Definitionen av kärlek
En kväll att njuta av.
Den fundamentala frågesatsen efter kvällens match är: Kan man älska någon som vid 29 års ålder inte kan knyta sina egna skosnören?
Svaret blir ett ja, hur jag än vrider och vänder på det, för med Rino har jag överseende med mycket. Det var tamejf*n t o m lite gulligt när Mauro Tassotti gjorde dubbelknutar på de vita Nike-skorna.
Gattuso är på intet sätt ensam hjälte denna kväll, men hans sätt att agera på planen lyfter honom onekligen över mängden. Han representerar den mängden av fotbollsspelare som hankar sig fram här i livet med hjälp av hjärta, attityd och målmedvetenhet.
Han representerar den grupp fotbollsspelare som kanske inte föddes med samma portion talang, som säg Cristiano Ronaldo. Men Rino visade ikväll att det inte är talangen som räknas, utan att man istället med rätt inställning och vilja (kalla det grinta om ni vill) kommer väl så långt.
Det finns mycket man kan älska en sådan här kväll, för mycket egentligen för att man ska kunna plocka några få detaljer. Istället är det komplettheten som lyser igenom mest. Det totalitära. De fartfyllda anfallen, passningarna på ett tillslag, de stängda ytorna och distinkta avsluten. Alltsammans sammanbakat till ett perfekt italiensk middag. Sötman i Nestas försvarsspel, mixat med eldigheten i Max och Rinos mittfältsmangel, saltat med perfektion av en för dagen självsäker och resolut Dida. För att inte tala om den mjuka rinnande olivoljan som stavas Kaká som rinner igenom de flesta av ingredienserna.
Problemet med sådana här middagar är att man inte blir mätt, man kan sitta och avnjuta det hur länge som helst. Som tur är så är vi bjudna på ytterligare en middag, denna gången i Aten där senast mästerkocken Capello utmanövrerade en på förhand upphaussad spansk Paella, genom att bjuda på en klassisk Quattro Stagioni.
Denna gång är det Ancelottis tur att blanda ihop ingredienserna. Förra gången så fick han tyvärr tag på skämda råvaror i Turkiet vilket ledde till kollektiv magsjuka trots att det inledningsvis smakade så gott.
Denna gång i Aten, med rätt råvaror i bagaget för Ancelotti, så skall Benitez blandning av Tapas och Fish’n’chips inte ha någon chans.
* * *
Kvällar som denna är nödvändiga för vilken fotbollssupporter som helst. Känslan av framgång och segerns sötma. Naturligtvis är inte alla priviligerade att få uppleva finaler eller semifinaler i Champions League för sina favoritlag. Men beroende på var man har sina sympatier så lär man sig att värdera segrar. Oavsett om det kommer i ett bottenmöte i en lägre division eller bland Europas elit.
Kvällar som denna är själva urmodern till fotbollsfanatism, sådana kvällar som man behåller i sitt minne under lång tid. Matcher som man använder som referensram för framtida bataljer.
Det är sådana här kvällar man lever för att få uppleva, kanske en gång, kanske flera under sitt liv som supporter. Men även om man kan njuta för stunden och ett tag framöver så var det här bara ett steg på vägen mot något ännu större.
Ser man till säsongen i stort så har laget redan lyckats över alla förväntningar. En finalplats i CL är en ohygglig bonus med tanke på det stapplande vi såg under i stort sett hela hösten. ”Problemet” är dock att när man väl nått fram till en final så finns det bara en sak som räknas, för att man inte ska hamna på ruta noll igen.
Nu har vi fått en chans att läka såren från Istanbul, en chans att återupprätta hedern. Motivationsrutan inför finalen kan vi alltså bocka av redan nu.
* * *
Tre veckor till CL-final igen – det blir inte större än så. Passa på och njut kära likar i rödsvart.
Det blir inte större än så.
ATENE – ANCORA UNA VOLTA
