Il Caso: Inmålade i ett hörn - nu står klubben till svars för sitt eget tillkortakommande
"Men alla historier har ett slut och så även denna. Carlo Ancelotti gjorde och gör nämligen ett kardinalfel i sin roll som tränare: han låter känslorna till Milan ta överhanden, ett kärlekselixir med en dödsbringande berusning."
Tyskarnas välkomnande till San Siro var allt annat än hjärtligt. I "tempo furioso" fick vi skåda säsongens mest taggade insats av Milan där mittfältet formligen tacklade sönder Ottmar Hitzfelds styrkor.
Massimo Ambrosini, Gennarino Gattuso och Andrea Pirlo var glimrande och gav Bayern München inte en chans att skydda en sargad, skakad och paralyserad armada av tyska pansarvagnar. Milanfansen runt om i världen njöt i fulla drag.
Dominansen fortsatte en bit in på den andra halvleken innan det att tanken torkade efter timman spelad. Sakta, sakta sjönk tempot och mittfältet ned i backlinjens knä - en fullständigt logisk reaktion i det skedet då inget lag i världen orkar med att pressa så hårt, så länge.
Alla väntade på en injektion adrenalin i form av "Argento Vivo", Christian Brocchi, en spruta som fick ligga kvar i den rödsvarta medicinlådan matchen ut. Tre slutkörda spelare med understöd av Kaká och Seedorf, spelare som inte tar en löpmeter bakåt i onödan, orkade dock inte hålla ångan uppe.
Carlo Ancelottis motdrag att slänga in Joann Gourcuff, en spröd fransk 20-årig kreatör vars livsambition är att imponera på sin tränare, framstår i efterhand som ett ganska oigenomtänkt val.
Men frågan är om man inte är avtrubbad vid det här laget. Frågan är om man längre orkar bli förvånad och än värre om vi överhuvudtaget orkar med det här längre?
Mitt emellan två kalla årstider, närmare bestämt i november 2001 så värmde en återvändares leende upp ett råkallt Milanello. Carletto Ancelotti var tillbaka i klubben, en av oss, en av våra största hjältar genom tiderna.
Vem hade kunnat ana att vi nu fem och ett halvt år senare skulle ha haft så många glädjeämnen att se tillbaka på. Resan med "Terminator" vid rodret har varit underbar och fylld av minnen, eufori, tårar men framförallt ett engagemang som vi saknat väldigt länge.
En solidaritet som man lyckades bibehålla trots familjens alla svagheter på samma sätt som gjorde att Alberto Zaccheronis årgång kunde fira ligaseger nummer 16 på ett vårsoligt "Renato Curi" i Perugia.
Men alla historier har ett slut och så även denna. Carlo Ancelotti gjorde och gör nämligen ett kardinalfel i sin roll som tränare: han låter känslorna till Milan ta överhanden, ett kärlekselixir med en oundviklig dödsbringande berusning.
Ska sanningen fram så ville ödet annorlunda. Den där förbannade majkvällen 2005 då himlens pärleportar framför våra långa ansikten slogs igen med obarmhärtig kraft och vi ögonblick senare befann oss hos Luficer. Där och ingen annanstans borde sagan ha varit all.
Konstgjord andning och skönhetsoperationer kan sminka en åldrande kropp men när ljuset brunnit ut så finns ingen återvändo. Tiden har sin gilla gång, ett ständigt åldrande vi inte kan förhindra hur mycket vi än vill det.
Hur pass mycket och hur pass omfattande plastikkirurgi Silvio Berlusconi och Adriano Galliani utsatt sina kroppar för vet jag faktiskt inte.
Vad jag däremot med säkerhet kan fastslå är att tanke- och handlingssättet inte alls fungerar för ett klubblag i sin strävan att vara störst, bäst och vackrast.
Misslyckade värvningar och bortförklaringar, vi har vid det här laget upplevt allt. Många ord och fler löften - "det blir bättre sen". Men sen har blivit till nu och tålamod har blivit till krav.
Kontraktsförlängningar för Nelson Dida och Clarence Seedorf, spelare som inte har mer att ge, är ingenting annat än ett hån mot alla Milanfans. Att Paolo Maldini dessutom uppges vara redo för ytterligare en säsong gör bakåtsträvandet komplett.
Detta istället för att satsa på ungt, talangfullt och äregirigt - totalt emot allt vad vett och logik säger. Milan har därigenom målat in sig i ett hörn och nu står klubben till svars för sitt eget tillkortakommande.
Inga revolutioner eller utrensningar behövs egentligen, snarare att kapa vissa döda grenar på ett starkt träd med en solid stam och invänta nya gröna knoppar.
Det som krävs är en förändrad attityd och en skopa självkritik för att därgenom kunna inleda vandringen mot ett nytt kapitel i Milans ärofyllda historia.
________________________
Avslutningsvis en kommentar till Patrick Vieira, som åtminstone undertecknad trodde ägnade tid åt att planera Inters segerbankett inom de kommande veckorna:
- 'Det är svårt att riktigt förstå allt som hände den förra säsongen. Men att det är underligt att Milan fick tillstånd att spela Champions League.'
Med ett ointagligt försprång i ligan och allt vad det innebär så hade man kunnat tro att fokus hade legat på sina egna förehavanden. Är ligasegern och rekordslakten verkligen så ointressant att man måste kommentera grannens blomrabatt?
Det känns därtill uppfriskande att få mottaga en lektion i etik och moral av en spelare som så sent som förra året agerade fanbärare åt ett lag som numera bidar sin tid i Serie B.
Nä Patte, du gör nog bättre i att hålla tyst istället för att framstå som en avundsjuk fönstertittare – en renrasig interista.
