Mercato: Sydamerikabåten
När rubriken poppade upp i huvudet kom jag att tänka på bananbåtarna som anlöpte Göteborg från Sydamerika. Den här artikeln innehåller inga bananer. Den handlar inte heller om Göteborg, och de omnämnda åker knappast båt till sin destination. De åker flyg, och inte ens samma flyg.
Somrarna brukar ge den italienska fotbollen både välkomna och ovälkomna tillskott från den sydamerikanska kontinenten. I och med det nya reglementet får klubbarna bara importera en spelare per år, såvida man inte ger sig in i trassliga politiska snår för att skaffa fram EU-pass med hänvisning till en italiensk farmor eller en spansk moster.
Vi i Europa har ytterst små möjligheter att bilda oss uppfattningar om spelare och lag i Sydamerika. Därför känns varje import som en spännande chansning. Det kan bli lite vad som helst. Inte ens en välkänd spelare med dokumenterad skicklighet garanteras framgång.
Årets mercato har vad gäller sydamerikaner än så länge inte innehållit mycket annat än införsel från den argentinska fotbollen. Brassarna lyser förvånansvärt starkt med sin frånvaro. Tills dags datum är det främst fem namn som drar blickarna åt sig.
:::: :::: ::::
Catania lyckades i duell med chilenskas storklubben Colo Colo knyta åt sig Banfields vänsterytter Cristian Ezequiel Llama. 21-åringen påminner en hel del om Antonio Langella - samma kroppshållning, långa ben, korta strumpor och vänsterfotad.
Med mer fart och finess tycks han vara strået vassare än Atalantas nyförvärv och han kan bli en mycket obehaglig överraskning för Maicon, Panucci och serie A:s etablerade högerbackar. Llama väntas ta platsen som vänsterytter i Silvio Baldinis 4-2-3-1.
:::: :::: ::::
Att han kallats "den nya Maradona" är inget att bry sig om. Det kallas ju alla argentinare med lite talang. Då känns "den nye Tevez" roligare. Likheterna mellan Tevez och Ezequiel Lavezzi är stundtals slående.
Den i år landslagsdebuterande Lavezzi har hela Neapel för sin fötter. Han har alla möjligheter att bli mannen som frälser den furiösa hemmapubliken i sin comeback i serie A. Av någon anledning känns det som att han tar chansen, eller tappar greppet helt. Några mellanalternativ känns inte aktuella för sommarmarknadens största darkhorse.
:::: :::: ::::
En annan argentinsk anfallare är Joaquin Larrivey. Med en fin målkvot i Argentinas andraliga i bagaget ska han ersätta hjälten Suazo i Cagliari. Hoppas han har ett starkt psyke. Hans smeknamn "El Bati" efter en Gabriel som huserat i Florens bådar gott. Skulle det bli fiasko riskerar namnet att bli föremål för hån istället för uppmuntran. Möjligen är det en fördel att hela anfallstrojkan inkluderande även Esposito och Langella är borta. Larrivey skriver på ett helt blankt papper.
:::: :::: ::::
Mästarnas överraskande värvning från River Plate är svaret på gåtan om vad man får om man korsar Luis Perea och Marco Materazzi. Nelson Rivas spelade i River med nummer 23 på ryggen och såg ut som Atleticos försvarsklippa. Han är Inters sjätte mittback och kan få ytterligare konkurrens om en rumän lämnar Rom.
Ivan Cordobas landsman är förmodligen en spelare man kommer att älska att hata, och blir han långvarig har han alla möjligheter att bli en kultfigur. Det är nåt speciellt med mittbackar från den argentinska ligan.
:::: :::: ::::
Att ersätta hyperpålitlige Peruzzi är en utmaning värdig en mästare. Trots Italiens målvaktstradition valde Lazio att satsa argentinskt mellan stolparna. Lika bra det kanske. Amelia är ju romanista och De Sanctis har inte självdistans nog att stå för sina egna fadäser.
Juan Pablo Carrizo är förvisso inte officiellt klar för Lazio, men jag vågar ändå se honom som ett av deras nyförvärv. Argentina har inte haft en världsmålvakt så länge jag kan minnas, och jag har svaga minnesbilder av Nery Pumpido från VM -90.
Om Carrizo är värd rekordsumman för en argentinsk målvakt återstår att se. Lotito lägger inte upp fler sedlar än absolut nödvändigt så vi får utgå från att han vet vad han gör. Lazio behöver en Peruzzi-typ om man ska nå och gå långt i Champions League.
Lazios utlandsrekryteringen slår larm om en oroande utveckling. Italienska lag förser sig alltmer med utländska burväktare. Carrizos flytt till Italien innebär att det av toppklubbarna endast är Juventus som håller sig med en italiensk målvakt. Brasilien har tre toppmålvakter i Italien, Frankrike en. Håller den italienska målvaktsskolan på att devalveras? Det verkar inte bättre. Förklaring sökes.
