Inför Serie A - nu är det på riktigt!
När man kommer på sig själv att vara överlycklig över något så banalt och självklart som att alla lag startar på noll och att ingen, så vitt vi vet just nu, kommer modifiera ligan i hemlighet inser man vad det är för fördärvande drog man lever på. Hur illa det än ser ut kommer vi alltid ha den italienska fotbollen, och den här sensommaren är den mer engagerande än på väldigt länge.
- Vi har inga idealiska fotbollsarenor - vi har löparbanor och kravallstaket.
- Vi har inga miljardärer som köpt sig ett fotbollslag som hobby - vi har maktgalna presidenter som med alla medel kämpar mot resten av världen.
- Vi har inga breda tv-avtal - vi har storklubbar som blir rikare än sina motståndare för varje dag som går.
- Vi har inte våra favoritlags egna tv-kanaler i digitalboxen - vi har hackig streaming på kinesiska eller persiska.
- Vi har inte privilegiet att se våra favoritlag möta lokala förmågor på pr-resor till andra sidan klotet - vi har inte ens möjlighet att se vår egen supercupfinal.
- Vi har inte fem avbytare på bänken - vi har sju.
Hur hemsk och usel den italienska fotbollen än må vara har vi alltid just fotbollen. Fotbollen som spelas på planen. Den är bättre än någonsin. Fler är bättre än någonsin. Den är ovissare. Den är bredare. Färre är dåliga.
Jag blir faktiskt genuint förvånad när jag ser att majoriteten inte ser den italienska ligan som den hetaste och mest intressanta. Är folk så ignoranta, eller ska jag själv titta ut genom fönstret och se att världen lever även utanför?
Tidigare talades det om de sju systrarna inom italiensk fotboll. Det handlade om de sju största klubbarna som i praktiken var de enda som hade någon chans att vinna något. Vi ser nu familjens återförening. Den yngsta systern har dock lagt till två bokstäver och bytt ut den sista i sitt namn - Parma har blivit Palermo. Annars är allt som vanligt. Milano-klubbarna, Rom-klubbarna, Juventus och Fiorentina är alla vid god vigör. Inga andra ska göra sig besvär och försöka roffa åt sig något blänkande. Självklart är det de två San Siro-boende systrarna starkast. Det är bara så det är.
Att Juventus seedades inför lottningen av spelprogrammet är ett levande bevis på vilka som bestämmer. Helt godtyckligt, utan några som helst regler att luta sig mot, sågs det till att Juve, som nykomlingar, skulle ställas mot lättare motstånd i de tre första och de tre sista omgångarna. Det sägs att det var de andra storklubbarnas vilja. Sak samma. Ett förbund som flyttat upp ett lag en hel division av sentimentala skäl har ingen trovärdighet.
För övrigt förstår jag inte varför man ska seeda en lottning där alla ändå möter alla hemma och borta. Vad är det värsta som kan hända? Att det blir Rom-derby i första omgången? Stackars Roma, hur ska de klara en sån utmaning? Eller är det kanske Lazio det är synd om? Löjligt! Ändå är det är sånt som ingår i hatkärleken till italiensk fotboll - det eviga hoppet.
Del Neri får ytterligare en chans att återupprätta sitt genirykte, nu hos Atalanta. Tillåt mig att tvivla. Man har blivit av med Vieri, som i praktiken bara var ett namn i personallistan. Ingen förlust där. Stora värvningar har förstås uteblivit, men namn som Muslimovic, De Ascentis och Langella ska inte förringas. Annars börjar det låta lite som under den fabulöse Baggios sista år när man snackar om Atalanta; "Brescia har ju Baggio så allt kan hända." Atalanta har ju Doni så allt kan hända.
