Brinner du för Magico Milan lika mycket som jag?
Är den röd/svarta djävulen i dig så stark att även om Svenska Fans till viss del räddar din vardag och släcker mycket av törsten, så gör det samtidigt att du bara vill ha mer, och det NU!?
Rossoneri Svedesi! Vårt Milan förtjänar att vi supportrar i detta land organiserar oss. Än mer är vi skyldiga oss själva det. Att sitta hemma på kammaren en härlig vårdag och se ett något otippat Milan vinna Champions League åter en gång, att se dom ännu en gång bevisa vilken magnifik klubb vår klubb är, det är en stor njutning naturligtvis. Men handen på hjärtat, att släppa loss ett hämningslöst vrål tillsammans med, om så bara en handfull Milanista till, när Super-Pippo sätter sitt andra mål och begraver den där satans Liverpoolvålnaden som förföljt i några år, det är redan här på en helt annan nivå vad gäller eufori, eller hur? Och ett dussin av oss ute på en sportbar, omringade av Liverpoolsupportrar, med stället helt packat av Liverpoolsupportrar, det galna lyckorus som får hela kroppen att vibrera när slutsignalen gått och vi är mästare, det är obeskrivligt. Vi relativt sett mycket få känns som vore vi en hel syd-kurva.
Det är inte samma känsla att sitta med en kompis, det är inte samma sak. Du är i extas, Il Diavolo Rossonero är på gränsen att göra dig galen om han inte får komma ut i ett enda stort glädjevrål. Men du håller igen för ni är bara två som sitter där, och istället för att ge upp och helt släppa ut den lilla röd/svarta fanatikern av inget än positiv art så kväver du glädjen. Och man vill vara en bland många som delar extasen. Är det inte så? Vill man inte bara rusa ut på gatan och befinna sig bland tusentals andra sjungande, hoppande, Milanista med leenden så breda att solen själv blir bländad? Dansande fram under så många vajande röd/svart randiga flaggor att de nästan bildar ett tak som skymmer himlen?
Antikens Romare sa att en handfull människor kan uträtta stordåd, om det bara är rätt handfull man samlar. På den tiden hette vårt lags hemstad Mediolanum (Milano på latin) och det ultimata målet med en supporterklubb är naturligtvis en gemensam resa till just Mediolanum och Gåshudens Tempel, San Siro. En handfull av oss är allt jag begär, och i form av stordåd så räcker det om vi träffas regelbundet här på hemmaplan för att se Milan, för att emellanåt, kanske någon gång varje år åka ner tillsammans och hänga upp vår gemensamma banderoll på templets läktare.
Men ta mig dödsguden Pluto om vi inte är fler än en handfull Milanista i Sverige, och nog borde passion kunna omvandlas till handling. Därmed tar det oss till vad allt detta handlar om.
Vill ni ha en Milan supporterklubb här i Sverige, vill ni vara del av en?
Se då till att anmäla ert intresse, och sprid budskapet till alla de ni vet är Milanista! Längst ner har ni information om vad ni skall göra.
(ni som redan meddelat intresse till mig efter uppmaningar i forumet behöver inte göra det igen)
För er som behöver motiveras till att bli del av en Milan Club, till att gå med, ni kan läsa vidare. Ni som inte behöver det kan hoppa rakt ner till slutet.
Yngling njuter av Milan-vinst
Om man känner enorm glädje av att sitta ensam framför TVn, eller t o m en halvtaskig, hackande, streamad, mikroskopisk bild på Internet med Kantonesiska kommentatorer, och se Magico Milan vinna, och om det är mångdubbel glädje att sitta med en handfull Milanista, för att inte tala om den extas det är att vara bland ett dussin likasinnade, ja, vad kallar man det att sitta på ett San Siro med tiotusentals, sjungande Milan-supportrar, om inte himmelriket?
Låt mig påminna er som såg det, eller berätta något för er som kanske är för unga för att ha varit med då, om en magisk afton.
Kanske är det den mest magiska kvällen i Milans historia. Om någon frågar mig vilka dagar som etsat sig fast mest i mitt eget minne så kommer det alltid vara 18 Maj 1994 när vi krossade ett Cruyff-kaxigt och favorittippat Barca med 4-0 i Europacup finalen i Aten, och 11 Maj 2001 när vi slukade Inter i Derby della Madonnina med 6-0, ett Inter som var hemmalag. Men 25 Maj 1989 kan nog vara den mest magiska Milan-afton någonsin. Faktiskt.
