Topp 12 – Legendarer | # 6
Efter några veckors uppehåll är listan tillbaka och denna gång med en av Italiens allra största utländska spelare genom tiderna.
Plats 6
Ruud Gullit (1993-1995)
I Amsterdam föddes den första september 1962 en liten påg med surinamskt påbrå vid namn Ruud Dil Gullit. Genom åren utvecklades han till en av fotbollsvärldens allra bästa offensiva spelare och tillsammans med Marco Van Basten och Frank Rijkaard bildade de en legendarisk trio som för alltid kommer att förknippas med stor framgång.
Som åttaåring påbörjade Gullit sin fotbollskarriär i den lokala klubben Meerboys. Han stannade i barndomsklubben under åtta år innan han 1978, som 16-åring, blev värvad av HFC Haarlem. Klubben var vid denna tidpunkt en ganska medelmåttig klubb i Holland och deltog under Gullits tid allt som oftast i division ett, d.v.s. precis under högsta ligan.
Under Gullits fyra säsonger i Haarlem hann han med att uppleva mycket, både positivt och negativt. Det positiva var att han tillsammans med sina lagkamrater lyckades nå uppflyttning till högsta divisionen då de 1981 vann Eerste Divisie. Året därpå lyckades man så bra som nykomling att man kvalificerade sig till UEFA-Cupen 1982 där dock Ruud Gullit skulle få uppleva ett av sina allra värsta moment som fotbollsspelare och person.
1982 den 20e oktober mötte man ryska Spartak Moskva i andra rundan av UEFA-Cupen på Luzhniki Stadion i Moskva. Hemmalaget spelade ut sina holländska motståndare i den kalla och kyliga Moskva-natten och ledde med 1-0 när bara minuter återstod utav matchen. Den unge Gullit spelade som vanligt på mittfältet och hade ingen som helst föraning om vad som komma skulle. Den fallfärdiga arenan hade knappt åskådare och utav denna anledning hade bara vissa delar av arenan öppnats för allmänheten medan resterande delar vaktades utav militären. Tänk er tillbaka till det kalla Sovjet med allt vad det innebär så får ni en liten förkänsla om hur det hela såg ut. Stora delar av folkmassan började röra på sig mot utgången, den enda som var öppen, när hemmalaget på stopptid gjorde 2-0. Människorna som redan lämnat arenan ville in igen och fira tillsammans med resterande inne på arenan. Samtidigt fortsatte människor att forsa ut ur arenan och när militären sedan tryckte tillbaka människorna bildades en enorm klump utav människor som fastnade i och omkring den enda utgången.
Ovetandes om vad som pågick gick de bägge lagen in till omklädningsrummen medan människorna på arenan klämdes och trampades ihjäl. På grund av bristande säkerhetsrutiner och en extremt otränad militär fick 66 personer sätta livet till. Enligt andra källor dog så många som 340 personer men enligt den Sovjetiska regeringen var det hela bara en ”liten olycka som fansen själv orsakat”. Hur som helst var detta en mycket tråkig händelse som den då 20-årige Gullit fick uppleva.
Bara månader efter den tragiska olyckan i Ryssland fortsatte Gullit sitt fotbollsäventyr, denna gång i en mycket respektabel klubb. Feyenoord hade noterat den unge mittfältarens fina spel i Haarlem, 32 mål på 91 matcher, och värvade till sig 20-åringen precis innan nyår 1982. I Feyenoord skulle han få bästa möjliga träning samt duktiga medspelare runt omkring sig. Rotterdam-klubben var en mycket framgångsrik klubb som tampades tillsammans med storheterna Ajax och PSV Eindhoven.
1984 var han en del utav det framgångsrika Feyenoord-lag som tog hem dubbeln, både holländska ligatiteln och cupen. Hos Feyenoord var Gullit given på mittfältet och bidrog starkt till att klubben lyckades vinna dubbeln. Året därpå fortsatte han att briljera och Hollands andra storklubb, PSV Eindhoven, fick upp ögonen för den talangfulle Gullit.