Man skulle kunna likna Cagliari vid en katt - Cagliari har nio liv. De klarar sig alltid. Nu är de inne på sitt tionde. Hela den trio som befäste klubben i högstaligan när de gick upp senast är borta. Kvar är oprövade kort som sett till namnen inte kommer kunna rädda klubben kvar. Acquafresca är en frisk fläkt (bokstavligen...) men han kommer inte kunna rädda klubben kvar själv. Allt hänger på Giampaolos förmåga att skapa ett rekorderligt lag. Lyckas han inte är villervallan ingång igen och räddningen är utom räckhåll. Jag gissar vilt på att Gianfranco Zolas debut som tränare för Sardiniens största inte ligger långt fram i tiden.
Innan man bestals på sina hemmamatcher var Catania ett offensivt lag. Efter Raciti var Catania en lag av ängslan. Med talangfulle Silvio Baldini formerar man om och kväver framåtandan en aning. Stovini och nye Terlizzi är ett mittbackspar som mer än duger och Vargas lär fortsätta vandra framåt i sin vänsterkantskarriär. Baiocco och Caserta på mitten är minst lika bra som gubbarna bakom. Det ser med andra ord ganska bra ut för Catania. Bara man slipper skador och ett nytt slag i bakhuvudet ska man klara sig. Kanske kan bortglömde Babú väcka gamla minnen till liv?
Det vore logiskt om Empoli sjönk som en sten efter vad man åstadkom förra säsongen. Det var kul men nu är det allvar, ungefär. Jag ser ingen anledning till att Empoli inte skulle kunna vara lika bra den här säsongen. Därmed inte sagt att de försvarar sin plats i tabellen. Nu har de inga bonuspoäng att sväva på. De har tappat Almiron. Jag såg honom aldrig som oersättlig. Alla andra av vikt är kvar: Raggi är kvar. Vannucchi är kvar. Marchisio är en talang. Giovinco är en Miccoli-light, om det är tillåtet enligt fysikens lagar.
De lila kom "egentligen" trea förra säsongen. De känns ständigt underskattade. De har blivit bättre för varje säsong med Prandelli. Eftersom man siktar på titeln 2011 kommer de bli bättre även i år. Vieri ersätter förstås inte Toni. Vieri ersätter Pazzini. Pazzini ersätter Toni. Jag avskyr adjektivet "duktig". Det ska enbart användas till 4-åringar som lyckats kasta bananskalet i papperskorgen. Ändå väljer jag det när jag beskriver Pazzini. Han är helt enkelt en duktig spelare. Att Fiorentina dessutom fått en stor näve mynt av thailändaren i Manchester för 2000-talets Stoichkov kan inte vara annat än positivt.
Framåt ser det vackert ut gör Genoa med Di Vaio, Figueroa och intressante Papa Waigo. Annars kan det bli svårt för Gasperini och hans gäng att motsvara de på vissa håll högt ställda förväntningarna. Jag tror tyvärr de blåröda går en svår säsong till mötes. De är nykomlingar, vilket aldrig ska underskattas. De behövs i serie A, men ska nog skynda långsamt. Bovo kan vara en räddande värvning. Och ärligt talat, visst är det lite roligare när en gubbe som Preziosi är inblandad?
Mästarna har värvat världens bästa honduran, världens näst bästa rumän och världens näst bästa chilenare. Alla kan dessutom italienska. Jag kan tänka mig att det språkliga hindret är något man uppskattar att slippa. Som vanligt de senaste tio åren har Inter världens bästa trupp. Jag kan inte komma på en enda anledning till att man inte skulle kunna vinna precis allt. Man vinner inte ligan med samma överlägsenhet som senast, trots att laget är bättre. Italiens bredaste anfall är nu ännu bredare. Suazo var egentligen det sista man behövde, ändå har han deras viktigaste värvning. Det är en skam att han knappt är känd där man inte snackar italienska. De närmaste månaderna kommer ändra på det.
