Strategi och taktik - vilken klubbledning i Europa är bäst?
Il mercato är förhoppningarnas tid. Det är då förhoppningar byggs och krossas. Inför varje säsong förutspås resultat som till stor del bygger på vad klubbarna presterat under sommarens mercato. Den allmänna synen är att ju fler och dyrare spelarköp - desto bättre. Det konstiga är att folk aldrig lär sig. De vill bara ha mer och mer, oavsett hur säsongen innan slutat.
Strategi, som kommer från det grekiska ordet strategos betyder "generalskonst", eller "krigsföring i stort". Strategi är "konsten att vinna ett krig" medan taktik är "konsten att utnyttja trupperna i ett slag". Att driva en fotbollsklubb handlar till stor del om att ha en strategi, ett mål, som ska uppnås genom diverse taktiker.
Låt mig ta er med på en resa längs memory lane tillbaka till sommaren 2006. Det var en jobbig sommar för Milans del. Klubben blev indragen i Calciopoli, två ligatitlar försvann - trots att det var bevisat att Moggi trixat med domarna i matchen mot Milan. Il mercato förstördes av Calciopoli, Milan fick hopplöst se på när Inter och Barca plockade åt sig spelarna som ingick i planerna.
Laget fick återsamlas efter bara någon veckas semester för att spela ett CL-kval mot ett hungrigt Röda Stjärnan, och lo scudetto var i princip förlorad redan från början. Lägg till att den bäste anfallaren försvann redan innan Calciopoli och ni förstår att förutsättningarna för laget och strategerna i klubben inte var dem lättaste.
Under hösten skadade sig stora delar av laget. Om det beror på att försäsongsträningen inte kunde genomföras på rätt sätt, eller på ren otur, är svårt att svara på, men troligtvis beror det på det förstnämnda. Faktum är att Nesta, Maldini, Kaladze, Serginho och Cafu var borta stora delar av säsongen, vilket är lika med Milans ordinarie backlinje de senaste åren. Även Dida var skadad flera gånger.
Även om Milan är ett offensivt lag startade hela den här cykeln när Nesta köptes från Lazio sommaren 2002. Tillsammans med Maldini bildades världens bästa mittbackspar, och med en nyfunnen Dida kompletterades Milans defensiva centrallinje till att bli världens bästa. Sedan dess har Maldini blivit äldre, Dida attackerad av bengaler, Kaladze växt ut till en världsback och Oddo, Jankulovski och Bonera har tillkommit.
Det jag vill säga är att Milan idag har en väldigt bra defensiv - dvs. om åtminstone 2/3 är friska. Dida kan vara ur form, men om backlinjen då spelar bra märks det inte alltför mycket. Likaså kan delar av backlinjen vara ur form och Dida spela bra för att laget som helhet inte ska tappa alltför mycket.
Under de första två tredjedelarna av säsongen 2006/2007 fattades det alltför mycket folk samtidigt och det märktes. Faktumet att Simic spelade 35 matcher förra säsongen säger inte så lite. Dessutom var två av ersättarna - Jankulovski och Bonera - i princip helt nya i laget och nästan helt ovana att spela i ett storlag som Milan. I de stora matcherna fick de problem.
Ancelotti fick i alla fall någorlunda ordning på defensiven, men då fungerade inte offensiven. Shevchenko var borta, Inzaghi skadad, Gilardino hade måltorka och Oliveira visste inte hur man spelar fotboll. Även Kaká var småskadad. Lägg till att Seedorf såg trögare ut än någonsin och att vårt stora hopp - Yoann Gourcuff - blev skadad precis när han hade blivit varm i kläderna.
När januari kom insåg strategerna att det var dags att ta igen det som missades under sommaren. Först såg man till att genomföra ett ordentligt träningsläger i Malta. Sedan var det dags att ta in på den andra fronten - il mercato. Därför köptes både Ronaldo och Oddo in för att stärka laget.
Under våren kom en efter en av de skadade spelarna tillbaka och det började gå bättre och bättre. Efter den magiska kvällen i München hade Milan tystat hela världen. Och då menar jag alla. Tutti zitti davanti al grande Milan!
Sedan kom de magiska matcherna mot Manchester United, revanschen mot Liverpool och vi var europamästare igen, för sjunde gången. Jag hoppas att alla Milanisti njutit lika mycket som jag av att titta på alla bilder från finalen och från firandet efter. Själv har jag varit nära att gråta när jag tittat på dessa filmer: när bilder från tidigare segrar visas eller när Curva sud sjunger Pippos låt och Pippo slår sig på bröstet - det är kärlek. Kärlek till Milan.
Vi vann Champions League och det berodde inte på tur. Det berodde på otur att någon ens kan påstå att det berodde på tur. Med otur syftar jag till de ovan nämnda förutsättningarna inför säsongen. Det är talang, hårt jobb och erfarenhet som ligger bakom den här framgången.
