Den löjliga säsongen var bättre förr
Sommaren går och silly season med den. Denna löjliga säsong som på många sätt är alldeles, alldeles underbar börjar nu anta en annan form. En form som för mig inte alls känns lika attraktiv längre.
Det fanns en tid när sommarmånadernas ”silly season”, eller mercaton som vi med en speciell kärlek till italiensk fotboll även säger, var något speciellt.
Den här tiden var något extra, något som man verkligen såg fram emot.
Riktigt så känns det inte längre.
Givetvis är det fortfarande intressant med stora övergångar, en massa rykten, överraskande värvningar och lite rykten till. Men det börjar bli för mycket för min smak. I yngre år (nåja, när jag fortfarande var tonårin) fanns det ingen övre gräns för det goda, det fanns alltid plats för mer. Detsamma är inte fallet numera.
Pengavärlden, och den är stor i dagsläget, har utvecklats till något i det närmaste obegripligt och väldigt svårfångat för oss vanliga dödliga. För varje dag som går spelar pengar en större roll, något som i allra högsta grad även gäller fotbollsvärlden.
Allting omkring oss expanderar, växer och blir allt svårare att få grepp om. Det byggs, satsas nytt, konkurrensen på arbetsmarknaden är knivskarp och pressen att lyckas blir allt större. Vilket i sin tur leder till mental ohälsa. Vilket leder till ett i grunden otryggare och stressigare samhälle. Och så vidare.
Precis samma sak gäller för den galna verklighet som transfermarknaden för med sig. Det är en kapprustning och en tuppfäktning mellan Europas giganter så det står härliga till, men det har som sagt blivit lite för mycket för min del. Stora pengar på riktigt bra nyförvärv är absolut inget fel, tvärtom. Dock har fotbollsvärldens klubbledare nu jobbat sig upp till en nivå som för inte särskilt många år såg ut att vara onåbar. Det kanske låter bakåtsträvande och fånigt, men visst har det gått för långt.
Ta bara Ronaldinho-ryktet som exempel. Det har talats om att Milan ska hosta upp närmare 1,5 miljard kronor för att få brassen till Milano. Summor som egentligen är helt sinnessjuka. Må hända att det kanske bara var just ett rykte, men det faktum att sådana summor nämndes gör det hela absurt i sig.
Absurd är också den dubbelmoral som man själv också har inom sig. I grunden anser jag att det är helt förkastligt att betala över en miljard kronor för en enda spelare, oavsett hur duktig denne är. För de pengarna skulle Milan, eller vilken annan klubb som helst för den delen, kunna förstärka sin trupp med åtminstone tre, fyra riktiga klasspelare. Men trots denna åsikt kan jag ge mig fan på att jag ändå står där med mössan i handen och applåderar OM värvningen skulle komma att bli av senare i sommar. Dubbelmoral på hög nivå således, vilken nog ofta är närvarande hos oss fotbollssupportrar. För vi kan väl alla vara mer eller mindre överens om att förnuft och supportertänkande sällan hör ihop. Dessutom är det som bekant lättare att kritisera andras agerande än sitt eget.
Kanske har fantasisummorna i sig också bidragit till punkt nummer två som jag tänker ta upp. Nämligen att det snackas åt helvete för mycket numera. Det är alldeles för mycket snack, för lite handling och spelet bakom kulisserna har blivit en så stor del av själva mercaton att man börjar lessna rejält.
Eller rättare sagt, jag har redan tröttnat. Vilket inte verkade möjligt för min del för bara något år sedan. Ryktena och snacket var det bästa som fanns. Hur otroligt och oseriöst det än var så slukade jag det och fantiserade om att se just den spelaren i Milantröjan. Även om jag nog innerst inne visst att så inte skulle bli fallet.
Numera har den där entusiasmen lagt sig. Ungefär som hos den festglade tonåringen som så smått har börjat tröttna på att supa sig full och må illa varje helg. Eller som hos de flesta av oss svenskar som har tröttnat på det här förbannade regnandet i sommar. Det har helt enkelt blivit för mycket och för monotont. För ensidigt och tjatigt.
Fortfarande är det intressant när ett spännande namn figurerar i snacket. Men när rykte efter rykte visar sig vara just det, ett rykte, och skitsnackandet tar den ena vändningen efter den andra (”inom några dagar kommer vi att göra klart med någon av dessa stjärnanfallarna…”, ”vi kommer inte att värva någon ny anfallare, vi är bra som vi är”) tonar spänningen bort och man går i stället in i ett hopplöst tillstånd av tristess och frustration.
Då var det bättre förr. Eller åtminstone inbillar jag mig det. Förr i tiden, för inte så värst länge sedan, när undertecknad satt här ute i skogen utan internet var ”silly season” en ren njutning. På den tiden sken solen, dagarna spenderades på stranden och mellan doppen i det blå gällde det att hinna med att läsa kvällstidningarna för att se vad som hänt på transfermarknaden. När man väl kom hem efter en härlig stranddag var första anhalt tv-soffan för att kolla senaste nytt på text-tv. Spänningen var olidlig varje gång sidan 300 kom fram och ögonen letade febrilt efter någon rubrik som kunde ha med Milans mercato att göra.
Då, när informationsflödet som nådde undertecknad var avsevärt mindre än det är idag, förde mercaton med sig en spänning och ett engagemang hos mig som jag på senare år, framförallt i sommar (kanske beror det trots allt bara på vädret?) inte har varit i närheten av att känna (eller beror det på att de senaste säsongernas värvningar har haft namn som Favalli och Kalac i stället för Nesta eller Gilardino?). Nu känns det mer som ”jaha, och vad får vi läsa imorgon då?”. Det var fan i mig bättre förr…
Förhoppningsvis dyker det upp något eller några riktigt vassa nyförvärv som gör att man när transfersommaren ska summeras glömmer bort allt tomt snack som tröttade ut en under de otaliga dagar man sökte tröst framför diverse transfersidor på nätet samtidigt som regnet piskade mot fönsterrutorna.
Om inte så blir fallet är det tveksamt om jag orkar med en sommar till som innehåller en massa regn och avslutas med det stående citatet ”we are fine as we are”…
