laget kunde lägga vantarna på Copa del Rey årgång 2005 så kunde Oliveira storma fram mot en notering på inte färre än 30 spanska ligamål på 51 matcher.
Den bästa noteringen finner vi under säsongen 2004/05 där hans 22 mål endast överträffades av Samuel Eto’o och Villarreals Diego Forlan i skytteligatoppen.
Nere för räkning
Efter alla dessa framgångar så var det bara en tidsfråga innan motgången skulle hoppa på Ricardo Oliveira. I matchen mot Chelsea i Champions League så blev det mycket riktigt också till dyster verklighet.
En komplicerad knäskada ådragen i november 2005 tvingade honom till såväl operation som en långvarig konvalescens och rehabiliteringsperiod.
Efter att ha drabbats av alla dessa bekymmer valde Ricardo att be om att få bli utlånad till Sao Paulo för att kurera sig i hemlandet för att ha en chans att komma med till sommarens VM-slutspel, någonting som Real Betis beviljade sin anfallsstjärna.
Tyvärr så skulle tiden visa sig vara alldeles för knapp när deltagarlistan till Tysklands-VM togs ut. Med facit i hand så kan man fråga sig om det kanske var lika bra att Oliveira slapp eländet…
Efter att ha kommit tillbaka i fysiskt skick så var det dock dags att återvända till Spanien för tjänstgöring. Av någon outgrundlig anledning så skulle själva hemfärden, en formalitet för de flesta, visa sig vara en segdragen och infekterad historia. Efter att ha tagit bondpermis i 9 dygn så anslöt han så till truppen. Konsekvenserna lät inte vänta på sig.
Alla har vi varit med om att se en liten lapp ligga och mysa under vindrutetorkaren de gånger man i hast parkerat bilen på ett ställe som man innerst inne vet om är otillåtet.
Betänk den känslan multiplicerat med några tusen så får ni fram känslan av att bötfällas med en miljon euro. Den nätta summan blev nämligen straffet för Oliveiras försening. Ett inofficiellt världsrekord för fotbollsspelare.
Milan och framtiden
Den djupt religiöse brassen måste ha sett räddningen som en skänk från ovan.
I det av Calciopoli skakade stövellandet i öst så brottades AC Milan med andra problem. Efter att ha blivit lämnade till sitt öde av den ukrainske målmaskinen Shevchenko så behövde man nu snabbt knyta till sig en ersättare av hög rang. Oliveira och Milan såg snabbt möjligheten till en lösning som skulle nöja bägge parter.
Problemet låg i att presidenten i Real Betis, Manuel Ruiz de Lopera hade lite bitterhet kvar på sin agenda. Milans utförande av en medicinsk undersökning var enligt Lopera ett regelbrott. Måttligt road av detta så valde han att krydda på det tidigare bötesbeloppet med ytterligare 3 miljoner euro.
Med detta i beaktandet plus en relativt hög prislapp så var affären långt ifrån en behaglig segeltur i skärgården. Som tur är så skulle Lopera visa sig vara en medgörlig man och bestämde sig för att riva bötesanmärkningarna. 15 miljoner euro och en schweizisk present (Johann Vogel) senare så kunde affären konkluderas.
’Med all respekt för de tider som svunnit, det som är viktigt för mig är nuet i Milan. Jag är här för att ge allt och jag är redo att göra det som ”Mister” säger åt mig att göra. I Milan mår jag bra och jag har inte några som helst besvär, inte ens vikten av tröjnummer 7, ett nummer som jag själv valde.’
Ricardo Oliveira är här för att skriva ett nytt kapitel i klubbens ärorika historieböcker. Det som är säkert är att det kommer att gå upp och ner för Milan, precis som karriären sett ut för vår nya brasilianska bekantskap.
'Nu är jag mycket lycklig och tänker bara på att göra mål för klubben.'