Trots detta så hör och läser jag om hur dålig Milans ledning är, hur snåla de är, hur de borde sparkas, hur den och den spelaren borde signas - trots att denna ledning, dessa generaler, dessa strateger, vunnit 5 Champions League/Europacupen titlar, 6 Scudetti, 2 Interkontinental titlar, 4 europeiska Supercup titlar, 5 italienska Supercup titlar och 1 Coppa Italia under 22 år.
Våra generaler - Berlusconi, Galliani och Braida - har erfarenhet av det här sedan 22 år tillbaka. Det är dags att vakna och läsa på innan ni kritiserar dem hur som helst. Det finns ingen annan klubb som varit i närheten av Milans resultat.
Givetvis är ingen perfekt, alla misslyckas ibland. Till och med den bäste gör fel. Milan har under de senaste 22 åren haft några väldigt dåliga säsonger. Ledningen har gjort en hel del misstag, men de har lärt sig av dem och gått vidare.
Frågan är hur ledningen trodde att förra säsongen skulle urarta sig. De visste att truppen var stark. De visste förutsättningarna - de visste att ligan skulle bli oerhört svår att vinna. De kanske skulle ha kunnat ana att laget skulle bli väldigt skadedrabbat - men det är inte så troligt. De hade inte så mycket alternativ.
Vad skulle de göra? De kanske insåg vad som skulle hända och insåg att gå långt i Champions League var det enda realistiska målet. CL har alltid varit Milans huvudmål, även om ligan alltid är väldigt viktig. Jag tror att de flesta hellre vinner CL än Serie A - eller vilken annan liga som helst. T o m 2 ligatitlar är sämre än en CL-titel i mina ögon.
Att spekulera i hur ledningen tänkte är svårt. Jag vill varken övervärdera eller undervärdera deras intelligens. Att Galliani under hösten gick ut och sa att Milan skulle hämta in Inters försprång på 8 poäng redan i december, kan antingen ha varit en taktik för att sätta press på Inter och därmed underlätta för Milan, eller så trodde han verkligen på det. Det kan bara Galliani själv svara på.
Det strategiska målet var i alla fall med alla säkerhet att gå så långt som möjligt i CL - det är det varje säsong. I januari genomfördes två taktiska drag - träningslägret i Malta och köpen av Ronaldo och Oddo - för att nå det strategiska målet - Aten 23 maj, 2007. Med facit i hand kan vi säga att en del taktiker misslyckades, men att strategin lyckades - Milan vann kriget, Milan vann Champions League 2007.
Även Ancelotti kritiseras en hel del. Visst har han sina dåliga sidor, men återigen, titta på hans resultat en gång till. Glöm inte heller bort att det var han som uppfann Milans spelsystem som varit revolutionerande. Många andra lag, bland annat Inter, har kopierat spelsystemet. Ancelotti förtjänar respekt.
Det finns även en annan sida som är värd att lyftas fram - den ekonomiska. Visst har Berlusconi investerat väldigt mycket pengar i Milan. Trots det har klubben ändå skötts väldigt bra ekonomiskt.
Berlusconi är en selfmade billionaire - lita på att han kan sin business. Ledningen jobbar hårt för att Milan ska bli så lite beroende av Berlusconis pengar som möjligt och Milan är en av få italienska klubbar som går plus. Galliani är efter varje storköp noga med att poängtera att det inte vore möjligt utan Berlusconi.
De italienska fotbollsklubbarna har det inte lätt. Det går inte att säga: ”Titta på Real, Barca, Manchester Utd, som tjänar stora pengar utan hjälp från någon rik ägare.” Då glömmer man att dessa klubbar är i helt andra ekonomiska verkligheter än de italienska klubbarna.
Galliani har mer än 100 ggr gått igenom skatteskillnaderna mellan Spanien och Italien. Han har även gått igenom arenafrågan flertalet gånger. Klubbarna i England äger sina arenor och de tjänar stora pengar på det. En tredje nackdel är att de italienska klubbarna bara får ta in en NON-EU-spelare per år - de spanska klubbarna får ta in tre.
Dessutom är organisationen kring Premier League bättre, TV-pengarna större och publiksiffrorna högre. Allt detta gör det väldigt svårt för de italienska klubbarna. Titta på Lazio, Roma, Fiorentina och Parma - alla dessa var nära att gå under när de försökte att hänga med resten av Europa. Inter går med stora förluster varje år och de hålls levande enbart tack vare Moratti.
Detta är ingen rolig läsning - men det är verkligheten. Det jag vill komma fram till är att Milan sköts väldigt bra rent ekonomiskt. Bättre än våra konkurrenter i Italien och det är beundransvärt att Milan kan slåss mot de övriga europeiska giganterna.
Nu tillbaka till sommaren 2007 som inleddes på bästa sätt. Som nyblivna CL-mästare var stämningen på topp. Ancelotti pratade om att "en helt otänkbar spelare" ville till Milan. Galliani och Berlusconi pratade om att det antingen var Ronaldinho, Eto'o eller Shevchenko som var Milans enda tänkbara nyförvärv inför nästa säsong.
En efter en har de namnen nu i princip avskrivits. Även om jag läst om olika teorier om att Ronaldinho eller Eto'o bara kan komma att köpas först efter att Barca avslutat sin Asienturné den 10 augusti - då det står inskrivet i kontrakten med de asiatiska arrangörerna att de båda måste delta i matcherna annars bötfälls Barca.
