Frankfurt - Schalke 04
Inför Milan-Siena
Ett Milan på jakt efter tre poäng, tar på söndag emot Siena hemma på San Siro.
Milan har inlett säsongen 2006/2007 på ett bra sätt. Tyngda av straffet från Calciopoli har Ancelottis mannar tagit hem tio av tolv möjliga poäng i Serie A, samtidigt som man har 5-1 i målskillnad.
För en vecka sedan var optimismen på topp i Milan lägret, Ancelotti hade roterat truppen inför varje match och ändå nått lyckade resultat. Men den senaste veckan har det börjat gå tyngre. Det började med besvikelsen i Livorno (0-0), sedan har det följts upp med ett antal bråk mellan Kaká-Ancelotti och Seedorf-Ancelotti, och sedan blev det 0-0 mot Lille i Champions League i tisdags.
Personligen tycker jag inte att Lille matchen var någon stor besvikelse, då Milan spelade bra och borde ha vunnit matchen. Matchen mot Livorno var däremot en besvikelse. Det kändes som Milan var tillbaka i det spel som präglade stora delar av säsongen 2002/2003, där mindre lag backade hem och bildade en försvarsmur som Milan inte lyckades komma igenom. För att lyckas göra mål mot sådana lag krävs det ett snabbt passningsspel med mycket rörelse utan boll, något som verkligen saknades mot Livorno.
När det gäller bråket Seedorf-Ancelotti, så tar jag sida med Ancelotti. Han påpekade för Seedorf att det måste gå snabbare, något som Seedorf inte tyckte om. Jag tror att problemet med Seedorf är att han inte ska ha en allt för stor roll i anfallsspelet, han ska inte spela som trequartista t ex. Det känns som att han blir allt för bekväm och att han då spelar med för mycket tillslag på bollen. Han ska istället spela som vänster mittfältare och låta Pirlo och Kaká sköta den största delen av spelfördelandet.
Två 0-0 matcher i rad är något vi Milanisti inte är vana vid. Det talas om olika orsaker till den tunna målskörden. Sanningen är att Milan har skapat tillräckligt mycket chanser för att göra åtminstone ett mål per match, tyvärr har chanserna inte förvaltats. Gila har inte levererat, Pippos hysteriska form har tagit en paus, Oliveira anpassar sig fortfarande och Boriello har inte fått spela tillräckligt mycket. Jag tror dock att det lossnar imorgon.
Siena har inlett Serie A säsongen på ett bra sätt, sju poäng på fyra matcher (vinster borta mot Chievo och Torino, oavgjort hemma mot Cagliari och förlust hemma mot Roma), gör att laget hamnar på en sjunde plats i tabellen. Att Siena har inlett med två raka vinster på bortaplan, med 4-2 i målskillnad, är något som ger dem självförtroende när de kommer till San Siro. Något som inte ger dem självförtroende är facit mot Milan, en vinst och fem förluster.
Mot Siena kommer vi att få se Milan spela med 4-3-1-2 systemet igen. Milan väntas starta med Dida i mål, Nesta och Kaladze som mittbackar, Jankulovski och Bonera som ytterbackar, Seedorf-Pirlo-Gattuso på mitfältet med Kaká bakom Inzaghi och Oliveira.
Kul att Jankulovski får fortsatt förtroende, hoppas bara att inläggen sitter bättre än mot Lille i veckan. Marek visar upp ett helt annat självförtroende än förra året och det blir svårt för Serginho att ta tillbaka sin plats när han kommer tillbaka efter skadan.
Nesta och Kaladze är vårt givna mittbackspar. Kaladze, som var på väg bort för ett år sedan, är någon som verkligen växt i mina ögon. Som fotbollsspelare vet jag själv hur jobbigt det kan vara att tvingas spela på ”fel” position. Karriärer kan verkligen förstöras tack vare det, men som tur är så har Kaladze fått chansen att visa upp sitt rätta jag på sin riktiga position som mittback. Att det inte löste sig med Chelsea ska vi vara tacksamma för.
Kaká visar vilken stor spelare han är match efter match den här säsongen. Han utspel mot Ancelotti kan tolkas på många sätt, troligen var han frustrerad över det missade friläget. Det roliga är att jag under Lille matchen sa till mina kompisar att Kaká kan spela som anfallare och fortfarande vara världsklass. Återigen handlar det om problemet för en spelare att spela på fel position. Vissa klarar det utan att klaga, men en hel, däribland jag, klarar det inte.
Förhoppningsvis kommer Inzaghi att hitta målet igen på söndag. Vi behöver åtminstone en anfallare som är het, och Pippo ligger närmast på temperaturmätaren. Oliveira behöver tid, en korsbandsskadad spelare behöver ungefär ett år på sig att bli 100 % igen, och det är först i november/december vi kan räkna med att Oliveira kommer att börja leverera på riktigt.
En vinst och inget annat är det som gäller imorgon. Tre poäng före landslagsuppehållet är något absolut nödvändigt. Jag tror/hoppas på islossning.