Il Caso: Grande Milan - Idag och Imorgon
"Det var inte vackert och det var långt ifrån enkelt. Tvärtom så avgår Liverpool FC, ett motstånd av dignitet som dessutom för sig värdigt en storklubb, med äran fullständigt i behåll."
Vilken känsla mina vänner. Milan är återigen mästare i turneringen som frambringar de största känslorna i den internationella klubblagsfotbollen. Det var inte vackert och det var långt ifrån enkelt. Tvärtom så avgår Liverpool FC, ett motstånd av dignitet som dessutom för sig värdigt en storklubb, med äran fullständigt i behåll.
Om det var rättvist att Milan vann? Det vet jag inte. I fotbollen vinner och förlorar man om vartannat - det är inte svårare än så. Men att Milan jämnar ut balansen på någon sorts rättvisekonto avfärdar jag dock som högkaratig rappakalja.
Istanbulfinalen 2005 var Milan nämligen vida överlägset sin rödklädda motståndare, någonting som Liverpool inte alls var i onsdags.
Engelsmännen var bättre än oss på att sätta upp en furiös press och därigenom tvinga fram individuella misstag, så långt kan man sträcka sig utan att överdriva. Men att likställa det med att rulla ut och skapa chanser på egen skicklighet vilket vi gjorde under 84 minuter i Turkiet senast det begav sig är som att jämföra äpplen med päron.
Just to set the record straight.
Efter Milans segermarsch mot Europacuptitel nummer sju lär klubbens kassakista klirrat till ordentligt. 66€M gånger för att vara exakt: en astronomiskt siffra som fråntar Adriano Galliani rätten att gnälla om stålar under mercatons sjudande sommarmånader.
Förvisso går 6 av dessa miljoner till spelarna i välförtjänta vinstpremier. Men oavsett vem det nu blir utav Gigi Buffon, Ronaldinho eller kanske rentav "Il Figliuol Prodigo" Shevchenko så finns likvida medel att tillgå, det står väldigt klart.
Några förhastade värvningar bara för sakens skull är dock inte önskvärda. Med vett och reson kan Braida, Galliani och "Il Padrino" Berlusconi sondera terrängen i drygt 100 dagar ända fram till september månads stängning av transfermarknaden.
Framgången i Aten innebär heller inte att "Kojaks" favoritmantra "we are fine as we are" rättfärdigas. Tvärtom så skall den generationsväxling vi väntat på, kryddad med något eller några toppnamn, nu definitivt sjösättas för att göra Milan än mer slag- och konkurrenskraftigt.
Segern i Champions League innebär dessutom att Milan, på CL-kvalplats sett till prestationen i ligaspelet, faktiskt slipper genomgå en helvetisk sensommar på någon av kontinentens bakgårdar för att säkra deltagandet i kommande års turneringsupplaga.
Spelarna kan därmed gå på en lång välförtjänt semester utan att behöva oroa sig över annat än rätt solskyddsfaktor. Till skillnad från förra sommaren kan Milan Labs kompetenta personal nu dra upp långsiktiga riktlinjer för hur spelarnas fysiska uppbyggnad skall ske. En ohyggligt stor fördel inför nästa säsong.
För vi är väl inte nöjda med det här? Risken att Silvio Berlusconi nöjer sig med någonting är väl ungefär lika stor som att Henrik Strömblad eller Glenn Hysén plötsligt ska ge Milan lovord och beröm.
Avslutningsvis ett par tankar kring Milans kortege genom Milano under gårdagen och de banderoller som vecklades ut av de segerrusiga spelarna på den paraderande bussen.
"Lo Scudetto Mettilo Nel Culo" (översatt: stoppa upp ligasegern...) med en överkryssad italiensk ligasköld var förstås en känga i blåsvart vindriktning, ett sätt att strö salt i såren på kusinernas något överskuggade triumf i det inhemska seriespelet.
Visst, Milan har systematiskt motarbetats av allt och alla den här säsongen. Men det räcker inte som ursäkt för att nedsjunka till dessa oanständigt låga nivåer, au contraire mon amis.
Det var både billigt och ovärdigt. Agerandet fullständigt stinker av dålig vinnar-mentalitet, ett uppträdande som i mina ögon inte anstår klubbens filosofi.
En sak är att sjunga ramsor i omklädningsrummet i den slutna och väldigt tighta gruppen. Men att öppet manifestera sin avsmak inför rivalen kan bara tillskrivas ett skändligt försök att stilla supportrarnas djupaste begär.
Nej mina vänner, att sparka på folk som ligger ner i bästa Tronchetti, Moratti eller Guido Rossi-anda kan vi gott låta våra kusiner syssla med. Det är ju deras paradgren.
Att vara bäst av alla för sjunde gången i ordningen räcker nämligen gott och väl.
Siamo Noi, Siamo Noi! I Campioni d'Europa Siamo Noi!