Det är nåt häftigt med att samla sina aktieägare runt ett bord, ställa fram en hatt och säga att man gör en insamling till att köpa nya spelare. Vips ligger ett par hundra miljoner svenska kronor i hatten och man kan gå ut och handla. Tyvärr verkar det finns ett bäst-före-datum på pengarna då man tydligen måste spendera allt på en gång. Juventus har bytt ut nästan hela truppen. Det känns stressat och orutinerat. Andrade, Tiago och Iaquinta är ruskigt bra spelare, det är utfyllnadsmaterialet som förstör. Vinterns impulsköp behövdes inte. Och som väntat var snacket om det nya, egenproducerade Juventus bara snack. Jag hoppas inte det finns några otåliga Juventusfans. Då blir det en jobbig säsong.
Det går inte att inte imponeras av Lazio. Med medvetet små medel presterar de stora saker. Man värvar inga dyra diamanter utan förlitar sig på sina egna stenar och slipar dem själva. Standardo, Siviglia och Mutarelli är bara några exempel på spelare som växt sedan de blev ljusblåa. Om den blonde kosovo-albanen som spelar för Schweiz kan lyckas vara hel en hel säsong har Lazio ännu en växel att kasta i. Behrami skulle kunna vara ligans bästa högerytter. Kan Pandev vara bra oftare än vad Lotito granskar kvartalrapporter?
I Livorno hänger allt på Tavano och Tristan. Att de kan göra mål vet alla, frågan är bara om de kan göra det för Livorno. Vare sig de vill eller inte kommer de jämföras med Lucarelli. Det är hans mantel de ska bära. Livorno går mot en tuff säsong. Orsi är ovan som huvudtränare, spelarmaterialet är sådär. Giannichedda och Dhorasoo är inte fuoriclasse. Amelia är än så länge kvar och han lär inte bli sämre med åren.
Är det någon klubb som har en ursäkt för att inte värva är det Milan. Man är ju Europamästare. Det bör inte finnas så mycket att förbättra. Med Champions League-bucklan i sin ägo behöver man inte satsa desperat i Europa och med en normal försäsong kommer vi inte se samma formsvacka som förra året. När de andra satsar i Europa kan Milan satsa på hemmaplan. Maldini kör en säsong till och blir en bonus när han är hel. Tills vidare kör Kaladze, som idag är en bättre spelare än il capitano. Och förresten, Ronaldo blir capocannoniere.
Alla väntar på den tunga värvningen. Cannavaro den yngre och Dalla Bona funkar men räcker inte. Vem av de nya sydmerikanerna lyckas? Hur långt sträcker sig tålamodet? Napoli har två hemvävda landslagspelande gossar uppe vid slovenska gränsen. Hur många nollor krävs det för att Leonardi ska bli medgörlig? När man inte kan få Cannavaro den äldre måste Di Natale eller Quagliarella fungera utmärkt som tröst. Eller vad skulle man säga om Stendardo, Criscito, Nocerino, Foggia eller Palladino om de blev möjliga? Ingen passar bättre i Napoli än en inföding.
Med världens läckraste anfallstrojka kommer det bli underbart att se Palermo. Cavani gjorde som Kaká och tog serie A med storm. Han gick in och dominerade som om det vore den självklaraste saken i världen. Amauri kan omöjligen göra en lika sagolik höst igen. Eller? Miccoli är omöjlig att inte älska. Så mycket kraft i en så liten kropp. Corini är borta. Den stora frågan är naturligtvis vad det betyder. Lyckas man ge ett positivt svar på det blir Palermo bättre än förra säsongen.
Ingen Rossi, ingen Ranieri. Hur ska Parma klara det? Det går fint. Det finns massor av potentiella matchvinnare. Skulle det krisa kan de ju alltid låta Morfeo svinga sitt trollspö en stund. Di Carlo är en up-and-coming tränare och mittfältet ser neonljust ut. Cigarini är Corini, Dessena är Barone. Morrone är farsa på mitten och Falcone i försvaret. Med Reginaldo har man alltid ett ess i bröstfickan.
Reggina valde Massimo Ficcadenti till det otacksamma (omöjliga?) uppdraget att ersätta Mazzarri. För att göra det ännu krångligare har tappat nyckelspelare som Bianchi, Foggia och Mesto. I högen av okända nyförvärv borde ju någon kunna visa framfötterna. Det är det man får ställa sitt hopp till. Eller att Amoruso gör en lika bra säsong, plus att han tar på sig Bianchis målkvot. Det ser mörkt ut för Reggina.
