Alexandre Pato - Den fula Ankungen
Pojken som blev en man. Som blev en anka. Som blev en världsstjärna. Nu är Pato en Milanspelare men vem är han egentligen?
Iklädd en blåvitrandig skjorta och blå bermudashorts beträdde han Milanos asfalterade mark för första gången. Helig mark som många brassar före honom tagit i besittning - Altafini, Ronaldo och Kakà bland många andra. Flygturen från Porto Alegre, via en mellanlandning på Charles Du Gaulle i Paris, har varit lång.
Den unge mannen visar inga tecken på trötthet. Morgondagen bringar en medicinsk undersökning, den obligatoriska. En kontroll som Alexandre Pato kommer att klara av galant. Men det har inte alltid varit enkelt för honom, tvärtom.
Till skillnad från vad många av de brasilianska supertalanger som berikar den europeiska fotbollen bär med sig i bagaget så är problematiken i det här fallet inte relaterad till fattigdom eller sociala svårigheter. Alexandre Rodrigues da Silva, mer känd som "Pato" (ankan) har konfronterats med verkligheten redan på ett tidigt stadium.
I samband med en skada åsamkad under fotbollsspel kunde doktor Mussi inte endast utläsa en deformitet på humerus, överarmsbenet, med hjälp av sina röntgenbilder. Han fann någonting mycket värre än det.
- ”Det var en godartad tumör, ungefär lika stor som två ägg. Hade vi inte opererat honom så hade han varit tvungen att gipsas vid varje fall. Hejdå till fotbollskarriären. Patos föräldrar hade inte råd att bekosta ingreppet. Men jag opererade honom gratis eftersom att jag gillar fotboll. Jag håller på Sao Paulo”, berättar läkaren för La Gazzetta dello Sport.
Med hjälp av benbitar tagna från höftens största skellettben, iliumbenet, kunde läkarteamet rekonstruera och rehabilitera armen igen. Men det var ingen lätt resa.
- ”Det tog ungefär fem år innan leden återfick full mognad och skellettstyrka igen”.
Att spela fotboll med gipsad arm var dessutom någonting som medförde att Pato alltid spelade i långärmad tröja på planerna i hemstaden Pato Branco. Han skämdes helt enkelt över sin anomali, över faktumet att han inte såg riktigt ut som alla andra killar i samma ålder.
När Alexandre vid 7 års ålder övergav den traditionella Futsalplanen för den gräsklippta motsvarigheten så blev det för Gremio Industrial Patobranquese, en systerklubb till mer kända Gremio som bland annat fostrat självaste Ronaldinho.
Men han skulle snart växa ur kostymen och talangscouterna fick snabbt upp ögonen för den exceptionella begåvningen. När en inbjudan om provspel anlände, ja då var det inget snack om saken.
Vid 13 års ålder valde han därför, ungefär på samma sätt som Alberto Gilardino gjorde när han lämnade Biella för Piacenza, att sätta allt på ett kort. Men kortet var inte klätt i blått och svart, färgerna tillhörande Porto Alegres största klubb Gremio – utan för modesta Sport Club Internacional.
Flytten på drygt 600 kilometer från Pato Branco innebar stora förändringar för den unge mannen.
- ”Jag fick växa upp snabbt långt ifrån familjen. Men jag är koncentrerad på mitt arbete, någonting som hamnar före allting annat: fotbollen är mitt liv”.
I mördande konkurrens kunde han dock sidsteppa inte mindre än 83 konkurrenter i sin kamp för ett kontrakt med klubben. Med sin blixtrande snabbhet, såväl över korta som längre distanser och sin iskyla framför målet förstod ungdomstränarna dock att de kommit över någonting alldeles speciellt.
Ryktet spred sig för vinden: Internacional hade funnit en skatt som man ömt vårdade i sitt alldeles egna kassavalv. Men tiden var knapp och klubben var angelägen om att utforma en utköpsklausul innan världen var redo för Alexandre Pato.
Under 2005 förde Pato Internacional till U20-mästerskapstiteln. I en intressant duell mot en annan yngling, Luis Anderson (numera i Manchester United), kunde man i finalen besegra storebror Gremio efter två mål av Pato i returmötet.
Men faktum kvarstod: att han överhuvudtaget spelade juniorlagsfotboll under förhandlingsperioden var ingenting annat än en preventivmetod för att hålla asgamarnas långa klor borta från Pato.
När Milanbekante Rafael Sobis skördade sina allra största framgångar i seniorlaget, bland annat som stor härförare när Internacional bärgade Copa Libertadores, fortsatte Pato på det inslagna spåret i U-laget. En ny titel och skytteligaseger med 7 mål spädde ytterligare på förväntningarna bland hemmafansen.