Vi mötte Steaua Bukarest i Europacupfinalen. Oj, jag kommer ihåg den dagen precis som var den igår. Ensam sittandes i mitt rum för att se matchen, jag hade jag smugit hem från skolan tidigare den dagen för att jag inte kunde sitta still och vänta på avspark. Inlåst med vilje för jag hade tagit av handtaget på andra sidan dörren så att varken föräldrar eller syrra kunde traska in och störa mig.
Steaua var riktigt bra då. Med spelare som Petrescu, Hagi, Minea och den fantastiske Lacatus så hade de bara några år tidigare själva vunnit turneringen mot Barcelona, på straffar, då när målvakten Ducadam räddade precis varje Barcelona straff i finalen.
Där var vi, i final mot ett mycket bra Steaua, och vi krossar dom! Det är över redan i första halvlek. 4-0 vid full tid efter att Gullit och Van Basten stänkt in två var. Men även om vinsten är en av de mest minnesvärda i Milans historia så är det något annat som gör att jag vill framhäva detta ögonblick som kanske det största i Milans historia.
Finalen spelades på Nou Camp i Barcelona. Officiellt tar stadion knappt 99,000 åskådare, och den kvällen i Maj sägs det ha varit nästan 90,000, N i t t i o T u s e n Rossoneri på läktarna. Vi ägde hela stadion, vi ägde hela staden.
Milan 4-0 Steaua, EC-final 1989, Nou Camp, aka Milan Camp
Jag har suttit med en Milanista som var där den kvällen och hans ögon tårades av stolthet när han berättade om detta. ”Elektriskt”, sa han klyschigt, men som antagligen var det enda enskilt tillräckligt beskrivande ord som kunde göra upplevelsen rättvis.
Vad har detta med en Svensk Milan Club att göra, kanske ni frågar er.
Hur gick detta på Nou Camp till, är min motfråga? Hur gick det till när nästan 90,000 Milanista intog Nou Camp?
Fossa dei Leoni, de mycket saknade FdL var självklart i centrum och drog dit mycket supportrar, likaså det andra större supportergrupperna som var under dom på den tiden, men det var kurvan det. Resten, att fylla stadion, att så gott som äga hela stadion, det hävdar jag var alla dessa mikro-grupper, Milanista från både andra städer än Milano, men även från andra länder än Italien. Tänk er att få vara en del av detta. Tänk er att få uppleva en final och kunna säga att vår banderoll, vår svenska var där bland alla de andra och en del av en legendarisk afton. Ni vet att ni vill vara med om något som det som hände på Nou Camp. Det finns bara ett sätt. Och det börjar här.
Men även den enklaste seriematch kan kännas stor. Tänk er följande:
En vårdag, sent i April eller en bit in på Maj, du sitter vid Duomo som reser sig likt ett Åttonde underverk framför dig där du sitter och tar en klunk av din Nastro Azzurro, det är dagen innan Seria A match och du kan inget annat än bara le under den Lombardiska solen som smeker dina kinder. I myllret av turister, den myrfarm av människor som gör sin väg in och ut från katedralen, iväg in till gallerian, mellan gatorna som leder in till desamma, så känner du dig inte som en turist. Du är där av en annan anledning. På något obeskrivligt sätt känner du dig hemma redan när du kliver av planet i Malpensa, trots att du aldrig varit i Milano, inte ens i Italien, och du kan knappt ett ord Italienska.
Nästa dag är matchdag, och pulsen din stiger markant. Du hoppar på spårvagn nummer 6 eller tunnelbanan till San Siro i god tid innan avspark. Man vill vara där, åtminstone jag är sådan att jag vill vara där från det att hela stället är tyst, stilla, öde, bara för att se utrymmet fyllas, att från ett första stilla och lågmält surr av röster i fjärran höra det eskalera till ett enda stort brus som ger dig rysningar där du sitter och väntar in i en av barerna framför någon av arenans karakteristiska pelare.
