Självrannsakan: Vad sysslar jag med?
Vad är det som gör att jag, du och många andra är så fast? Varför längtar vi efter helgen för att få se diverse fotbollsmatcher i ett land vi inte bor i och vars språk, åtminstone jag, knappt kan behandla?
Det handlar förstås inte om enbart italiensk fotboll. Det gäller alla distansförhållanden till sitt lag. Det är nåt som är konstigt, men det känns som den naturligaste saken i världen.
Att gå och se sitt lag varannan helg och kanske till och med åka på bortamatcherna är en sak. Då är det på riktigt. Man kollar in träningar och ser vem som dras till vem, hur tränaren jobbar och vem som är ur form. Den nysnaggade högerbacken ser ut att ha en dålig dag. Han är sur.
Man är supporter på riktigt. (Av någon anledning dyker fans till MFF och Djurgården hockey upp i mitt huvud hela tiden. Fråga mig inte varför.)
Det här med "äkta" supporter har stört mig många gånger. Vadå äkta? Vem är äkta? Finns det någon kvalitetsmärkning från FIFA? Logiskt sett borde en människa som uppfyller ovanstående krav vara en äkta supporter, men varför skulle hans eller hennes kärlek till laget vara viktigare än någon annans?
Att vara distanssupporter är en helt annan sak. Det är som att slaviskt följa en dokusåpa utan slut. Saker händer hela tiden men det som tv-sänds är alltid direkt. Inga klipp som bara plockar fram de fina bitarna.
Vi sitter en onsdagkväll och läser att Parma ska säljas på auktion. "Intressant", tänker vi och undrar vem som ska köpa och hur det kommer påverka det Parma vi sen ska se då låtsasvärlden som är på riktigt öppnar sina fönster.
I verkligheten handlar det om enorma processer på många håll som kanske leder fram till ett bud som kanske leder fram till ett köp. Män med portföljer och i kostym sitter i möten. De plockar upp sina mobiler när de tar paus. Grovt förenklat. Tror jag. Jag vet som sagt inte mycket om den där världen. Jag vet bara det jag ser på tv under några timmar på helgerna, och där är det bara grönt gräs och kända ansikten som visar sig.
För att vi ska kunna läsa om Parmas situation krävs det journalister som gör sitt jobb. De rapporterar om nyheten, intervjuar personer som faktiskt finns på riktigt och inte bara i den där låtsasvärlden som vi tror att den är.
Samtidigt sitter vi framför våra skärmar och hoppas att vår klubb ska värva en spelare vi fallit för. "Han är bra, köp honom." Att spelaren i fråga kanske måste flytta flera hundra mil och lämna sin trygghet för en miljö han inte känner till känner vi inte till, och kanske inte ens kan språket. Det enda vi märker är att han har en annan tröja och andra lagkamrater nästa gång vi ser honom.
Vi kan inte hoja bort till träningsanläggningen och kolla vem som tar hand om honom och hur det går för honom på de första träningarna. Förstås han ens vad han ska göra?
När vi uttrycker våra åsikter om spelare, tränare, domare och annat är det figuren vi tycker till om, inte personen. Figuren som är i tv. Personen vet vi inte ett dugg om, men hur skulle vi kunna göra det? Finns det någon svensk supporter som blivit polare med en italiensk fotbollstjärna?
Just där ligger en stor del av det underliga. Vi vet allt men egentligen ingenting. På tv ser man hur spelare agerar och ibland till och med vad de säger. Därav bildar vi oss en uppfattning, och tror att vi känner personen i fråga. Vi ser honom ju varje helg, han blir som en låtsaskompis.
Just italiensk fotboll har en stor fördel jämfört med andra varianter av sporten. Där kan allt hända. Allt kan förändras över en dag, och med allt menar jag verkligen allt. Spelare stängs av, poäng försvinner, matcher avbryts. Och så säger många att italiensk fotboll är tråkig...
Det senaste året har varit både en perfekt dokumentär och en parodi på italiensk fotboll på samma gång.
Därför känns det helt naturligt att ägna så mycket tid åt intresset. Egentligen borde man syssla med något mer verkligt som kaktusodling eller oljemålning, men man väljer inte sina intressen.
Vi gör det för att vi trivs med det och för att det är ofantligt roligt. Det är bara dumt att krångla till det och göra det till något det inte är. Eller så är det just det som är grejen - vi gillar det för att vi tror att det är det det inte är.
Jag tänker fortsätta tills någon stoppar mig. Det brukar vara så med droger.
PS: Om du inte känner att du faller in i uttrycket "vi" i artikeln du just läst ber jag om ursäkt för att jag dragit in dig.
