Ett politiskt problem
Problemen i Italien har en starkare förbindelse till samhället än fotbollen. Frågan är om man följa den hårdare vägen som uppenbarligen har gett resultat eller om man ska följa någon slags orealistisk dröm för att lösa problemen?
I en perfekt värld skulle man kunna bjuda in alla Ultras på espresso, diskutera fram en lösning och så skulle våldet vara därhän, men i en perfekt värld skulle det heller inte finnas något våld. Tyvärr kommer den världen att förbli en dröm och i verkligheten finns det bara en fungerande metod, hur gärna vi än vill hitta en mjukare väg.
Det är förstås svårt att jämföra England och Italien rakt av, det finns stora skillnader mellan länderna men det elementära finns där, mänskliga faktorer. När huliganismen eskalerade under 80-talet så befann sig England i ett inbördeskrig, rubrikerna såg ut som dagens rubikriker från Italien, fast än värre. Publiksiffrorna låg i botten och arenorna var i uselt skick, känns scenariot igen?
Regering slog då näven i bordet, man sa stopp, år av åtgärder, lagar och större insatser gav resultat, det var hårda tag som ogillades från flera håll men resultatet blev bättre än man hoppades på. Idag finns inga staket inne på arenorna, våldet lyser med sin frånvaro och firmorna är små och maktlösa. Givetvis kan man aldrig eliminera våldet, det förekommer bråk, men i en avsevärt mindre skala än på 70 och 80-talen.
Italiensk fotboll är den bästa i världen, enligt mig, jag älskar också Italien som land, med människorna, kulturen och maten. Men infrastrukturen är horribelt dålig, arenorna skulle inte ens platsa i djupaste Ryssland och den frihet som Ultras har är även den otäck. Händelsen igår var ett skäl för dessa Ultras att gå till attack, man känner sig angripna av samhället och där får förstås polisen stå i centrum. Men är ett vådaskott ett giltigt skäl att angripa och ta till brutalt våld? Givetvis inte, händelsen är djup tragisk och måste förstås utredas men det ger tyvärr också mer bränsle till elden som brinner runt omkring Italien.
Nu måste man bestämma sig, välja den mjuka drömmen som inte finns eller ta krafttag, stävja våldet och sätta fotbollen i fokus igen? Ska man behöva vara rädd när man går på fotboll? Ska man behöva lämna barnen hemma? Ska man inte kunna stå utanför arenan och prata?
När jag såg Fiorentina mot Roma häromåret så kördes Romafansen in med buss i arenan och skeppades in i en bur på Franchi, det var en tragisk syn och en ful skärva av mänskligheten, men står man och tittar på, väntar att det ska lösa sig, försöker prata med förövarna, ja då kan det bli än värre med den italienska fotbollen.
Bura in idioterna, skärp straffen, mer resurser till poliserna, videoövervakning, kartläggning av extrema grupper, ja då kan vi inom tio år få se ett leende italien igen och alla som älskar fotbollen kan åter vallfärda till arenorna, gör man inte det, ja då väntar många svarta år.