Under sommaren kunde dock spanska Real Betis lägga vantarna på den blonde målspottaren och klubbens framtid var på många sätt höljd i dunkel. Men presidenten Fernando Carvalho försäkrade fansen att Sobis farväl inte enbart innebar någonting negativt för Internacional.
- ”Vi kommer inte att vara ensamma utan Sobis, vi döljer ett Fenomen här bland oss: supportrar av Internacional, ha förtroende!”
Bläcket som hade undertecknat de fräscha dokumenten hade nätt och jämt torkat innan det var dags för seniorlagsdebuten hemma mot Palmeiras. Det tog bara några minuter innan det small. Välplacerad och påpasslig kunde han nicka in 4-1 för Internacional och många lyfte på hatten för den oblyge ynglingens succédebut. Andra hade svårt att tro sina ögon.
- ”När hans mamma ringde mig för att berätta att han debuterat mot Palmeiras så trodde jag att det var ett skämt. Sedan såg jag målet på TV. Det var verkligen han, den spinkige och blyge grabben som en gång gömde sig i sin mors armar i mitt undersökningsrum”, säger doktor Mussi.
Det riktigt stora genombrottet kom dock i Asien. Internacionals vinst av Copa Libertadores innebar även per automatik deltagande i världsmästerskapet för klubblag - en oerhörd ära för en klubb av den ringa storleken.
Pressen var dessutom entusiastisk över att få se stjärnskottet mot de bästa. Al Ahly blev en munsbit (med Pato noterad för ett mål, seger med 2-1) i semifinalen - uppvärmingen inför mötet med Barcelona.
I finalen ställdes Pato mot en av världens bästa försvarsspelare i form av Carles Puyol. Den erfarne och skicklige innerbacken hade dock alla möjliga och omöjliga typer av problem att hålla brassen på mattan. Internacional kunde skrälla och sedermera titulera sig världsmästare för klubblag. Alexandre Pato hade gått från supertalang till etablerad världsspelare. Som 17 åring.
Expertisen var förstummad. Frågor som: "vem är den här grabben egentligen? Vet han vem han leker med? Tog Puyol Alvedon efter karusellen?" fyllde ut spaltmeter dagarna efter den sensationella segern (1-0).
Pato är kort och gott den typen av spelare som får det svåra att se så förbaskat enkelt ut. Många av oss får jobba för att slå en vettig bredsida. Andra människor är begåvade med talang redan från födseln. De är predestinerade, utvalda av en sublim övermakt att demonstrera för oss jordiska hur det går till. Hur fotboll skall spelas.
Blyg och återhållsam utanför planen, hänsynslös på densamma. Att ha spelat en VM-final för klubblag och lyckats som 17-åring vittnar om karaktärsstyrka och mod. När man dessutom inser att Pato, förvisso kapabel att göra överstegsfinter och jongleringsnummer, hellre väljer det enkla före det extraordinära så inser man snabbt att han står ut i mängden av unga spelare.
- "Det handlar om en ovanlig brasilianare. Han är inte den typen av spelare som älskar att göra snygga nummer med bollen. Han är ingen jonglör skulle man kunna säga. Han verkar vara mycket mer konkret som spelare och det är en styrka för en spelare som kommer till Europa. Han har knappast kommit hit för att skoja...", säger Patos nya tränare Carlo Ancelotti.
Alexandre Rodrigues da Silva, även kallad "Pato" eller "Papero" efter sin hemstad Pato Branco har många strängar på sin lyra. Kroppsfinter, lyftningar och favoriten: att bolla med axeln samtidigt som han springer är ett axplock ifrån den breda repertoaren.
De primära styrkorna som Carletto säkerligen analyserat återfinns dock i spelsinnet, snabbheten med och utan boll samt skottet med den giftiga högerfoten. Huvudspelet är också fullt godkänt men kan liksom vänsterfoten och fysiken bli bättre. Återigen, vi snackar om en tonåring - viktigt att komma ihåg i sammanhanget...
Varför valde han då just Milan när konkurrenterna erbjöd snarlika anbud?
- ”De ville verkligen ha mig och det finns många brasilianare i klubben. Chelsea och Real Madrid ville också ha mig men jag ville bara till Milan.”
Och Milanfansen lär knappast kunna vänta innan Pato och Milan blir ett. Nästa år det vill säga. Men den som väntar på något gott...
____________________________________
Källor: La Gazzetta dello Sport (4/8-6/8 -07)
TMWeb.com: F. Letizia "Alexandre Pato, un "papero" di successo".
