Krönika: Upp och rör på er!
En redaktionsmedlems syn på varför Milans maskineri hackar.
Många vill kalla den senaste tidens magra resultat för en negativ trend, en formsvacka. Undertecknad vill snarare peka på att det är något annat än en formkurva, rent av en saknad av viss kvalitet och potential hos Milan som gör att det ser grått ut.
Varför har Milan hamnat här? Självfallet flera olika anledningar, även sådana som bara fåtalet personer vet om. Att tolka några av de synliga faktorer till den knackiga tid som Milan befunnit sig i de senaste två åren, utan att ge ett fullständigt svar, är därför syftet med denna krönika. Det ska också påpekas att inget i krönikan är ämnat att förolämpa personer i ledningen eller i laget, respekten ska fortfarande finnas även om förmågan brister något.
* * *
Att sommarens mercato var en besvikelse för samtliga milanisti är en underdrift av stora mått. Att någon väntad storspelare som ersättare till flyende Shevchenko aldrig kom, att konkreta förstärkningar till startelvan uteblev och ersättare värvades för att vara backup till spelare som inte är bättre än just ersättare.
Tråkigt nog är sommarens mercato endast en av flera de senaste åren. Rena brister i laget har funnits under en längre tid, men har också försummats. Exempelvis har medelåldern i laget, försvaret i synnerhet, varit ett problem med den allt sämre fysiska statusen.
Erfarenheten och spelet må bli bättre med åren, men kroppen blir det inte och när allt mer ihärdiga och frekventa skadebekymmer infinner sig är detta ett stort problem för ett lag som söker kontinuitet. Fotboll är inte schack, snabbheten och konditionen sjunker för varje år som går, vilket sänker den fysiska statusen hos laget och ibland också helhetskvaliteten. Detta leder oss in på huvudämnet i krönikan.
* * *
Laget som helhet brister stort i flera avseende, men denna krönika avgränsar sig endast till en faktor: rörligheten. Flera av de spelare som nämns fortsättningsvis är nödvändigtvis inte dåliga, utan har svårt att hitta en lyckad roll i laget och utnyttja sina kvaliteter.
Ancelotti medgav häromdagen att Milans mittfält gör på tok för få mål, att allt inte ska vara upp till anfallare. Det är bara att instämma, och den största anledningen till detta är att mittfältarna inte är bra nog på att med fart och rakt i djupled ta sig in i motståndaren straffområde. Målet som Gourcuff gjorde mot AEK Athen är en alltför ovanlig syn, och därför har undertecknad också stora framtidsförhoppningar för fransmannen.
Det vanligtvis ordinarie mittfältet Gattuso, Seedorf och Pirlo är inga spelare som alls spelar utan boll i djupled. Det rörliga, raka och vitala mittfältsspelet som gör mål faller bort. Något som bryter mönstret, något som ger snabb rörlighet utan boll och något som ger bekymmer för motståndarna är ett måste i dagens fotboll om laget ska tillhöra de allra bästa.
* * *
Bristen på rörlighet ska inte begränsas till enbart mittfältet, i synnerhet inte när Milan spelar med ett centrerat mittfält. Rörligheten från ytterbackarna är också livsviktig, och tyvärr ges inte det i den utsträckning som är nödvändig. Spelare som Bonera och Favalli ger inte direkt rörlighet ett ansikte, i alla fall inte ett vackert sådant.
Dessa två ska dock inte få ansvaret eftersom att vara en konditionsstark back som hela tiden löper upp och ner längs kanten inte är deras roll, och det ska inte heller vara deras roll. Ansvaret bör ligga hos de befintliga offensiva ytterbackar som ska förse Milan med detta.
Cafù ska ha all heder för det han åstadkommit som person och spelare, men att han inte längre ger Milan det han förväntas och borde ge är ett faktum. Alibirörelse med statiskt spel och väntan på bollen i offsideposition, istället för att försöka löpa upp hål i motståndarspelet är mer vanligt än det omvända.
