3 dagar kvar: Atene - Ancora una volta!
Aten och Olympiastadion är platsen där onsdagens Champions League-final ska avgöras. Olympiastadion har också varit mötesplatsen för en annan betydelsefull match i AC Milans historia.
Atens Olympiastadion är för första gången värd för en stor klubblagsfinal i sin nya skepnad, men innan ombyggnaden var platsen en skådeplats för mångas glädje, inte minst för oss milanisti.
Stadion, som först benämndes som Spiridon Louis-stadion (döpt efter vinnaren i maraton i OS 1896, i Aten), stod klar 1982, men i September 1997 när Aten officiellt skulle vara värd för sommar-OS 2004, bestämde sig staden att stadion skulle byggas om. När arbetet stod klart i försommaren 2004, var slutverket fenomenalt. Med sina 304 meter långa bågar längs varje långsida, och sin kapacitet på dryga 70 000, är arenan en av de mer estetiska. Kuriosa är att det är samma arkitekt som ritade ombyggnaden, som också är upphovsmannen till Turning Torso i Malmö.
Idag är Olympiastadion hemmaarena för de grekiska storlagen Panathinaikos och AEK Aten, och dessutom spelas alla finaler i den inhemska cupen på denna arena.
Under sin 25-åriga historia har Olympiastadion, eller Spiridon Louis, varit platsen för många minnesvärda matcher. Året efter invigandet, 1983, var arenan mötesplatsen när Hamburger SV slog Juventus FC med uddamålet i dåtidens Europacupen. Och AC Milan har redan varit på denna arena denna säsong, när AEK Aten (0-1) stod som motståndare i gruppspelet.
Den mest minnesvärda matchen skulle sedermera dröja ytterligare elva år, till 1994, då Olympiastadion återigen fick vara platsen för en final, denna gången i Europacupens efterträdare Champions League.
Externa länkar här och här, från Olympiastadions långsida. Tack till Evagelis Fragolis för sina privata bilder och filmklipp!
* * * * *
Den 18 maj 1994 möttes två av Europas giganter i Champions League-finalen, AC Milan mot FC Barcelona. Milan hade det året rott hem ligan, men slickade ännu sina sår sedan den snöpliga finalförlusten året innan. Då blev i rossoneri slagna av outsidern Marseille med uddamålet.
Milan gick in i 1994 års final som underdogs mot Barcelona, ett ord som närmast var ett understatement. Fabio Capello som då styrde skutan fick skyffla om en hel del i försvaret, när både Baresi och Costacurta var avstängda. Detta när Barcelona, som hade en förkrossande ligaseger i bagaget, hade spelare som Hristo Stoitjkov och Romario som skulle göra livet svårt för vilket försvar som helst.
Särskilt ett försvar som var helt nykomponerat. Barcelona stod som storfavoriter, och upptrissade av den alltid lika ödmjuke Johann Cruyff. På förhand klara vinnare, tills det…
…att matchen drog igång. Barcelona väntade sig knappast ett så starkt Milan redan från minut ett, och såg tagna ut av stundens allvar. I matchinledningen trodde de flesta att Milan tagit ledningen, när Panucci nickade in bollen i mål på frispark. Barcelona hade tur, målet dömdes bort för offside. Men mer skulle vänta.
Dryga tjugo minuter in i matchen hade katalanerna inte samma tur. Savicevic rann igenom Barcelonas försvar, och serverade Daniele Massaro som stötte in bollen. AC Milan hade tagit ledningen, och Capellos beryktade stenansikte var som vanligt gjutet i granit. Cruyff däremot, såg lika blek ut som hans Barcelona i de inledande 20 minuterna.
Milan höll matchen i ett järngrepp och Barcelona hade knappt ett anfall värt namnet. En rejäl kalldusch för katalanerna kom dessutom strax innan paus. Donadoni bröt sig likt Savicevic genom Barcelonas försvar, och strax innan kortlinjen serverade han Massaro som dubblade Milans ledning, och sin egen målskörd.
Capello? Orubblig. AC Milan gick in i halvtid och hade en hand på pokalen med elefantöronen.
Kanske fanns en rädsla att laget i sann Capello-anda skulle stänga igen matchen med sin 2-0-ledning. Men så var icke fallet, två minuter efter paus gjorde Milan ytterligare ett mål. Ett av de mer klassiska målen i Champions League historia.
Savicevic snodde bollen av Sergi på vänsterkanten, och såg att Zubizarreta stod något långt ut. Med en lobb från vänsterkanten, utanför straffområdet, går bollen över målvakten in i det bortre hörnet. Magnifikt mål av dåtidens Il Genio, nummer 10, Dejan Savicevic.
Barcelona lyckades aldrig resa sig ifrån golvet där de låg från minut ett. Istället för att släppa in en reducering, ökade Milan på ledningen. Desailly rann bokstavligt igenom ett passivt Barcelona-försvar och skruvade in bollen i målvaktens bortre kryss.
4-0 till de uträknade AC Milan i en match som av många milanisti benämns som den bästa matchen någonsin. Om inte den bästa, var det åtminstone resultatet det mest förkrossande i en Champions League-final.
Den finaste av pokaler hade hittat hem.
