Färgstarka fotbollsprofiler – del 2
Serie A har någonting speciellt. Jag talar inte bara om passion, vackert spel, nervpirrande derbyn, originella retsamma budskap på banderoller utan färgstarka fotbollsprofiler. De utmärker sig och ger liv och identitet till en hel liga. Vi har något som de andra inte har.
I denna upplaga behandlas: Francesco Totti
Francesco Totti kan liknas vid en fabeltypisk vit springare – fast med lite hästskit under sulorna. Han är en hemtam stadsson, ett fotbollsmässigt geni, en symbol och ett bultande bevis på att pengarnas betydelse aldrig kan överskrida kärlekens. Han är en livs levande legendar.
Verkligheten är lite lustig ibland. En verklighet kan vara allskön såsom ett sagoland med regnbågar, blomsterängar, fågelkvitter, solsken, vattenfall och Shakiras magdans. Då flyter allt på och guldgossen trummar på triumferande. Vito Scala nerknuffad på marken. En annan verklighet. Tillvaron blir då mörk, regning, stinkande och gyttjig. Här finns ingen magdans.
Jag har alltid brottats med Tottis högst komplicerade personlighet. Jag har otaliga gånger försvarat honom från pilregn av glåpord – ständigt avvärjt med mothugg och ett skämtsamt flin. Roma är ju mitt lag. Och Totti är den motstridiga gul-röda jollens kapten. Men jag låter mig inte inlindas i ensidiga yllefiltar utan känner även en viss odör, vilken kan infinna sig, och förvrida mitt solskenleende. Skit finns överallt. Verkligheten är sådan.
Jag satt och svingade frustrerat med armarna (McEnroes slakt av vattenflaskor var ingenting) då hjälptränaren Vito Scala, tillika mångårig vän till Francesco, knuffades ner av kaptenen själv. Min kritik dånade högre än Victoriafallen och jag ylade inombords i missmod. Don Scala känner onekligen Totti. Vänner låter sig inte nedslås av plötsliga infall. Viss vänskap är starkare än så.
Man kan göra sig lustig över Tottis benrakning och schablonuppfyllande gestikuleringar. Jag bryr mig inte. Totti kan ligga Venus-vaxad i speedos på en isbjörnsfäll smuttandes på en hallondrink. Det ante mig.
Vissa väljer att framhäva en sådan fördomsfull och starrsuddig bild av ikonen. Även om sanningen hade varit sådan spelar det ingen roll. För det har ingenting med fotboll att göra. Stämplingar, efterslängar, ojusthet, filmningar och förgiftat ordskjutande – det är ting som stör mig.
Totti verkar vara en humoristisk, livsnjutande man med sympatier för omvärlden. Varför kunde det inte stanna där?
Därför att vi är vilka vi är. Tottis stundtals barska humör ligger honom till last. Men vi har alla våra stinkande laster. Alla har inte sopberg som Napoli men vi vet nog alla att vi icke är befriade från förruttnade stanker av gärningar. Du har också en påse proppad med luktstickande rester. Eller har du möjligen en peruansk soptipp?
Totti är ambassadör för UNICEF och har givit ut två satirböcker med skämt om sig själv, vars syfte var att tjäna in pengar till välgörande ändamål. Han driver även en fotbollsskola vid namn ”Nummer tio” för att ge barn en möjlighet till utveckling. Verkligheten är lite lustig ibland.
Francesco är den som skapar och den som uträttar – allt paketerat på 82 kg. Totti är spelmässig förkroppsligad konst. Guldskon är Tottis. Han fick även lyfta Coppa Italia. Men han fick också vara med om en kollektiv utveckling med fina framtidsutsikter. Vägen till ett mål är också viktig, inte bara att nå målet. Machiavelli håller nog inte med.
Få spelare, om ens någon, har sådan betydelse för sitt lag såsom Totti. Ansvaret stadssonen bär på är ryggknäckande tungt. Jag har hört att i Tibet så bär små män packningar som nästan får dem att försvinna i dess skugga; med en myrliknande styrka och envetenhet klarar de uppgiften. Det gör Totti också.
Kaptenen kliar sig lite i skrevet, rättar till armbindeln och blickar framåt – mot nya jaktmarker, mot nya bataljer och mot nya florerande vinster – med samma gamla Roma.
