Bland vettvillingar och snortare
Alla älskar vi att hata galningarna, profilerna och karaktärerna som syns mest i Italien, oavsett vilket lag det handlar om, här är topp fem över Italiens största profiler, håll till godo.
Fotboll är så mycket mer än vinna eller förlora, personligen finns det inget värre än en Tobias Linderoth som säger lite och ingenting, som är lika profilstark som en urvattnad gurka. Nej tacka vet jag spelarna och ledarna som sätter färg på fotbollen. Råkar dom befinna sig i ett lag man tycker illa om, jag då älskar vi att hata dom, annars älskar vi dom för deras sätt att förgylla den italienska fotbollen.
5. Moreno Torricelli
Arbetaren som av en slump blev sedd av Juventus och vann det mesta med klubben såg ut som en porrskådis som rökte på var liksom Materazzi en brutal spelare med en enorm vilja, men om han var en galning på planen så var han som Nalle Puh vid sidan, överväldigad av att ha blivit miljonär över en natt så gav han bort många slantar till välgörenhet. Enligt spelarna i Serie A under 90-talets andra hälft så var han den obehagligaste, fulaste och hårdaste spelaren att möta, tio landskamper han det bli för Torricelli dessutom. En spelartyp som tyvärr inte finns längre..
4. Marco Materazzi
Skulle jag möta Materazzi i en mörk gränd skulle jag fly hals över huvud, galningen var känd in om Italiens gränser långt innan han fick Zidane att tappa befattningen. En riktigt grisig spelare som knäckt många ben, en spelare som det gör ont att möta, en spelare med en vilja som en blindgalen oxe. Hans lagkamrater kallar honom för Matrix på grund av hans komplexa personlighet, skulle han vara kriminell skulle han vara en slug mördare som gäckade polisen, som tur är gäckar han enbart fotbollsvärlden, frågan är när ska han slå till nästa gång?
3. Pippo Inzaghi
Alex Ferguson sa "Inzaghi föddes off-side", det stämmer mer än väl, så man har svurit och avskytt denna Inzaghi när han kastat sig och fått frisparkar och straffar, men som man inte kunnat låta bli att le när han firar sina mål, alltid lika vettvilligt firande. Hur kan man inte älska att hata en spelare som ser mer härjade ut än Iggy Pop och sas sniffa tuggummi i pausen för att pumpa upp adrenalinet? Han må filma, slå in strumprullare efter strumprullare och skapat mer debatt än samtliga övriga spelare, likväl är han en förbaskat duktig målskytt...
2. Zdenek Zeman
En fantastisk tränare på många sätt, hans syn på fotboll och hans mod att säga det som ingen annan vågar gör att han är den starkaste tränarprofilen någonsin inom italiensk fotboll. Den gode Zeman förespråkar en hutlös offensiv, gärna kryddat med en offsidefälla, det leder till att matcherna där hans lag var inblandat i slutade 4-3 eller 4-5 allt som oftast. Jag minns särskilt två cupmatcher mot Udinese som var riktiga målorgier. Lecce ledde med två mål hemma, Zeman byter ut en försvarare och stoppar in en anfallare till, backlinjen spelar nästan vid mittlinjen, Udinese vänder matchen och vinner med 4-3. Galning skulle nog många säga men vem minns inte är han tränade Roma? Vilken underbar fotboll för den som var neutral, att han dessutom stod upp mot draken Juventus och Moggi angående dopingen gör honom till den en saknad profil. Snälla kan ingen anställa Zeman igen?
1. Luciano Gaucci
Vilket manus Gauccis karriär i Perugia hade blivit! Mellan 1991 och 2004 var han president i en klubb som aldrig hade fått några rubriker utan honom. Frågan är dock om klubben vill ha rubrikerna man fick? Gaucci var frispråkig som få och lyckades alltid röra upp känslorna. Som när han föreslog att spelarna skulle få satsa pengar på sina egna prestationer, eller när han försökte värva Hanna Ljungberg? Eller när han skällde ut sin egen spelare, sydkoreanen Ahn för att avgjort mot Italien, Ahn återvände aldrig till Perugia, dit han inte var välkommen. Han säger sig vara vän med engelska drottningen, Bush, Gaddafi och Berlusconi, han har en flickvän som är 35 år yngre, han förespråkar för doping, sägs använda mutor dagligen och flydda landet på grund av ekonomisk brottsligehet och lever numera i exil i den Dominkanska Republiken. Det finns endast en Gaucci och tack gode gude god för det, men jag saknar honom likväl..
