Il Settimanale: Härdande, inte dödande
Dags för veckosummeringen av den italienska fotbollen ur en rödsvart synvinkel.
Skolgårdar, arbetsplatser och torg fulla av folk. Det går inte att komma ifrån det. Konfrontationen med människor som i medgång hånler, ironiserar och pekar med sina smutsiga fingrar. Samma människor som om vartannat (i motgång) döljer sig och hittar bortförklaringar är numera väldigt extroverta och högljudda. Det är deras tid nu och det svider.
Milan spelar verkligen inte bra fotboll och har misslyckats med att plocka hem vinster mot lag som man normalt sett kör över. Den ordinarie elvan är i skriande behov av en hjälpande hand, hjälp som man inte sett till att införskaffa under sommarmånaderna.
Inför säsongen fick jag frågan vad en rimlig målsättning torde vara för Milan. Mitt svar? Åtminstone en av ”supercuptitlarna” (EU och VM) samt en seriös ansats till att utmana om såväl ligatiteln som Champions League. Kanske inte att per definition vinna till varje pris men att definitivt vara med in på kniven.
Inter och Roma har bägge betydligt bredare manskap än vad Milan har, någonting alla är väldigt väl medvetna om. Några speciellt höga förhoppningar om en ny Scudetto hade jag därför inte. Men att vara avsågade från titelracet redan i september månad var å andra sidan inte riktigt det man hade förväntat sig.
Men vi är vid det här laget luttrade. Man biter ihop. Det är den där lilla flickan eller pojken med ”Kaká 22” på ryggen jag tycker synd om, personer vars hjärtan blöder i sin villfarelse att spelarna faktiskt lägger ner lika mycket hjärta och själ i sina prestationer som normala dödliga gör i sitt supporterskap. Varje dag i ett helt liv.
Å andra sidan: har man genomlidit Zaccheronis regim som tränare för Milan, ja då ska det till med betydligt värre plågor innan man viker ner sig…
Inter är svåra att komma till tals med - det fick Roma bittert erfara igår. Inte ens den mindre begåvade Roberto Mancini kan sjabbla bort matcher längre. Laget är för stabilt, för fysiskt starkt och för cyniskt för att bekommas av eventuell småsten i maskineriet.
Igår såg det ut som att ”Mancio” hade funnit edit-knappen och med den finessen reducerat spelytan med fem meter från lång- respektive kortlinjerna. En helt avgörande faktor trots att Dejan Stankovic (ser han inte ovanligt trött ut?) mest gick runt och flåsade på Olimpicos gräsmatta. Men som sagt, inte ens det bekommer ”I Nerazzurri” längre.
När Inter spelar sin raka och distinkta fotboll är de svåra att handskas med. Cambiasso, Dacourt, ”El Tractor” Zanetti och grabbarna är inte kända för att dra Bellmanhistorier i närkamperna. De kör över dig först och skrattar sen.
Ludovic Giulys röda kort är bara en del i det vi nu kan kalla Romarrikets sönderfall och frågan är om Old Trafford blir ”Terror på Elm Street II” för Luciano Spalletti och gänget. Det är upp till bevis.
"Il derby della Mole" blev en riktig holmgång, till skillnad från förra veckans pajasderby i Genoa. Två lag som verkligen bjöd upp till en klassisk batalj med rejäla och ärliga tag. Frammanade av ”La Curva Maratona”, de röststarka granatfärgade hemmafansen, höll Torino sina bittra fiender Juventus på halstret långa stunder.
Men trots en pånyttfödd ”Chino” Recoba och en hårt arbetande Nicola Ventola kunde man inte riktigt hota Gigi Buffon i bortakassen. Och sen har vi ju en viss herre i Juventus som är en så dålig fotbollsspelare att det inte är sant. Ändå är han en av världens bästa i sin roll.
WHO lär ha publicerat färsk statistik över de mest frekventa dödsorsakerna i världen. AIDS, cancer och David Trezeguet toppar listan. Torinos innerback Dellafiore var förmodligen bäst på planen men ändå blev han tillintetgjord av fransmannen. Han är livsfarlig och man kommer inte undan honom.
Juventus har nu tre raka imponerande resultat. Kryss i Rom, storseger hemma mot Reggina och en synnerligen skön vinst mot rivalerna. Positiva tongångar för Ranieris boys - de klarade elddopet med flying colors.
Avslutningsvis - Veckans:
Drop-in
Livorno, alla
Vad är det som händer? 16 (!) insläppta mål på 6 omgångar. Livorno är på väg rakt ner i Serie B och frågan är ens Cristiano Lucarelli hade orkat bomba kvar Aldo Spinellis mannar. Damage control någon?
”Det var i alla fall bra tänkt”
Giuseppe Favalli, Milan
Milan jagar ett segermål mot Catania och en förlupen andraboll studsar mot ”Beppe”. Han fokuserar, han springer, han laddar för allt vad tygen håller… Och skjuter ett skott som nätt och jämt hade nått fram till målet. Vaktmästarna får samla in döda sorkar hela måndagen.
Watch me now
Marco Borriello, Genoa
Skickades iväg i somras då han inte ansågs hålla måttet. Det gör han inte heller. Däremot gör mannen med världens sämsta bortförklaring när han ertappades för doping (”jag blev dopad av tjejens pomada mot en underlivsinfektion!”) fler mål än vad Milans anfallare gjort sammanlagt. Milan-Borriello 0-4. Men kom inte tillbaka vad du än gör…
Konungens återkomst
Antonio Cassano, Sampdoria
Peter Pan från Bari Vecchia är tillbaka i sitt hemland och vi är alla glada för det. Idag kom första målet i Sampdoriatröjan och förmodligen är det bara början. Leende, lite småfet och charmig som en korg med hundvalpar. Cassano rulez. Välkommen tillbaka!
Ha en trevlig vecka!