Efter 85 ligamatcher och 30 mål tackade Gullit för sig då han 1985 värvades utav PSV för den då ansenliga summan 400 000 pund. På den tiden var det mycket pengar och med tiden skulle det visa sig vara väl investerade pengar för den Philips-ägda klubben.
Det blev totalt bara två säsonger i PSV som dominerade den holländska fotbollen stort. Med Ruud Gullit fastankrad på det centrala mittfältet vann han två raka ligatitlar under de två säsonger som han spelade i PSV. Som 23-åring hade han alltså redan hunnit med att vinna högsta ligan två gånger, division ett en gång och cupen en gång. Dock skulle han visa att hans bästa tid låg framför hans fötter och att mer skulle komma.
1986 hade en viss Silvio Berlusconi köpt upp ett Milan som då var på dekis. Mediemagnaten pumpade in massvid med stålar i klubben och köpte tunga namn som Marco Van Basten och Frank Rijkaard till klubben. Den sista pusselbiten stavades Ruud Gullit och när den gode Silvio 1987 la upp ofattbara 7.7 miljoner Euro för 25-årige Gullit kunde inte PSV motstå.
Med ett imponerande facit i PSV som löd 46 mål på 68 matcher tackade Gullit för sin tid i Holland och styrde kosan söder ut mot Italien och Milano där stora spelare utöver de ovannämnda som Paolo Maldini och Franco Baresi väntade.
Milan dominerade klubblagsfotbollen under en längre period i och med Berlusconis sköna miljonköp. Det var världsspelare på varje position och därför var det ingen större skräll då laget vann tre Serie A-titlar och två raka Europacupfinaler mellan åren 1988-1992. I den första finalen 88/89 ställdes Milan mot rumänska Steuau Bukarest där man fullkomligen mosade sönder motståndarna med hela 4-0. Självfallet stod Gullit för en enastående prestation då han med sina två mål blev utsedd till matchens bästa spelare, trots att han bara spelade en timme innan han blev utbytt. Året därpå, 89/90, ställdes man mot Svennis Benfica och även där lyckades man vinna med uddamålet.
Det var i Milan som Ruud Gullit fick sitt definitiva erkännande. 1987 tilldelades han Guldbollen, som han för övrigt dedikerade till Nelson Mandela. I Hollands framgångsrika lag var han en given pjäs på mitten och bidrog starkt tillsammans med lagkamraterna Rijkaard och Van Basten till att Holland kunde vinna EM 1988.
När Fabio Capello fick ta över ansvaret i Milan efter legendariska Arrigo Sacchi började problemen hopa sig för Ruud Gullit. Under hans sista säsong i Milan, 92/93, hamnade han ständigt i bråk med coach Capello och såg då ingen annan utväg än att lämna klubben. Sampdoria var fortfarande på denna tid en framgångsrik klubb och då en storstjärna som Gullit var tillgänglig högg man direkt.
1993 anlände Gullit till Genua där han tidigt visade att han skulle komma att bli en tillgång för hela laget och klubben. Med sina 15 mål på 31 matcher var han en högst bidragande orsak till att Sampdoria vann Coppa Italia säsongen 93/94. 1993 drog för övrigt Gullit sig tillbaka från internationell fotboll då han efter ett bråk med landslagsledningen deklarerade att han aldrig mer tänkte dra på sig den holländska landslagsdressen igen. Ett beslut som väckte känslor då 31-årige Gullit fortfarande ansågs som en tillgång i det holländska landslaget.
Hur som helst kunde inte Milan blunda för Gullits fina spel i Sampdoria och kallade tillbaka sin guldklimp ifrån Sampdoria efter blott en säsong. Dock skulle han omgående hamna i frysboxen igen och många säger att beslutet att hämta hem Gullit var Berlusconis och inte Capellos. Med facit i hand kan man väl säga att ryktena mycket väl kan stämma då Gullit fortfarande fick lite med speltid i Capellos Milan.