Ledningens taktik kan vara att göra dessa spelare medvetna om att Milan verkligen vill ha dem - samtidigt som de agerar någorlunda respektfullt mot spelarnas nuvarande klubbar (till skillnad från Real t ex). Att vänta till slutet av augusti kan också vara en taktik.
Det kan vara anledningen till att Pato inte köpts ännu - då man fortfarande hoppas på Ronaldinho eller Eto'o och inte vill förlora den lediga NON-EU platsen. Frågan är hur kyliga och välplanerade ledningen egentligen är.
Förra årets mercato hade sina speciella förutsättningar som gör den svår att bedöma. I år är förutsättningarna mycket bättre. Det man ska ha klart för sig är att det är extremt svårt att köpa en topp-10 spelare. När en sådan spelare tillhör en annan storklubb måste det finnas speciella förutsättningar för att sådana köp ska kunna genomföras: den ena klubben går dåligt ekonomiskt, en kontraktsklausul utnyttjas, spelaren bråkar med klubben, spelarens kontrakt går ut inom en snar framtid eller så är övergångssumman ett nytt världsrekord.
Milan köpte Nesta på grund av att Lazio var i ekonomisk kris, Inter köpte Ronaldo för att han bråkade med Barcas ledning plus att övergångssumman var nytt rekord, Real köpte Figo genom att utnyttja en utköpsklausul och samtidigt betala ett nytt rekordbelopp, Zidane gick till Real för en ny rekordsumma, Beckham bråkade med Ferguson, Ronaldo bråkade med Cuper, Juventus var i Serie B när de sålde alla sina spelare förra sommaren.
Sedan finns det också fall då klubben och spelaren kommer överens om en försäljning som t ex Shevchenko till Chelsea - men de är väldigt ovanliga. När en toppspelare går från en toppklubb till en annan handlar det nästan alltid om att minst en av dessa förutsättningar infinner sig.
I sommar ser det inte ut som att någon av dessa förutsättningar ska infinna sig. Ingen av de spelare som Milan vill ha kommer att bråka sig till en försäljning och jag har svårt att se att Berlusconi skulle betala en miljard för Ronaldinho.
Hoppet ligger i att Barca och Ronaldinho eller Eto'o, kommer överens om en försäljning. Om Barca bedömer att fyra topp-10 spelare på tre positioner är för mycket så kanske, kanske en försäljning blir möjlig. Men det ser extremt svårt ut.
Så den stora frågan är - vad är Milans strategi för il mercato? Är taktiken att vänta till slutet av augusti? Troligtvis. Under tiden jobbar de med andra spelare. Suazo var ett alternativ, som dock föll bort relativt snabbt. Pato är en långsiktig lösning, men inte en nödvändig lösning just nu. Berlusconi förklarade den 23 juli att det krävs en spelare som är bättre än dem klubben redan har, för att höja kvalitén ett steg till.
Jag tror att han är sugen på att ge sig själv och fansen en present, en spelare som han och fansen skulle njuta av att se spela för Milan. Men om det inte är möjligt så kommer han inte att gå till överdrift. Baptista är en kortsiktig lösning, som Milan bara vill ha på lån.
Jag tror att ledningen insett att det vore bättre med en fjärde anfallare för att bredda truppen och täcka upp, med tanke på alla turneringar som klubben deltar i den här säsongen. Troligtvis kommer det att sluta med Baptista i augusti och Pato i januari. Men skulle Ronaldinho eller Eto'o bli lediga så kommer Milan att vara där.
Jag uppmanar er alla att inte bli nervösa och lära er att det är så här il mercato fungerar. Få inte upp era förhoppningar alltför mycket. Tänk på att det handlar om taktik. Jag blir väldigt nöjd om vi får Pato. Han är väldigt lovande. Visst kan han bli som Kaká, eller Ronaldinho, men han kan också bli som Sobis. Jag tycker dock att det är värt chansningen.
Vi blev europamästare med i princip två anfallare plus Kaká. Nu har vi Ronaldo - som jag förväntar mig väldigt mycket av den här säsongen. Ronaldo har mycket kvar att ge. Jag var säker på det redan förra sommaren, jag var säker på det i januari och jag är säker på det nu - får han bara vara frisk så kommer han att leverera.
Avslutningsvis vill jag säga att vi är fine as we are, vi är jävligt fine om jag ska vara ärlig. Vi är europamästare, vi får chansen att vinna VM för klubblag och den europeiska Supercupen. Vi kan dessutom vinna Champions League igen och varför inte Serie A.
Spelare för spelare ser det väldigt bra ut. Man vinner inga titlar på pappret eller genom att ha den bredaste truppen. Dessutom är stämningen i Milan väldigt bra - laget är verkligen en grupp, utan divor. Så sluta klaga och njut:
I CAMPIONI D'EUROPA SIAMO NOI!!!
***
Vem är "den otänkbara spelaren”? Var det seriöst eller var det bara en taktik för att sälja fler säsongsbiljetter?