Chivu och Mexes skulle bli Europas bästa mittbackspar om fem år. Det blir inget av det, vilket förstås är lite trist. Ändå är Chivus frånfall inget som behöver försämra laget. Juan har rutin i massor och Ferrari har potential av motsvarande kvantitet. Jag tror det här blir säsongen då Matteo Ferrari sätter tillbaka sig på toppen. Esposito och Giuly är flera klasser bättre än Wilhelmsson och Tavano och Brighi är den extra innermittfältare man behöver. Roma blir inte bättre men dåliga mer sällan.
Mazzarri måste vara ensam i världen om att hänga i med sin trebackslinje i en klubb på övre halvan i sin liga. Med Sampdorias svaga ytterbackar kanske det är lika bra. Samp har gott om bra spelare. Om Mazzarri kan överträffa Novellino låter jag vara osagt. Jag är i alla fall säker på att han inte lyckas sämre. Lirarna Flachi och Quagliarella är borta. In kommer Montella och gör succé. Han befäster sin status och tar över som bandiera. Volpi i alla ära och visst är Palombo aktningsvärd, men Montella är så mycket större. Iskallt vatten rinner längs ryggen. Jag har visst snöat in på Montella...
Det var på håret i våras och kommer vara likadant 2008. Osäker tränare, kassa spelare och nyförvärv ur tredjehandsorteringen. Jag kan inte se en enda anledning till att Siena skulle klara sig kvar. Målvakterna är sådär. försvaret inget vidare, mittfältet oprövat (minus Vergassola) och anfallet är övermoget. Det var några år sedan Locatelli, Chiesa och Maccarone var i sina bästa tillstånd. Fernando Forestieri är Italiens största talang och köptes till hälften från Genoa. Det skulle inte ens om hjälpa han vaknar upp som Messi om två veckor.
Novellino har lyckats få samma stuk på sitt Torino som han hade i Sampdoria. Corini är Volpi, Barone är Palombo, Bjelanovic är Bonazzoli och Di Michele är Flachi. Vem som är Quagliarella är svårt att säga men Rosina ligger ju onekligen bra till. Dessutom är Sereni den osäkre keepern Samp alltid haft. Förra säsongen hade Torino problem framåt. Nu har man plockat in Bjelanovic och Ventola. Någon av dem måste ju lyckas. Di Michele är en suverän spelare, som trots att han varit en protagonist i sina tidigare klubbar (Reggina, Udinese, Palermo) alltid sålts. Vad är problemet med honom?
Det kan tyckas som att alla tränare misslyckas i Udinese. Det är ju inte riktigt sant. Sanningen är ju att de enda som anses ha lyckats, Zaccheroni och Spalletti, gjorde så mycket mer än man kunde förvänta. Klubbledningen är kompetent i vanliga fall, ändå verkar man ständigt jämföra med dem som tog Udinese till den absoluta toppen. Verkligheten är ju att de ska ligga i övre delen av tabellens mitt. Allt annat är bonus. Jag tror inte Marino gör några underverk. Det blir mer fokus framåt än bakåt. Zapata är säkert inte ett dugg tacksam. Han kommer sakna Natali. Udinese kan mycket väl bli ligans målgladaste lag. Quagliarella och Di Natale är campioni och Gyan är på många sätt en bättre spelare än Iaquinta. Förlust 3-4 i premiären?
Vad gömmer säsongen 07/08 för oss? Något uppseendeväckande kommer att hända. Det gör det ju varje år. Det ingår i paketet. Det vore skönt att slippa dödsfall och domstolar.
Profilernas liga inleds på två gånger Stadio Olimpico. Lazio och Torino är först ut. Behrami och Rosina. Jag är löjligt upprymd redan nu. Bara två veckor kvar tills spektaklet börjar!
