Italien är en paradox
Mitt i det fula finns det vackra och tvärtom. Något som inte har med saken att göra blir i vissa omständigheter den tändande gnistan. En man som ligger och sover i baksätet på en bil träffas i halsen och dör, innan hans vänner riktigt förstått vad som hänt. Det utlöser en våg av fotbollsvåld runtom i Italien.
Det finns lagar som ska stävja fotbollsvåldet i Italien. Det har det funnits länge. Ingen har dock följt dem, innan Raciti dog beviljade lokala brandtjänstemän dispens till hemmalagets matcher. Det blev ett system. Ett system för att kringgå lagen. Det passade alla. Klubbarna fick spela sina matcher och fick pengar av reklamintäkter, de kommunala bolagen fick pengar av klubbarna som hyrde arenan och förbund och liga fick pengar av tv-bolagen som sände matcherna. Sen dog den där polisen och man var tvungen till att ändra sig. Men bara så pass mycket att matcherna gick att spela. I Milano kopplade man in det övervakningssystem kan byggt men aldrig installerat.
Nu har återigen en person dött. Till smattrande applåder har han förts till den sista vilan. Hans helt meningslösa död har återigen satt fingret på den gordiska knut som Italiensk fotboll står inför.
I centrum står arenorna. Klubbarna vill äga sina egna arenor. Då kan de tjäna mer pengar, införliva souvenirförsäljning och annan verksamhet bättre och själva ansvara för säkerheten.
Idag ägs arenor av kommunala bolag. Kommunerna är inte pigga på att ge upp detta, då det innebär att man blir av med pengar. Vem som egentligen ansvarar för säkerheten under matcherna är också oklart. Men kommunen tjänar pengar på att det är som det är, förbundet tjänar pengar på det och tv-bolagen tjänar pengar på det. För två år sedan styrdes Italien av en man som inte bara ägde ett fotbollslag, utan även majoriteten av den Italienska mediemarknaden.
Varför skulle Silvio förändra ett för honom vinnande koncept? Varför skulle han som premiärminister driva frågan om arenornas ägande och säkerhet? Så länge folk köpte hem sina tv-matcher var han nöjd. Och så länge han var nöjd var FIGC:s Matarrese nöjd. Matarrese har för övrigt hängt med ända sedan Tangentopoli 92-93. Under hans tid i förbundet har faktiskt ingenting förändrats.
Röster har höjts för att införa ett system med matchvärdar på läktarna. Istället för att vid varje incident kalla in hårdslående polisstyrkor skulle ett sådant system kunna förbättra säkerheten. Men det är klubbarnas ansvar säger kommunen. Klubbarna säger att det är kommunens. Förbund och liga bara blundar hårt i hopp om att diskussionen ska försvinna så de kan fortsätta tjäna pengar. Idag finns det redan inofficiella matchvärdar, fast de bevakar bara sina egna intressen. Supportergruppernas beteende följer på ett sätt alla andras i den här soppan.
Italien styrs lokalt, ungefär som ett furstendöme. I det lokala perspektivet funkar det utmärkt, slaktaren hjälper kaféägaren för en fri lunch, kaféägaren hjälper slaktarens son med jobb. Men ju större nationellt sammanhang, desto mer pengar och desto mer korruption.
Det finns en lösning. En osannolik sådan. Beppe Grillo heter en komiker i Italien. Hans häcklande satir har skapat en folklig proteströrelse mot det korrupta italienska systemet kallat Vaffanculo day (eller no politicians day). Om fotbollen skulle få sin egen Beppe Grillo, som med folklig förankring turnerade landet runt kanske saker skulle hända. För nu har en oskyldig människa dött igen. Den italienska fotollen är en rutten cirkus. Folk skäms. Men de älskar Il calcio. Och kanske finns det en Beppe Grillo någonstans som vågar ta bladet från munnen.
