Milan-Palermo 0-2
Nytt misslyckande och motivationen för att skriva den här rapporten är lika med noll...
Det är så jävla typiskt. Tittar jag ut genom fönstret sammanfattar verkligheten utanför gårdagskvällen mer än väl. Det är grått, trist och tråkigt. Precis som Milans spel just nu.
Ancelotti skickade ut sitt manskap formerat i den vanliga 4-3-1-2-formationen. Dida vaktade förstås målet och framför honom fick Cafu, Nesta, Kaladze och Jankulovski chansen. Simic återigen bänkad alltså. Mittfältet innehöll inga som helst överraskningar och inte heller anfallet där Gilardino/Inzaghi på nytt inledde.
Tyvärr skulle avsaknaden av skadade trion Ambrosini, Gourcuff och Serginho (även om troligtvis högst en av dem hade fått starta) bli tydlig den här söndagskvällen.
Första halvek
Milans första tio minuter lovade gott. De rödsvarta hade ett högre tempo i spelet än vad vi tidigare kunnat skåda den här hösten och vaskade fram flera halvchanser. Palermoförsvaret lyckades dock blockera ett antal skottförsök från Milanspelarna inledningsvis.
Efter 15 minuter kom den första riktigt heta målchansen. Inzaghi fick bollen till höger i straffområdet, framspelad av Seedorf. "Pippo" var så när att placera skottet intill Fontanas högre stolprot men bollen smet strax utanför.
En för dagen ganska offensiv Gattuso var fem minuter senare nära att nås av Seedorfs djupledsboll men en djupledslöpande "Rino" nådde inte riktigt fram. Så långt såg det lovande ut, Milanspelarna tog löpningar och spelade med bra fart. Så långt alltså...
Allt eftersom tiden gick kom det gamla Milan tillbaka igen. Ett stillastående, initiativlöst rödsvart gäng utan mittfältare som fyllde på, utan ytterbackar som kom i anfall efter anfall längs kanterna och utan riktigt heta forwards.
Inte mycket skapades av hemmalaget och i stället var det Palermo som var närmast ett ledningsmål före paus då Di Michele sköt tätt utanför Didas vänstra stolpe.
Sista chansen före halvtidsvilan, en av få riktiga Milanmöjligheter, fick Inzaghi sedan Gilardino skickligt nickat ner bollen till honom framför Palermomålet. Inzaghis avslut på halvvolley vållade dock inga problem för rutinerade Fontana.
Mållöst efter 45 minuter som kan sammanfattas på följande sätt för Milans del: En lovande inledning, första kvarten såg bra ut, följt av en halvtimmes långsamt bolltrillande som, precis som vanligt, inte ledde till något framåt. Som ni ser av rapporten hittills fanns det inte så mycket av värde att skriva hem om i paus.
Andra halvlek
Förhoppningarna om en bättre andra halvlek grusades tidigt. Knappt fyra minuter in på akt två kom nämligen 0-1 genom Bresciano. En djupledsboll fram mot australiensaren såg inte ut att ställa till något då Nesta till synes hade full kontroll på situationen. Men vad världsbacken sedan sysslade med är svårt att förklara. I stället för att helt enkelt ta bollen verkade Nesta vänta på att Dida skulle ut och det utnyttjade Bresciano. Enkelt smet han in före Nesta och tryckte distinkt dit Palermos ledningsmål till San Siro-publikens stora frustration.
Än mer frustrerat skulle det bli, såväl på San Siro som framför mängder med tv-apparater i vårt avlånga land.
Simplico var ytterst nära 0-2 när han i ensamt majestät fick vandra framåt i planen och dunka bollen klockrent i insidan av stolpen. Bara turen hindrade Rossoneri från ytterligare ett baklängesmål där.
I den 60:e minuten var Pirlos frispark från långt håll och i vänster innerposition nära att smita in vid Fontanas vänstra stolpe. Palermokeepern såg inte ut att ha koll på Pirlos skott men slapp ingripa den gången.
Seedorf blixtrade till några minuter senare då han tog sig förbi inne i straffområdet. Holländaren tog sig ner mot kortlinjen och inspelet var ytterst nära att finna sin adress. Dock gick bollen strax bakom både Inzaghi och Gilardino.
Efter 64 minuter hade Jankulovski gjort sitt och ersattes av Maldini på vänsterbacksplatsen. Hoppades Carlo på att ett nytt backbyte skulle bli lika lyckat som mot Sampdoria? Hur som helst så satte Maldini lite fart på vänsterkantspelet, även om han för ofta väljer att springa upp med bollen i stället för att spela upp den.
När matchuret stod på 67 minuter förklarade Fru Fortuna tydligt för oss att det här inte skulle bli Milans kväll. Kaká testade skottlyckan från 30-talet meter och rammade Fontanas högra stolpe. Anfallet var inte slut där utan bollen hittade ut till Pirlo som drog till på returen. Den här gången prickades ribbkrysset till vänster om Fontana och man visste inte om man skulle skratta eller gråta i tv-soffan.
Fem minuter senare var det dags för en ny gyllene kvitteringschans. Den här gången då Gattuso frispelade Kaká till höger i straffområdet. Brassen borde nog ha avslutat själv, men valde att försöka nå Inzaghi i en ännu bättre position. Biava fläkte sig och räddade till hörna, något som renderade i kramp för Palermos räddande ängel. Hörnan blev i sin tur resultatlös och ytterligare en chans var borta.
