Höstens lag: Anfallare #1
Ingen typisk anfallare. Ändå skytteligaledning.
Den 19 februari 2006 blev Francesco Totti utburen på bår efter att ha fått sin vänstervrist kapad och bruten. Oroväckande rapporter gjorde gällande att det rörde sig om en allvarlig skada, och att VM var i fara. Bara några veckor tidigare hade bilder publicerats på Tottis vristar: det såg onekligen ut som om någon slog på dem hårt med en planka varje natt med tanke på de mörka blåmärkena som gick att beskåda. Totti själv kommenterade med ”om det fortsätter såhär kommer jag att missa VM”. En profetia som höll på att gå i uppfyllelse.
Mest förvånande var den genompositiva attityden som Francesco Totti uppvisade redan från start. ”Jag ska klara det, jag ska spela VM” var det första han sa. Italiens förbundskapten Lippi hade inte hjärta att motsäga honom. Kanske mest för att han själv ville tro på Totti. Efter en mycket snabb återhämtning, som det låg mycket träning bakom, blev han så uttagen till den blivande truppen av världsmästare.
Tottis inledning på VM var allt annat är lysande. Iallafall om man jämför med den genialiska spelaren vi har blivit vana att se de senaste åren i Roma, och för all del, även i Italiens landslag. Trots att han kanske spelade långt ifrån sin maximala kapacitet, noterades Totti som en av de som gjorde allra flest assist, vilket ändå var hans primära roll i Lippis lagbygge. Enda matchen han inte fick starta var åttondelen mot Australien, men där byttes han istället in och lyckades först med att hitta Grosso högt uppe på motståndarnas planhalva i matchens allra sista minut med en fin passning, varpå Grosso duktigt ordnade en straff, som Totti satte på ett mycket säkert sätt. Italien vann hela mästerskapet, även om Totti i finalen blev utbytt och fick se den sista timmen - inklusive övertid samt straffar- från bänken. Men fira fick han.
Början på Serie A-säsongen var inte bra den heller. Man anade lite den psykologiska spärren som sitter i spelare efter att de kommit tillbaks från en allvarlig skada, Totti hoppade undan så fort det vankades närkamp och producerade sämre fotboll än vad han hade gjort under VM. Och alla romanisti började frukta på riktigt att skadan hade förstört Tottis karriär för alltid. Spalletti försvarede lojalt lagets kapten och påstod att han såg förbättringar efter varje match.
Totti började visa sitt gamla jag i hemmamatchen mot Fiorentina, en match som kan bli viktig ur ett psykologiskt perspektiv då det blev första matchen där Roma låg under men lyckades ändå vända resultatet till en välförtjänt seger efter en andra halv lek där hela Roma visade upp den spel som möjliggjort det numerade tangerade rekordet.
Det skulle krävas ett stycke historia för att på allvar inse att Francesco Totti var tillbaks: två mål borta mot Milan, som innebar en seger man inte lyckats med på 20 år, med en kapten som var lika bra som någonsin och blev utan tvekan matchens lirare. Efter det har det mer eller mindre rullat på. Totti har – förutom i derbyt - spelat med säkerhet, mognad, och framförallt har han producerat fler mål i första halvan av säsongen än någonsin.
Totti är ingen typisk anfallare. Många anser honom göra sig bäst som trequartista. Inför säsongen meddelade kaptenen att han inte var så sugen på att fortsätta spela trequartista, utan helst ville spela anfallare. Statistiken har gett honom rätt: idag är han inte bara Romas överlägset bästa målgörare genom tiderna, han är blott två mål ifrån att även bli Serie A’s mesta aktiva målgörare. Sett till den här säsongen, så leder han skytteligan med sina 12 mål. Enda solkaren i bägaren för Il Capitano den här säsongen är en nyfunnen vana att missa straffar.
Trots den massiva kritiken han har fått som spelare och man - av italienska tyckare och journalister - för att han inte längre anses ställa upp för landslaget, har han gett svar på tal med bländande spel, assist och mål.
