Livorno är nära sina drömmars mål.
Med 2-0 segern över Pasching har vi nu ena foten inne i Europas finrum.
En galenpannas dröm blir verklighet
När jag började följa Livorno låg laget i de lägre divisionerna och tanken på att få se laget spela i Europa eller ens i Serie A kändes lika troligt som att Jönköping Södra skulle besegra Real Madrid med 5-0 i en Champions League-final. Visst vi hade Protti men ärligt talat så hade vi inte så mycket mer. När klubbens ägare, den ökände och minst sagt frispråkige Aldo Spinelli, satte upp målet att Livorno inom en överskådlig framtid skulle bli ett etablerat Serie A-lag var det få som trodde honom, jag var absolut en av dem. Men en dag så stod vi där, Livorno skulle spela i Serie A. Nu hette inte motståndarna längre Crotone och Bari utan Juventus, Milan och Roma. Våra ärkerivaler var inte längre Pisa utan nu var det Lazio laget som man absolut var tvunget att slå. Efter en första säsong som slutade över förväntan så yttrade sig Spinelli igen:
"Vi ska spela i Europa."
Få trodde honom även denna gång. Efter 2-0 mot Pasching så är vi nu riktigt nära att kvalificera oss till UEFA-cupens gruppspel. Hur gick det egentligen till? Har vi en rik ryss som pumpar in en massa pengar i laget? Nä. Har vi en bra ungdomsorganisation som producerar talanger ala Atalanta? Nä. Har vi en stabil ledning och harmoni i föreningen? Nä. Istället så har vi mot alla odds på något konstigt sätt ändå lyckats.
Förmodligen så är de främsta orsakerna till framgången, bra tränare, ett disciplinerat lag som udda nog lyssnar på sin tränare, en bra sportchef och sist men inte minst en enorm vilja från hela laget och staden att visa att vi kan nå våra drömmars mål. Vår sportchef har verkligen lyckats finna rätt förstärkningar även om ett och annat bottennapp har dragit sig på den röda tröjan. Handen upp för den som trodde att Morrone skulle bli den spelare han nu är? Våra tränare, i synnerhet Donadoni, har lyckats genomföra sina idéer och fått sina spelare att dra åt samma håll vilket känns som ett mindre mirakel i en tid då det i många lag verkar vara individen och inte laget som är det viktigaste.
Den viktigaste faktorn är nog ändå stadens vilja som lyckats genomsyra hela Livorno Calcio. Egentligen har staden ingenting. Staden är fattig, arbetslösheten hög och laget spelar på en arena som var snygg på 30-talet. Men något som historiskt sett alltid har genomsyrat Livorno är just viljan, stoltheten och en vägran att låta sig bli nedtrampade av utomstående. Just nu känns det som att Livorno ger fingret till hela fotbolls-Italien på samma sätt som Chievo gjorde för några år sen. Vi har mot alla odds genom en enorm vilja och kämpaglöd tagit oss från den anonyma tillvaron i Serie C1 till Europa. Spinelli hade rätt. Vi är snart ett lag i Europa. Man kan skaka på huvudet och undra vart fotbollen är på väg när delar av fansen vajar med flaggor med Stalin på och man kan bli förbannad på Spinellis svängningar vad gäller Lucarellis vara eller icke vara i klubben. Just nu spelar allt det där ingen roll för mig för just nu går man lyckligt leende när man vet att sitt utskrattade och hånade favoritlag har gjort en bragd och tagit sig till höjder man aldrig trodde man kunde nå.
Med denna krönika så är det slut med nyheter om Livorno från mig. Sempre Livorno, sempre amore!
