Gästkrönika: Gudfadern, Kakás ansikten & I Cari Rebelli
Gudfadern. Min Italienförälskelse började med mästarfilmen. För mig bedyrade den lojalitet, familjelycka och respekt, men även smutsiga maffiosotricks, lögner och svek. Jag hänfördes av det förstnämnda och sopade resten under mattan, lite försynt, precis som Italien har gjort med sina förgiftade problem allt för länge.
När Milan utmanövrerade Manchester United på ett regndränkande, gungande och sjungande San Siro så önskade jag att synden skulle sköljas bort från laget och fotbollslandet. Berlusconi leker ofta dockteater. Han gör det med vuxna män i maktens korridorer. När jag tänker på Berlusconi så poppar Rolling Stones låt Sympathy for the Devil upp i mitt huvud:
“Pleased to meet you
Hope you guessed my name, oh yeah
But what's confusing you
Is just the nature of my game”
Det har lagt sig i minnet som en papyrusrulle i ett bibliotek. Jag talar om Kakás ansiktsuttryck efter att han gjort mål på sin straff i Istanbul i en final där allt blev spegelvänt. Den unge mannen visste att en personlig apokalyps nalkades. Då gav han missmoden ett ansikte. Men likt en venetiansk mask med två sidor så gav han glädjen och kämparviljan ett ansikte i onsdags. R för repris och för revansch. Skatten som slank ur handen bör återvinnas. Jag hoppas, trots att jag är gift med Roma, och trots maktspelet i norr, att Milan ger Liverpool en reprimand i fotbollens ädla (nåja) konst. Men om det vore tjurarna eller örnarna, vilka stått för utmaningen då? Nej, i så fall hade jag blickat med onda ögon. Ett galet resonemang. Lika pazzo som finalen för två år sedan.
Den finns tre kaptener vilka i synnerhet ses som gentlemän i den italienska fotbollen: Maldini, Del Piero och Zanetti. De säger aldrig någonting som upprör, spottar inte agg över motståndare och visar en orubblig lojalitet till laget. Tottis vulkaniska sida gör att han inte tillhör denna falang, likväl är han uppskattad. Han ger allt för Roma och sysslar med välgörenhet. När han inte var lyckosam i EM senast (känns som hundra år sedan nu) så var han tvungen att projicera lavan som vällde upp mot någon eller något – han valde strumporna. Kungen av Rom har onekligen humor, om än i detta fall ingen medveten sådan, och ingen ryggskada i världen tycks stoppa honom när det vankas derby. Du sitter på vår piedestal Totti; glansfull, oftast kärvänlig men aldrig lugnande. När tiden är inne får De Rossi skutta över på den andra sidan, bland de förmodligen pensionerade städade gentlemännen. Vad De Rossi anser om engelsk fotboll får vi nog inte veta.
I Italien återfinns I Cari Rebelli. Nu talar vi om Materazzi, Gattuso och Lucarelli – de kära rebellerna. Rebellerna är hårdnackade, härdade och innehar en tömd bägare av galenskap.
Materazzi har nog klippkort hos sin tatuerare vid det här laget. ”Inga prickar kvar? Då får du blygdläpparna gratis.” Matrix är nämligen märkt med en sån tatuering på ryggen. Cirillo nitades i spelarutgången, Zidane provocerades till att bli utvisad i en VM-final med ord och lägg därtill otaliga höftsparkar, armbågar, spelförstörande illgärningar samt ett par ögon som ser ut att tillhöra någon, vilken sitter inne i ett kuddbeklätt rum. Inställningen och markeringsspelet (då tjyvnypen inte når alphöjder) är ändock finemang.
Gattuso är perfekt inställning personifierad – ge allt du har jämt. Ringhio ståtar med en vilja som gjort honom till den han är idag, det är få förunnat att inneha en dylik inställning, likafullt borde alla eftersträva den. Hans ojustheter har sinat men attityden är densamma som alltid. Visst kan försvarsspel vara vackert, lika bedårande såsom ett Gattusoiskt segervrål.
Lucarelli hade kunnat tjäna hästlass med guld men valde länge att stanna i Livorno. Hans röda själ kommer inte att förglömmas men han ämnar fara åstad, bort från arbetarstaden, kommunistnästet och sitt hjärtas hem, ty fansen är bittra över havererade resultat. Hoppas allt löser sig. Jag tröttnar aldrig på lyckliga slut. Lojalitetsemblemet befläckas dock av otyg såsom en medveten armbåge på Rocchi. Man visar inte sin trofasthet genom att slåss på planen när det blåser motvind. Rött kontra blått – den eviga striden.
I huvudet Andrej Sjevtjenko. Det hade kunnat bli en intressant kortfilm: ”Cazzo! Jag borde nog ha stannat kvar. Den flottiga maten smakar skit. Kallar de ketchup blandat med vatten för tomatsås? Engelska skulle ungen kunnat lära sig i Milano och en CL-final till hade smakat mumma. Fick jag ingen parmesan till pastan?”
När jag var och såg på Roma-Lazio förra veckan så slogs jag av symbolik. Italienare gillar symbolik. Således hade Laziofansen vänt sina banderoller upp och ner. När man vänder en flagga upp och ner så är det ett uttryck för kraftig ängslan. Det är en sorts nödsignal alltså. Romas banderoller var korrekta. Må dem aldrig vändas.