Samma sak gäller Jankulovski, tjecken må ha haft fina säsonger bakom sig i Udinese och är en bra spelare, men fyller han den roll som måste fyllas? Nej, Jankulovski har en fin vänstersko och ett rivigt spel, men brister i snabbhet och kondition som breddar spelet och, återigen, ger rörlighet.
Det hela får en att önska att Serginho var helt skadefri, en evighetsmaskin och tio år yngre.
* * *
Bristen på rörlighet i anfallet är inte lika påtaglig som hos ytterbackar och mittfältare, även om den ändå existerar. Inzaghi är oerhört rörlig, men ändå orörlig då han inte innehar den rörlighet utanför straffområdet. Samma sak gäller Gilardino, när ingen av dem är särskilt bra utanför straffområdet blir anfallet ändå orörligt.
Inga missförstånd nu, båda är fantastiska anfallare men endast om de kommer till sin rätt. Utan att spela tillsammans med en anfallare som rör sig utanför boxen och ett rörlig mittfält blir båda lidande. Ja, därför förespråkas det att antingen spelas med endast en anfallare, eller att de två får turas om. Bara de inte spelar tillsammans.
Ricardo Oliveira finns som ett bra alternativ till denna roll som efterfrågas, men han verkar inte ha fullt övertygat Ancelotti eller publiken. Mister ser ut att även fortsättningsvis använda sig av Gilardino-Inzaghi, något som aldrig kommer att fungera. Det må ha fungerat om Milan spelat med... just det, bredd från ytterbackar, många inlägg och rörligt spel.
* * *
Rörligheten är med andra ord ett problem i samtliga lagdelar, något som i slutändan drabbar Milans spel och därmed också resultaten. Bristen på rörlighet utan boll hos ytterbackar och mittfältarna (Kaká exkluderad) gör att Milan enligt undertecknad inte kan anses som en reell utmanare till varken lo scudetto eller Champions Leauge, inte ens i Serie A där rivalerna inte heller verkar hålla någon vidare klass.
Det avhandlade ämnet i denna krönika är även ett typexempel på hur en faktor påverkar flera andra tunga faktorer, och spelare, i klubben. En spelare som Andrea Pirlo som hade rörliga spelare kring sig under VM som Perrotta, Zambrotta eller rent av Camoranesi, klassades också tillsammans med Zidane som turneringens geni. En stor del av detta är att han fick ut sin potential tack vare dessa spelare, som genom sina uppoffringar gör sina medspelare bättre.
Pirlo ser löpningar och kan leverera de mest genialiska passningarna på läppen till spelare vart de än befinner sig. I Milan finns ofta stillastående spelare som motståndarna lätt fångar upp, vilket gör att en spelare som Pirlo ofta får kritik för att underprestera bara för han inte kan bryta fysikens lagar. Samtliga andra spelare, som Kaká och anfallarna, kommer också loss vid fler tillfällen om de har löpvilliga medspelare som sätter griller i motståndarnas huvuden och, för att använda en gammal urvattnad klyscha, rör om lite i grytan.
* * *
Som konkreta förändringar i truppen till kommande säsong ser undertecknad inte Ronaldinho som den slutgiltiga lösningen, utan en rad föryngringar och förbättringar i avdelning snabbhet, kondition och rörlighet. Minst en rörlig och kvick ytterback, och minst en genuint löpvillig mittfältare som gärna tar sig in i boxen är ett måste om potentialen i detta lag ska hoppa upp några steg.
Detta är inte den slutgiltiga lösningen för Milans problem, men en rejäl skjuts på vägen till bättre tider. Tills dess, är det bara att be för att de nu befintliga spelarna i truppen trotsar sin fysik och vilja, och börjar röra på påkarna.
'In football, if you stand still you go backwards.' - Peter Reid