Efter 74 minuter slutade undertecknad att anteckna. Det var inte lönt längre efter Amauris 0-2-mål. Ett skruvat skott från Brescianos högerfot fick Dida att släppa en farlig retur rakt ut. Den höll sig två Palermospelare framme på och Amauri kunde till sist enkelt förpassa bollen i det öppna mål.
Ancelotti, som tidigare bytt in Brocchi och plockat Gattuso av banan, insåg äntligen (bättre sent än aldrig...) att ett riktigt offensivt byte var på sin plats. Således fick Seedorf (kors i taket) lämna plats för Ricardo Oliveira. Milan anföll med ett tremannaanfall sista kvarten men vad hjälpte det? Inte förrän på stopptid hittade Rossoneri nätmaskorna och då dömdes målet bort sedan målnickaren Gilardino blåsts av för ruff. Ingen notering i målprotokollet den här gången heller för Gila alltså och inte heller för Milan.
Sammanfattning
Här hade de rödsvarta chansen att ta in på Palermo, Roma och Inter men i stället tappade man viktiga poäng. Poäng som gör att guldjakten redan nu känns som en avslagen älgjakt utan älgar i sikte (oerhört dålig liknelse, jag vet, men Milans spel för närvarande ger inte motivation för att hitta någon bättre).
Endast en trio spelare kan få godkänt för insatsen, Pirlo, Kaká och Kaladze. Något som kollega Åkesson redan har påpekat. Maldini också en positiv fläkt på kanten, men bytet med en back in för en annan blev inget genidrag den här kvällen.
Över lag är det för mycket bolltransporterande och det går åt helvete för långsamt för Milan. Milan spelar ett omodernt spel, för att citera min käre far. I dagens fotboll görs de allra flesta målen på fasta situationer och snabba omställningar. För Milan verkar det sistnämnda knappast inte existera i dagsläget. Och det är inte så konstigt, för snabba omställningar fodrar spelare som springer. Det gör inte många i den rödsvarta tröjan.
Att något måste förändras börjar stå allt mer klart. Det är inga tillfälligheter att Milans spel inte fungerar längre, det har utvecklat sig till en trend. Mycket av den gåfotboll som inte resulterar i chansskapande (Milan måste vara det lag i Europa som har bollen mest och skapar minst utifrån det bollinnehav man har) såg vi redan förra säsongen och ingenting tycks ha blivit till det bättre. Ytterbackarna som är så viktiga då Milans mittfält är så centrerat fungerar inte. Cafu kan man inte begära mer av, han är 36 år och det är inte rimligt att tro att han ska äga kanten längre. Jankulovski däremot bör det gå att få ut mycket mer kapacitet av.
Vad är då alternativen när ytterbacksspelet inte är tillfredsställande? Ändra system kanske? Milan har nött på i samma spår flera säsonger i rad nu, motståndarna har lärt sig lagets svagheter och utnyttjar dem till fullo. Utan ett kantspel som sköts av framstormande ytterbackar så fungerar inte 4-3-1-2, speciellt inte när det dessutom saknas djupledslöpande mittfältare. Titta på Chelsea och Lampard som exempel, med en sådan mittfältare (utöver Kaká som inte kan göra allt själv) skulle Milan hota motståndarförsvaren på ett helt annat sätt. Nu finns två anfallare som inte lyckas, en trequartista som tvingas att göra för mycket själv samt världens bästa spelfördelare som inte har några lagkamrater att spela bollen till då ingen verkar vilja ha den. Inget vidare framgångsrecept. Med Shevchenko borta är det uppenbart att mittfältarna måste ta mer ansvar för målproduktionen, något som de dock inte alls har lyckats med så här långt.
Som avslutning måste undertecknad också få påpeka det som oroar mest just nu, den brist på vilja som tycks lysa igenom. Ligger man under med två mål ska man väl åtminstone försöka sätta press, försöka att vinna bollen? Milanspelarna sprang mest bredvid och tittade på. Inget engagemang, ingen ilska, inte ens någon frustration. Det kan se illa ut när lag i underläge tappar humöret och går över gränsen i närkamperna. Men det är åtminstone ett sundhetstecken från spelarna. Man kan kräva att de blir förbannade när det går dåligt och att de visar det på planen. Men icke, inte ens det fick vi se igår och det är vad som oroar mig mest. Personligen hade jag hellre sett Milanspelare som hade tagit onödiga gula kort i ren frustration än Milanspelare som joggade runt och såg ut att trots allt vara ganska nöjda med livet.
Ancelottis uppgift att motivera spelarna eller enbart deras eget ansvar? Välj själva. Med en viss Capello på tränarbänken hade dessa självgoda lirare inte sovit gott inatt, så mycket kan i alla fall sägas...
Milan-Palermo 0-2 (0-0)
Målen, 0-1: Bresciano (49), 0-2: Amauri (74).
Varning, Milan: Gattuso. Palermo: Biava, Corini, Diana.
Milan (4-3-1-2):
Dida - Cafu, Nesta, Kaladze, Jankulovski (Maldini, 64) - Gattuso (Brocchi, 73), Pirlo, Seedorf (Oliveira, 77) - Kaká - Inzaghi, Gilardino.
Övriga på bänken: Fiori, Simic, Costacurta, Borriello.
