Italien-Frankrike 0-0: En saknad Toni
Toni på läktaren är sannerligen ingen vacker syn. Jag började ana oråd direkt då det var det första som mötte min blick när jag slog på TV:n för att följa seriefinalen i grupp B.
De kaxiga fransmännen möttes av ett fullsatt San Siro och tonerna från marseljäsen hördes knappt då publiken på ett synnerligen moget sätt överröstade spektaklet med en imponerande visselorkan. Ribban sattes direkt för matchens nivå och det var nog inte en enda italiensk strupe på hela San Siro som inte gastade när den efterföljande italienska nationalhymnen dånade ut.
Efter en böljande matchinledning så kunde man redan efter några minuter känna den spänning som trappats upp innan matchen av de bägge lagen. Intensiteten var hög och spelarna valde genast att sätta sig i respekt genom en rad fula knep, bl a. en armbåge av Makelele på Del Piero och en elak tackling på Gattuso av Vieira. Matchen fortsatte på ett trevande sätt där försvaren avvärjde anfall efter anfall från de bägge lagen.
Det dröjde ungefär en kvart innan det första egentliga skottförsöket presterades då Pirlo slog Italiens första hörna. Cannavaro dök på sedvanligt manér framåt som om det inte skulle finnas en morgondag och liggandes så fick han iväg bollen med fötterna. Tyvärr så träffades inte målet. Frankrikes första skottförsök stod Anelka för men denne lyckades snarare träffa hörnflaggan hellre än målramen.
En första notis angående matchens karaktär inträffade relativt snabbt. Lagen rullade boll på ett imponerande sätt men det hela resulterade endast i spel på mitten. Det kändes som om man neutraliserade varandra på det sätt som två lag av ungefär samma klass brukar göra. Synnerligen irriterande.
Efter en halvtimmes spel så såg det fortfarande likadant ut. Försvarsspelet från de bägge sidorna var magnifikt. Zambrotta bröt Riberys försök till anfallskonstruktivitet flertalet gånger och åt det andra hållet så fungerade inte de långbollar som slogs mot Inzaghi (för övrigt kanske inte den smartaste taktiken). Att spelet var låst är en underdrift.
Den första egentligt halvfarliga målchansen kom till efter en halvtimme då Camoranesi bröt fram på högerkanten och spelade fram Del Piero i straffområdet. Avslutet stördes av backarna och Landreau hade inga problem att rädda skottet men det här skulle visa sig vara startskottet till en period av italiensk dominans. Kort efter Del Pieros skottförsök så satte Inzaghi bollen i ribban efter att han vänt om snabbt och skjutit direkt på den djupledsboll som slogs. Vinkeln var dock inte den bästa men med lite tur så hade bollen letats sig in i nätet då Landreau inte var helt med på Pippos snabba vändning.
Strax innan paus hade Ribery ett bra läge då han tog ner bollen snyggt à la Cruyff från ett inkast men skottet höll dock inte samma höga kvalité som nedtagningen. Ett bra försvarsspel från de båda lagen sammanfattar bra den första halvleken och intensiteten var dock ingenting man kunde klaga på.
Andra halvlek sparkades igång där Italien höjde tempot direkt från start och satte press på fransmännen. Efter några minuter så var Barzagli uppe och nickade på en hörna och nästa läge kom ögonblicket senare då Camoranesi fick iväg ett tungt skott som räddades till hörna. Gli Azzurri fortsatte den intensiva pressen men mitt i all italiendominans så stack Anelka igenom och satte Buffon på prov från nära håll.
Matchbilden öppnades upp mer och mer vilket resulterade i fler målchanser under de första 10 minuterna av den andra halvleken än under halvlek numero uno. Det tog dock inte lång tid innan matchen låstes igen och man fick tid att beundra det snygga passningsspelet som presterades på planen. Fransmännen hade ingen egentlig anledning att riskera någonting då man redan ligger bra till i gruppen, vilket visade sig i spelet. De italienska anfallsförsöken avvärjdes lätt och det märktes att Luca Toni saknades. Udden saknades och genombrotten var i princip obefintliga.
Detsamma gällde för fransmännen och Henry kom oväntat sällan någonstans med sin snabbhet, ofta avvärjd av Oddo eller Gattuso. Slutskedet av matchen blev inte annorlunda och den sista italienska pressen för ett ledningsmål kom på något sätt aldrig. Gli Azzurri försökte förtvivlat men fransmännens försvarsspel var mycket bra och pallade trycket matchen igenom.
Om man ska försöka sammanfatta hela matchen så kan det lätt definieras i avsaknaden av Toni. Det fanns goda intentioner i det italienska anfallsspelet men spetsen och framförallt tyngden fanns inte där. Inzaghi visade en vilja som egentligen inte resulterade i någonting och Lucarelli tillförde inte heller han mycket av värde på planen. De offensiva mittfältarna höll bra klass men var stundtals alldeles för långsamma både i tanken och aktionen.
Däremot så måste försvarsspelet höjas till skyarna då alla försvarsspelare höll en hög nivå matchen igenom. Ytterbackarna kom ofta med i anfallen och Barzagli visade den pondus som är så viktig för en mittback. Buffon var som vanligt helt stabil.
Generellt så höll alla lagdelar en ganska bra nivå, det var bara det sista momentet som inte fungerade. Härnäst väntar en tuff bortamatch mot Ukraina som vi verkligen måste vinna. Ukraina tappade poäng mot Georgien tidigare under lördagskvällen och kommer därför att vara extremt taggade för att försöka hänga kvar i toppen av gruppen på onsdag. Låt oss alla hoppas att våra italienska hjältar är förberedda. Och låt oss alla be en bön för att Luca Toni spelar.
-----------------------------------------------------
Dagens roligaste notiser;
1. Reklamen på Råsunda kontra den på San Siro - ICA vs. Dolce & Gabbana.
2. Materazzis t-shirt med trycket ”I love Paris”. Kommentar överflödig.
3. Hur högt är oddset på att Gattuso och Cannavaro klipper sig hos samma frisör?
4. Gli Azzurris framgångsrecept? Nutella, alla italienares frukost!
------------------------------------------------------
Italien; Buffon; Oddo, Barzagli, Cannavaro, Zambrotta; De Rossi; Gattuso, Pirlo, Del Piero (Di Natale ’83), Camoranesi (Perrotta ’58); Inzaghi (Lucarelli ’65)
Frankrike; Landreau; Diarra, Thuram, Escudé, Abidal; Ribery (Toulalalan ’86), Makelele, Vieria, Malouda; Henry, Anelka
