Il Settimanale: Tillbaka i gamla hjulspår
Dags för veckosummeringen av den italienska fotbollen ur en rödsvart synvinkel.
Förra säsongen retade mig faktumet att Toscana hade en överrepresentation av lag i Serie A. Derbyn i princip varje vecka känns lika fräscht som när AIK och Djurgården mötte varandra 600 gånger i ishockeyns Elitserie för några år sedan. Ett slentrianmässigt tragglande som förstör derbynerven fullständigt på ett McDonalds franchisemässigt sätt.
Siena är ett av lagen från Toscana och de var endast en suck ifrån nedflyttning förra säsongen. Synd att de inte åkte ner. Jag gillar inte deras svartvita dräkter. Jag gillar inte hur staden är ett erkänt gobbo-näste fyllt av sympatisörer till den gamla damen från Turin.
Jag gillar heller inte hur de lånat in en brigad av produkter från samma gäng. De har till och med plankat klubbemblemet från Juventus. Hur kan man gilla Siena? Jag gillar inte Siena. Verkligen inte.
Carlettos chansningar med Gourcuff och Milans ”B-lag” var en risktagning som inte gick hem. Didas och Kaladzes juniormässiga uppträdande vid Sienas ledningsmål är oförsvarbara. Vi snackar om välbetalda proffs (4 miljoner euro per person och år) som inte klarar av att utföra elementära delar av det arbete de förväntas göra.
Visst, Maccarone var tydligt offside när skottet gick (feldomslut av linjemannen) och visst, Kaladze borde ha rensat undan bollen. Men det är på B- och C-nivå. A är fortfarande Didas uppgift att avklara och vi är ganska less på att han inte längre mäktar med det. Nesta blev till och med så less att han på slutet drog bollen upp i klykan. "Enough is enough" ska han ha sagt om man får tro ryktet. Fast på klingande romersk dialekt förstås.
Seedorf var någon centimeter ifrån att ge Milan alla tre poängen men virket räddade Eleftheropoulos (som ej godtogs av Microsoft Words rättstavningsmodul, avgå!) och hemmafansen från hjärnblödning. En rättvis pinne för båda lagen och handen på hjärtat, hade Milan vunnit hade det varit fullständigt orättvist sett till insatsen.
Milan är harmlösa utan sina främsta offensivkrafter Kaká, Pirlo och Ronaldo samt sina vingar Oddo och Jankulovski. Vi visste det innan men det blev pinsamt tydligt igår. Därför förstår ingen varför det roterades i klump. ”Ligan? Vem bryr sig”. Så måste det vara.
På tisdag kommer Benfica och Manuel ”Il Musagete” Rui Costa på besök. Stort. Läste att han gjorde mål mot Naval i helgen. Måste ha varit tryckfel eller liknande.
Lazios säsongsinledning kan visa sig vara en indikator av vad som komma skall. En sargad bunt spelare som väldigt gärna vill men endast i begränsad mån kan.
Lotito har sanerat klubbens ekonomi och fört de himmelsblå till Champions League med en trollstav som många andra hade velat lägga vantarna på. Men Lazio är inte redo för Champions League. Rocchi kan inte göra allt själv hela tiden.
Inställning och krigarinstinkt räcker långt i Serie A, speciellt när säsongen i fråga är starkt präglad av ”Calciopoli”. Fansen riskerar därför att konfronteras med en brysk verklighet när Real Madrid, Olympiakos och Werder Bremen skall nedkämpas. För den italienska fotbollens skull hoppas jag att Lazio lyckas ute i Europa.
Sannolikheten för att det ska hända? Den är lägre än Tomasso Rocchis långt ifrån marknadsmässiga lön…
Juventus gick på säsongens första pump mot Udinese. Fullt logiskt sett till matchbilden. Mittfältet höll emot i en halvtimme. Sen sträckte sig Camoranesi och Ranieri hade bara bistert kvar att uppdatera en växande skadelista. Nocerino in i hans ställe, en herre som verkar tro att man gör mål genom att skicka bollen åt alla andra håll än målet.
Precis som Jonas Söderström säger så räcker Nedved inte till ensam. Inte så länge Del Piero och Trezeguet är de offensiva lösningarna, spelare som inte direkt sätter glöd på någon puls- eller stegmätare under matcherna.
Udinese å sin sida kom ut ”guns blazing” i den andra halvleken. Det såg stundtals ut som Pearl Harbor med Kamikazepiloterna Di Natale och Asamoah i spetsen. Fullständigt hänsynslösa mot sig själva och Juventus långsamma backlinje. Endast avsaknad av explosiv last i sina snuskigt ineffektiva kontringar gjorde att 1-0 stod sig tiden ut.
Del Piero var bra när han äntligen insåg sin begränsning. Mindre försök att ta sig förbi med sin (o)snabbhet och mer skarvningar och enkla lösningar istället för svåra. Men det räckte inte mot ett smartare lag. Stolpträffarna var oturliga men målchanserna kom knappast som frukten av bra spel. När såg vi senast Udinese fullständigt kontrollera skeendena mot Juventus på bortaplan? Tiderna förändras.
Nästa vecka reser Ranieris gäng till huvudstaden för strid med Totti, De Rossi och de gulröda grabbarna grus. Chiellini, Andrade och Criscito får inte glömma att packa med huvudvärkstabletterna. Det kan bli en klassiker.
Det galna Roma ja. Tredje raka segern som ett smäck. Förmodligen blir det fyra nästa helg. Snart kommer snacket om ligaseger igång på riktigt allvar och frågan är hur man reagerar i favoritsitsen.
Det är "smooth sailing" för Spalletti för tillfället men när Champions Leaguespelet drar igång får vi se vad han verkligen går för. Pound for pound så ser dock Roma förbaskat starka ut. Mycket starkare än både Milan och Inter.
Min slant är helt klar gulröd vad gäller ligasegern 2007/08.
Veckans mål:
Christian "Bobogol" Vieri
Så tung och stark. När han får attackera bollen med pannan som idag är han lika svårstoppad på planen som han är på nattklubbarna. Het, hetare, Bobogol.
Veckans spelare:
Ezequiel Lavezzi
Vilken lirare Napoli funnit. Man skulle kunna nämna både Marek Hamsik (två kvalmatcher för Slovakien och 90 minuter idag, strongt!) och Marcelo Zalayeta (ständigt misshandlad i Juve, äntligen ordinarie nu och då visar han klassen) också men den här argentinaren är någonting extra. Hårt arbetande, dribbler, framspelare och målskytt. Parallellen med en viss "El Diego" är oundviklig. Sjukt intressant spelare för framtiden och en given ny idol. Piazzorna i stan brinner.
Veckans roligaste:
Domenico Morfeo
Hinner vara inne på planen i exakt 2 minuter innan han sätter igång med sitt tugg. Drar Daniele Conti i det vaxade håret efter en sammanstötning och hinner avfyra en harang av fula ord till ”Brunettos” talanglöse son. Någonting säger mig att det inte ingick i Parmacoachen Domenico Di Carlos instruktioner. En profil är han allt den gode ”Mimmo”.
Ha en trevlig vecka!