Efter blygsamma åtta matcher under ena halvan av säsongen 94/95 såg Sampdoria sin chans att återigen knyta till sig mittfältaren. Sagt och gjort, Gullit var i Sampdoria för en sista vända. Säsongen 94/95 skulle också bli hans sista i Italien då han efter säsongen värvades till Chelsea på en fri transfer där han sedan också blev manager så småningom.
Tiden i Chelsea var mycket framgångsrik för managern Gullit. Han blev den förste icke-brittiska tränaren att vinna FA-Cupen och guidade sitt Chelsea till en hedersam sjätte plats i Premier League 1997. Säsongen därpå låg han tvåa i ligan och hade nått kvartsfinal i två cuper då han plötsligt fick sparken på grund av meningsskiljaktigheter med styrelsen i Chelsea.
Ända sedan Chelsea-tiden har Gullit harvat runt i diverse storklubbar utan att riktigt ha hittat rätt. Han fick en chans i Newcastle men sumpade den illa kvickt innan han blev expertkommentator för holländsk TV. Inför säsongen 04/05 anställdes han återigen som manager för sin gamla klubb Feyenoord men även det slutade illa då han inte lyckades vinna några titlar utan slutade efter bara en säsong.
Idag är Gullit en riktig medieperson. Han har en egen talkshow på holländsk TV där han intervjuar kändisar, bland andra sin idol Nelson Mandela. Dessutom är han fortfarande expertkommentator för både holländsk fotboll och Champions League.
I Sampdoria är Gullit mest ihågkommen för sin fantastiska första säsong då han gjorde 15 mål på 31 matcher och där framförallt en match etsat fast sig i minnet. Den 31a oktober 1993 ställdes Milan mot Sampdoria på Luigi Ferraris i en match som betydde så mycket för Gullit. Det började illa för Samp som tidigt hamnade i ett 0-2 underläge innan Katanec och Mancini återställde balansen och kvitterade. Med tolv minuter kvar av matchen tog så Gullit saken i egna händer och stod för ett riktigt drömmål då han mitt framför ögonen på sin ärkefiende Capello smetade in 3-2 och segermålet framför en euforisk hemmapublik, vändningen var ett faktum.
Ruud Gullit må bara ha gjort en och en halv säsong i Sampdoria men att en spelare av den kalibern ens representerat Sampdoria är en stor ära i sig. En av historiens allra största spelare har satt foten på Luigi Ferraris och trätt på sig Sampdorias vackra dress. Det är tillräckligt för att förtjäna plats sex på listan över Sampdorias största legendarer genom tiderna.
Namn
Ruud Dil Gullit
Född
1962-09-01, Amsterdam, Holland
Landskamper (Mål)
66 (16)
Position
Offensiv mittfältare
Karriär
1978-1982 Haarlem 91 (32)
1982-1985 Feyenoord 85 (30)
1985-1987 PSV 68 (46)
1987-1993 Milan 117 (35)
1993-1994 Sampdoria 31 (15)
1994-1994 Milan 8 (3)
1995-1995 Sampdoria 22 (9)
1995-1998 Chelsea 49 (4)
Totalt: 471 (174)
Meriter
• 3 Scudetti
Milan: 1988, 1992, 1993
• 3 Holländska ligan
Feyenoord: 1984 | PSV: 1986, 1987
• 3 Italienska Supercupen
Milan: 1988, 1992, 1994
• 1 Coppa Italia
Sampdoria: 1994
• 2 Champions League
Milan: 1989, 1990
• 1 Europeiska Supercupen
Milan: 1990
• 1 Interkontinental cupen
Milan: 1990
• 1 Holländska cupen
Feyenoord: 1984
• 1 EM-Guld
Holland: 1988
Topp fem är inom räckhåll och nästa vecka presenteras man nummer fem på listan. För många kommer vår femteplacerade man att vara en ren främling då inte många hört talas om honom men ack så fundamental han varit för Sampdoria genom åren. Stay tuned!
