Hatet som försvann
Där stod jag och deltog i de öronbedövande busvisslingarna på Olimpico. Ställningskriget mellan kurvorna i Romderbyt hade börjat. Sen nådde något mig likt en svidande moralisk örfil. Jag blickade ner mot min syster som satt ner och tänkte efter vilket budskap jag uppmålade. Därefter visste jag: Jag behöver inte hata något annat lag för att älska mitt eget.
Jag hade besökt Olimpicos papperslösa toaletter mellan fyra och sex gånger innan jag till slut kunde slå mig till ro. Fast det var ingen ormslingrande kö till toaletten utan praktiskt taget ingen alls. Märkligt tycke jag. Min envetna toalettrtrip berodde på spänningen (inte spänningen av att se gamla toaletter utan papper) utan den inför matchen.
Självfallet njöt jag av stunden likt en katt i en fiskaffär. Jag skulle få bevittna mitt älskade Roma för första gången någonsin i säsongens andra Romderby. En livslängtan skulle bli uppfylld.
Samtidigt var man ju minst sagt nervös. Lazio hade ju i föregående möte effektivt kontrat till sig en 3-0 seger, vilket sved, värkte och satt fasthäftat i minnet. Ipren-mannen hade fått kapitulera när man hängde där efter derbyt i någon trädrot med avgrunden under sig. Inte ens Lassie hade kunnat rädda en i det läget. Inte ville man uppleva en sådan katastrof på plats.
Doktorns ordination lydde: En triumferande revansch – gärna siffermässigt symboliskt förstärkt med paradhästar, dansande damer och konfetti. Jag ville att revanschen skulle sitta lika fint som carbonaran jag hade tryckt i mig dagen innan. Revanschen skulle vara likt att vakna upp en solig dag, slänga ner en tjuga på Zlatan-maner (Zlatan hade ”personal shoppers” även förr i tiden), invänta godsaken och bara njuta av ögonblicket.
Matchen blev 0-0 och Romaspelarna möttes av burop från sina egna fans. Man hade verkligen gett allt men hade inte lyckats göra mål. Det var en ”brutta partita” dessutom – en ful match. Revanschen sköts upp.
Visst hade jag njutit av vistelsen i Rom, att få ha sett Roma live och omfamnandet av hela atmosfären däromkring med min kära syster. Men jag tog också med mig en nog så viktig insikt: Du behöver inte hata för att kunna älska.
Låt oss gå tillbaks i tiden. Svisch! Nu snabbspolar vi bakåt till ärkerivalen numero due: Juventus. Där skrek jag i TV-soffan åt Emerson och hoppades att han och hela Juventus skulle falla ner i någon grop av gödsel – omringade av irriterande flugor givetvis. Släng ner några brännässlor också (usch, jag avskyr nässlorna…). Och den där ”guldlock” (Nedved) alltså! Trodde han att han var någon Barbie-prinsessa? Jag hyste samma eldslickande känslor till Lazio.
Sen hände något. Juventus flyttades ner och hatet fanns kvar, starkare och mer legitimt än någonsin kunde tyckas. Klubben städades; spillningen från Moggi och hans fiskmåsgelikar tvättades bort (inte överallt i Italien dock). Sen stannade många av spelarna kvar: Mannen med hårmanen, den målprickande fransosen, målväggen, adoptivsonen som vann VM-guld och sist men inte minst… konstnären. Det var hedersvärt att se. Från toppen till bottnen. Jag påverkades onekligen av detta.
“I'll stand by you, I'll stand by you, I won't let nobody hurt you,
I'll stand by you.
Take me in into your darkest hour, and I'll never desert you.
I'll stand by you.“
Men jag påverkades av någonting annat också, givetvis. Tänk om det hade varit mitt lag? Man kände ju trots allt lite för supportrarna som fick dras med k-pist-smattrande gliringar. Å andra sidan hade de alltid bortförklarat alla märkliga domarresultat som avundsjuka. Fast det hade jag nog förmodligen också gjort liksom många andra. Vi skyddar ju våra gunstlingar. Det är mänskligt, det är naturligt.
Hatet gentemot Juventus kan man väl säga rann av i samband med storlagets fall, omorganisering och återkomst. Givetvis ser jag på laget som en stark rival som man vill nå framgångar mot, likväl känner jag inte det där brinnande hatet längre. Man är mest bitter över det som har skett och önskar se framåt; mot nya jaktmarker och sprudlande triumfer – på lika villkor (förhoppningsvis). Sägas bör ju också att Juventus inte var den enda marodören i hela den här tragiska såpan – ett faktum som lätt förglöms.
Det jag främst avskyr är inte specifika fotbollslag i sig utan snare allt ont som omger fotbollen: rasism, korruption, fusk och mygel. Det är sådant man i första hand bör peka fördömande åt. Då du spelar på djävulsorgeln så tystnar fiolerna i bakgrunden.
Lazio. Jag orkar inte avsky dig längre för det ger mig ingenting. Jag känner inte längre någon tillfredställande mättnad över dina felsteg för det gynnar inte mig. Jag vill bara fokusera på mitt lags gungande tillvaro. Men när vi möts så önskar jag besegra dig. Fast då ser jag på dig som en rival till mitt framgångståg. Då är du inte längre besten bakom dörren.
Artikeln tillägnas min syster