Inför Italien-Sydafrika: Ingen dramatik att förvänta
Återigen dags för ett devalverande av Gli Azzurris värde. Spelare som aldrig normalt skulle få chansen blir överlyckliga över att få åka till Coverciano, men till vilken nytta? Allt är bara en kuliss för att tjäna lite extra pengar och låta ännu en stad se Italiens landslag på mammas gata.
Jag har väldigt svårt att få upp något intresse för den här matchen. Jag tycker den är helt onödig. Jag tvingas in i långa redan passerade korridorer i mitt sinne för att hitta lite ljus, något som får mig att bli exalterad över en simpel landskamp. TV och radio gav mig hjälp på traven.
Det italienska landslaget fascinerar trots allt alltid. På förhand känns det svalt och man tar matcherna med en axelryckning. Med fem minuter till tv-sändning pumpar man per automatik igång. På med RaiUno. Jag älskade deras "continua il sogno azzurro". Det är borta nu. Drömmen är ju redan levd. Jag hatar när bilden fryser. Man byter kanal och snabbt tillbaka igen. Rutan är kolsvart. Man lurar sig att tänka "jaha, som väntat" medan man egentligen kokar sina njurar i sin egen frustration.
Ibland visas matchen i svensk tv. Det uppskattas. Det viktiga är ju att se matchen. När Rai visar väljer jag dem 100 gånger av 100. Jag har lite svårt för många svenska kommentatorer. De italienska verkar bättre. Jag fattar en hel del av vad de säger. Italienska är världens coolaste språk. Klart det ska snackas italienska när Gli Azzurri lirar. Och så är det alltid bättre bild hos Rai. Fräschare gräs. Inbillar jag mig.
:::: :::: ::::
Jag råkade få höra "Nessun dorma" på radion nyligen. Inte med Pavarotti utan med den där fantastiska runda britten som är för bra för att vara sann. Det gick nästan lika bra. Jag tänker fortfarande på Grossos extas. Sen ser jag Cannavaro lyfta pokalen. Han är stenhårt lycklig rakt igenom. Jag blir nästan tårögd. Det är över ett år sedan, ändå minns man det som igår.
Var tvungen att höra hymnen igen. Hittade ett klipp där hela San Siro sjunger inför matchen mot Frankrike, som en hyllning till den bortgångne tenoren. Gåshud.
Nu vankas Italien-Sydafrika i en träningsmatch. Jag förstår fortfarande inte varför den spelas överhuvudtaget. Okej om mindre länder vill matcha ihop sitt lag eftersom det är deras enda chans, men Italien... Italien har mycket spelare att halva startelvan nu är inaktuell om en månad. Allt handlar om pengar. Förbundet tvingar spelarna att kamma in lite stålar i form av tv-rättigheter och vad det nu kan vara. De är ju världsmästare, alla vill se dem.
Nu spelas matchen i Siena. Det är som om Sverige skulle spela på Studenternas i Uppsala. Sienas arena är inte värdig en landskamp. Det är å andra sidan inte den i Campobasso heller. Siena-folket kunde gott ha åkt till Livorno eller Florens för att se sitt landslag.
Ursäkta om det är svårt att tagga till. Om det är svårt för mig som banal tv-tittare, hur är det då inte för spelarna som var med i Tyskland? Plötsligt känns det svajande kvalspelet inte alls som en besvikelse längre. Italien lever ju i högsta grad, trots den årslånga bakfyllan.
:::: :::: ::::
På förhand har mycket handlat om petningen av Del Piero. Är det inte Del Piero som alltid ifrågasätts mest när han är med? Och nu när han inte är med är det ännu konstigare?
Varför blir det alltid sånt liv när det gäller Del Piero? Han har lämnats utanför truppen förut, precis som de flesta andra. Han är inte i toppform men har alla möjligheter att komma tillbaka. Man kan lätt tro att Donadonis val av andra spelare innebär att Del Piero måste lägga av. Det är samma visa som i Juventus. Varje år blir han ifrågasatt, varje år kommer han tillbaka. Många journalister (och andra) verkar få guldfiskminne så fort almanackan byter landskapsmotiv.
:::: :::: ::::
Träningslandskamper för med sig ett problem. Spelar de bästa spelarna får Donadoni inte chansen att se vad andra spelare gör för. Samtidigt är de bästa spelarna just de bästa spelarna, och de bästa spelarna har den sämsta motivationen. Särskilt nu med mötet med skottarna runt hörnet. Vem bryr sig om Sydafrika?
Utfyllnadsspelarna är inte bra nog vilket gör matchen till ett moment 22 vilka som än lirar. Mönstret känns igen varje gång. Den här gången finns åtminstone debuterna för Montolivo och Rosina att se fram emot.
Donadoni ska förstås ställa elva gubbar på gräset från avspark. Iaquinta har på grund av sjukdom tvingats lämna in sina papper. Foggia har fått ett finger i ögat på träning och är tills vidare osäkert startande.
Amelia och Curci väntas spela varsin halvlek. Livorno-keepern startar sannolikt. De övriga tio formeras enligt 4-2-3-1 med Zaccardo, Bonera, Gamberini och Chiellini i backlinjen. Ankare på mitten blir De Rossi och Montolivo, och den offensiva trion är från höger Foggia, Rosina och Mauri. På topp: Lucarelli.
Jag vet ingenting om Sydafrika. Okej, de har några gubbar i hyfsat stora klubbar. Pienaar var ju stundtals vass i Ajax. Mark Fish och Phil Masinga är väl inte med längre antar jag? Annars är det svårt att vara rädd för ett land som ligger efter Equatorial Guinea på FIFA:a ranking. FIFA med sin trovärdighet, du vet...
TV: RaiUno 20:30
Arena: Stadio Artemio Franchi, Siena
Tips: 1-1. Donadoni har aldrig vunnit en träningsmatch som förbundskapten och kommer inte ha gjort det på torsdag morgon heller.
Källor: uefa.com, fifa.com, figc.it, gazzetta.it
