Krönika: Mercaton - som en födelsedag
Som en födelsedag. Som en något misslyckad födelsedag faktiskt. Ungefär så sammanfattar undertecknad årets Milanmercato på bästa sätt.
Jag låtsas sova, mina ögon är slutna, men jag är vaken. Hör steg och viskningar som närmar sig utanför dörren, deras försök att dölja sitt småskrattande och fnissande misslyckas och ljuden tränger igenom husets inte alltför välisolerade trädväggar och når mina öron där jag ligger där nerkrupen under täcket och väntar.
Så öppnas då äntligen dörren. In kliver mamma med tårtan i högsta hugg, flankerad av lillsyrran och farsan med storebrorsan lite på efterkälken. Deras händer är fulla av presenter som tycks föra en egen kamp när det gäller att se flashigast och mest lockande ut.
Själv gör jag mitt bästa för att försöka se nyvaken och förvånad ut, utbrister ”nej men god morgon, vad roligt att ni kommer” i samma stund som jag inser hur lagom fånigt hela arrangemanget egentligen är. Men det är en årligen kommande ritual. Så här har mina födelsedagar sett ut så länge jag kan minnas.
Den traditionsenliga paketöppnandet som följer resulterar i att mitt leende blir allt bredare för varje generöst tilltagna present som plockas upp ur diverse kartonger och förpackningar. Skivor, presentkort, en ny klocka, pengar och säsongens nya Milantröja staplas på hög och min glädje går knappast att ta miste på. Hela ceremonin avslutas med att min kära familj sjunger ”ja må han leva” så det står härliga till. Tre fjärdedelar av den sjunger falskt, bör tilläggas. Men vad gör det, speciellt inte när det visar sig att en överraskning återstår.
Helt plötsligt, mellan tårttuggorna, säger farsan nämligen:
”Gå ut och titta på köksbordet, det ligger en present till där.”
Smått förväntansfull pallrar jag mig ur sängen, stegar förbi familjeförsamlingen och går ut i köket. Och vad ligger där på bordet om inte en bilnyckel?
”Eeeen, en bil?”, stammar jag.
”Haha, ja du får väl gå ut och titta i garaget får du se”, svarar farsan med ett stort leende.
Gissa om jag skyndar mig ut. Min hand skakar när jag öppnar garagedörren och den första åsynen av skönheten där inne gör sig till känna för mina ögon. Det är mörkt så jag kan inte urskilja vad det är för bil, men dess lack glänser till när en strimma ljus tränger in genom dörröppningen. Jag tar ett djupt andetag, kliver in i garaget – och vaknar.
En ny bil, jo tjena. Vilken dröm. Jag har ju inte ens några syskon.
Ruskar liv i mig och tittar upp på skrivbordet intill säsongen. Där ligger gårdagens skörd av presenter, bestående av ett par biocheckar och nyttosaker som lakan, handdukar, porslin och annat mindre upphetsande prylar som kan vara bra att ha i framtiden men som knappast för en att jubla i dagsläget. Jag tittar på klockan som visar 20 över sju, konstaterar för mig själv att ”jaha, det var ytterligare en födelsedag det” innan jag lägger mig ner igen och somnar om.
Samma scenario som min fantasi har skapat här ovan passar in på den här sommarens mercato för Rossoneris del. Till en början var den som en dröm, innan vi vaknade upp och kunde konstatera (åtminstone de flesta av oss) att transfersommaren inte riktigt gett vad vi hade hoppats på.
Visserligen har en av de mest talangfulla spelarna i världen anlänt, gott så. Men ändå känns det som att något fattas. Antagligen för att vi Milanfans är så bortskämda såväl med framgångar på planen som på transfermarknaden. Mycket vill som bekant ha mer.
Pato har onekligen framtiden för sig, något som han inte minst visade i gårdagens träningsmatch mot Dynamo Kiev. Dock är han en spelare som vi ska räkna med först på sikt. Han kommer att bli användbar längre fram, men är ingen vi ska lägga allt för stora förhoppningar på än. Man ska betänka att han fortfarande är tonåring och är oprövad. Potentialen finns utan tvekan och Pato kommer nästan garanterat att bli en attraktion i Milantröjan i framtiden, men än så länge får han stå på tillväxt. Precis som de där lakanen och porslinstallrikarna som för stunden inte får mig att hoppa av glädje men som i framtiden mycket troligt kommer att vara till stor nytta.
Emerson då, vad kan han liknas vid? I den här krönikan fick det bli biocheckar. Troligtvis världens konstigaste liknelse, men den kan faktiskt passa in. Tänk er att man får ett par biocheckar i present, man bjuder med sig en polare eller sin respektive om någon sådan finns, går på någon bio och sen var det roliga över. Det varar således inte speciellt länge och det kan vi knappast räkna med att Emerson gör i Milan heller då han börjar komma till åren. Brassen kan vara nyttig för stunden men är ingen värvning för framtiden. Han kommer att hålla ett tag, säkert bidra med någonting av värde för att sedan glömmas bort med tiden. Förmodligen lär han inte sätta några djupare avtryck utan likt en halvseg film ganska snabbt suddas ut och lämna minnesbanken. Men det är klart, vem vet? Det kan bli som en mästerlig film också, en sådan som kilar sig fast i ens medvetande och får betydelse för en långt fram i tiden. Vi kan åtminstone hoppas på något annat än en riktig B-skådis…
Underkänd anser jag inte att mercaton är, det vore att ta i. Däremot hade man kunnat förvänta sig mer av en klubb av Milans dignitet. Det fanns större förhoppningar, utan tvekan. Att önska sig en ny bil i födelsedagspresent är kanske lite väl, men är man Milansupporter så är det realistiskt att önska sig spelare av absoluta världsklass när transferfönstret öppnar.
Den italienska fotbollsexperten Francesco Letizia uttalade sig i veckan om vilka han helst hade sett i Milan inför hösten. De namn som nämndes av Leitizia var Rosicky, Sneijder och Diego. Alla mittfältare med ”fina fötter” för att citera italienaren. Alla tre också spelare som jag gärna hade sett i Milans trupp för att spetsa den ytterligare och ge Ancelotti än vassare alternativ. En stjärna som Ronaldinho hade också varit välkommen, även om det kanske egentligen aldrig var riktigt aktuellt. Hursomhelst är de här herrarna samtliga skickliga spelare vars ankomst till Milanello åtminstone hade fått mig att skina upp likt ett nöjt födelsedagsbarn.
Av de ovan nämnda hade Sneijder i mina ögon varit den absolut bästa värvningen, den som mest hade liknat en bil i födelsedagspresent om ni hänger med i resonemanget. Men nu blev det inte så utan vi fick nöja oss med en vanlig, småtrist födelsedag… Vilket faktiskt inte, när man har facit i sin hand och framtiden har fått säga sitt, behöver vara så illa det.
