Il Settimanale: Går det att klä i ord?
Premiär för veckosummeringen av den italienska fotbollen ur en rödsvart synvinkel.
Veckans utgåva går i temat ”går det att klä i ord”, D v s finns det möjlighet att förklara omfattningen av hur stor/liten en händelse är? Vi börjar med att se om vårt eget hus och jobbar oss sakta utåt.
Går det att klä i ord...
- hur mycket jag lider med Alberto Gilardino?
Vi befinner oss i mitten av juli månad 2005. Säsongens starkast lysande stjärna har precis skrivit på för Milan och är omringad av saliga BRN-anhängare. Sångerna vill inte ta slut. Alberto Gilardino har fått kultstatus i klubben redan innan den första bollen sparkats.
Tyvärr för ”Gila” så har inte mycket hänt sedan dess och gårdagens insats var ytterligare en för avfallssorteringens container märkt ”grovsopor”. Det fungerar inte och frågan är hur det kan vara möjligt att en så klinisk målskytt kan förvandlas till ett vandrande frågetecken på så kort tid.
Är det pressen att spela i en storklubb? Ett svagt psyke? Eller är Alberto helt enkelt inte tillräckligt bra? Undertecknad vill flika in en sak till i ekvationen.
Balon d’Or-vinnaren 2007 (någonting annat finns faktiskt inte på världskartan, är vi ense?) är en av de allra bästa individualisterna på denna planeten. När det handlar om att ta bollen på mittlinjen och göra underverk ur ingenting så är "Ricky" nummer ett. Men någon särskilt stor lagspelare är han inte, någonting som Gilardino lider fruktansvärt mycket utav.
Ännu tydligare blir det när Carletto mönstrar Pippo tillsammans med Alberto på topp. Noll koherens och ännu mindre adaptationsförmåga. Skrämmande saker.
Ambrosinis återinträde, Gattusos ständiga närvaro samt värvningen av Emerson skulle dock kunna ge Milan möjligheten att fria upp Pirlos tyglar något. Lite större offensiv frihet skulle kunna öppna upp portarna för fler instick och lyftningar över backlinjen – anfallsspelares basföda.
”Il Genio” är en förträfflig regissör men har fortfarande sin styrka i fantasin och passningsspelet. Med så många generösa spelare i truppen så vore det en skam att inte nyttja de tillgångar vi har även i fråga om kvalitet.
I min enfald så tror jag att Gilardino skulle må bättre av det snarare än av Kakàs usla spelsinne och Seedorfs benägenhet att inte spela bollen i förstaläget.
Går det att klä i ord...
- hur mycket jag ogillar Emerson?
Många säger att Emerson faktiskt är en bra värvning. ”Bara fem miljoner euro? Som ett smäck!”. Nej det sitter inte alls som ett smäck.
Emerson är en föredetting med kroniskt krånglande ljumskar. Han är inte heller och har aldrig varit en bra spelare rent tekniskt. Däremot så kunde han en gång i tiden (före Dackefejden någon gång) stå rätt, tackla och förstöra motståndarnas spel. Notera tempusformen, kunde.
På det kan tilläggas hans ringa fotbollsbegåvning, förutsättningar som normalt skulle kunna ge en fysiskt sett inte hundraprocentig spelare ”a break”. Men Emerson har inga. Han är bara en fotbollsmördare som kommer att springa in i situationer snett, vint och beklämmande dåligt för AC Milans räkning.
Ungefär som det såg ut i Juventus med skillnaden att han nu kommer att belönas med gula kort för sina tilltag. Kommer Emerson tillbaka i fysiskt gott slag så kan han säkert ännu gå fram som en skördetröska igen. Men jag gillar inte honom.
Går det att klä i ord...
- hur patetiska våra kusiner är?
Interfansen är roliga. Först skriker man sig hes efter två extraordinära (för minderåriga: observera ironin) ligasegrar och nedvärderar Milans vinst i Champions League. ”Ligan vinner det lag som är bäst över hela säsongen”.
Någon dag senare kräver Massimo Moratti ”minst finalplats i CL” som nästkommande målsättning för sitt Grande Inter. Kappan vänder minsann snabbt at the Funny Farm.
Nu såg jag förvisso inte ”Gli Onesti” in aktion igår förmiddag men om man har svårigheter med att avfärda Udinese så kanske man borde börja med att ta sig förbi åttondelsfinalen. Eller kanske ha som delmål att inte skämma ut sig själva…
Veckans lag:
Får jag välja ett lag den gångna helgen så måste jag säga Roma. Vilken passningskvalitet och rörlighet herrarna bjuder på. Att man dessutom har högklassiga egna produkter i form av De Rossi och Aquilani gör inte saken sämre.
Tummen upp för ”I Giallorossi” som med lätthet kunde kontrollera matchen på svårspelade Renzo Barbera i princip fullständigt. Det var snarlikt förnedringen man bjöd Inter på i Supercupfinalen. Men kan Roma bibehålla jämnheten över en hel säsong? Tveksamt. Dessutom har man Champions League att tänka på och ett ständigt lika galet arbetsklimat kring sig.
Detta till trots ser Roma ohyggligt spännande ut, en värdig ambassadör för den italienska fotbollen om man bortser från kollapsen på Old Trafford. Tiden talar för Spallettis mannskap.
Veckans spelare:
David Trezegol. Vilken kille, han sätter ju tamejfan allt. Även om Livorno var föga motstånd så tar det ingenting ifrån världens skarpaste striker. Nu är han uppe i 98 mål i A och förmodligen ryker 100-märket redan i nästa runda. Respekt.
Veckans skämt:
Den ene till den andre:
- Ge mig det tidigaste säkra hösttecknet.
- Enkelt. När Juventus får sin första feldömda straffspark för säsongen.
Skämt åsido. Allt är som vanligt igen och det känns bra. Rivaliteten med ”I Ladri” är skön och utgör dessutom fundamentet för att skapa den hatkärlek som gör Serie A till vad det är.
Välkommen tillbaka Juventus!
(PS. Ja, Milans straff var också feldömd. Inga hotbrev tack.)
Just det, jag glömde det viktigaste. Jag tycker att Milan är bra.
Ha en trevlig vecka!