Så blir det dags att börja ta sig in. När du börjar närma dig din port, stegen in till San Siro, sedan kliven uppför trapporna, det ögonblick när du kommer in och till slut står där och ser planen framför dig, det finns få vackrare och mer överväldigande ögonblick i livet än detta. Ni som aldrig har varit på en match där nere, men ändå har alla dessa känslor för Milan, och INGEN kan tala om för er att ni skulle vara mindre värda Milanista bara för att ni aldrig varit på San Siro, jag kan bara säga att de känslor ni har för Milan nu kommer mångdubblas i samma ögonblick som ni står där inne första gången.
Och vet ni hur det känns att komma in på San Siro, helt ensam som jag har gjort flera gånger, och hänga upp sin banderoll på syd-kurvan. Det är som en dröm. Jag har varit där med vänner också, men att göra samma sak, att komma in med ett tiotal från Sverige lika galna i Milan som jag, det kan bara bli en makalös upplevelse.
Frukost i Milano 2006: Inför matchen Milan-Roma, sista matchen den säsongen.
Alla de som hjälper mig (jag står i kepan över I:et) att hålla upp banderollen är Juve och stammisar på stället dit jag gick varje morgon.
De förlorade ett vad några månader innan. Att ta kort tillsammans med mig och banderollen var vad som ingick i vadet. Han till höger om mig, han över N:et var sonen till ägaren av haket jag var på och stor Juventus supporter, och han var inte alls lycklig över att behöva göra detta, men ett vad är ett vad.
Jag har fått en del frågor angående namnet på en Svensk Milan-klubb. Det är något jag anser vi kan lämna till senare. Förslag kommer naturligtvis efterfrågas och vara välkomna. Personligen tycker jag att namnet tydligt skall visa att vi är från Sverige. Vi har några stora svenska spelare som lämnat mycket tydliga avtryck i föreningen. Niels Lidholm, Gunnar Nordahl, Gunnar Gren, Kurre Hamrin, och även om ingen av oss såg dom spela så finns det en logik om namnet skulle hänvisa till en eller flera av dom.
-Milan Club Svezia
-Milan Club Svezia Gre-No-Li
-Rossoneri Svedesi
Där har ni några spontana förslag.
Men i detta nu är inget beslutat och inget kommer diktatoriskt bestämmas. Ingen ordförande av supporterklubben är ens utsedd, allt detta skall ske på demokratisk väg. Nu handlar det endast och enbart om en namninsamling, det handlar bara om att få ihop en lista på Milanista i Sverige, så många som möjligt. Man förbinder sig inte till något, det finns inga avgifter eller åtaganden. Anledningen till namninsamlingen är så att vi kan ta nästa steg, och det är att träffas. Hur detta kommer att gå till tar vi lite längre fram. Jag har redan fått intresseanmälan, från Lund i söder till Umeå i norr.
Naturligtvis är det inte hur lätt som helst att bara kalla ihop folk som bor så lång ifrån varandra men vi lever i ett modern samhälle så om fokus till en början är att organisera oss skall vi kunna få till en supporterförening utan att vi samtliga måste mötas i ett stort hyrt tält på en backe i en förort till en storstad, med minst en tunna vin, ett helstekt lamm och avslutande fyrverkerier. Min vision är att skapa en supporterkult som inte är centrerad kring en av Sveriges storstäder, utan en som gör att man känner sig lika delaktig och med om man så bor i Tomelilla och är den enda Milanista där på flera bygders avstånd.
Själv är jag bosatt i Göteborg och har som del-mål att få ihop oss Göteborgare till första matchen i serien, borta mot Genoa, eller till super-cupen mot Sevilla, men som jag nämnt tidigare är slutdestinationen ingen annan än Milano, och det med andra Milanista från Sverige.
Ett senare mål är att bli del av den officiella supporterorganisationen
http://www.aimc.eu/aimc/pagine.asp
Detta kommer med största sannolikhet ske i samband med en resa ner.
Inför Milan-Juve 2005 med Samp-kompis påtvingad Milanhalsduk.
Att se San Siro fyllas från att vara helt tomt till 80,000 på läktarna är magiskt.
Nå!? Är du intresserad av att vara med i en svensk supporterklubb?
Skicka ett email med rubriken ”Milan Club” till ganja@telia.com
Skicka:
- Ditt nick på Svenska Fans
- Din email adress
- Orten där du bor
- (För)namn
ROSSONERI SVEDESI, ÄR NI MED?
M v h Zvonko.K aka Ganja
