Fabio Capello - den tidlöse härföraren
Fabio Capello. Mannen som inte går i upptrampade stigar utan trampar upp stigarna själv. Alltid med samma beslutsamhet och beräknande tankegångar. Han hade lika gärna kunnat vara någon forntida härförare. ”Ge flankerna utrymme, stå kvar, skjut, vik undan, håll täckningen och slöa inte!”
Han håller moderligt om sina idéer och släpper dem inte för någon. Han kanske ändrar om lite. Men allt smakar ändå Capello-gryta – som den garanterade enformigheten i skolmaten.
Man vet vad man får med andra ord. Så vad är det egentligen man får av Don Fabio? Jo, man får just det: man får en ”Don”. Då tar man emot en man som inger respekt, en man som styr och en man som är lika otagbar för kritik såsom en sann mästerkock. Hade Capello varit kock så hade han nog svarat: ”Så du gillade inte min rätt? Men då kan du ju vältra dig i smaklöshetens ostburgare istället? Någonstans där ligger väll din intellektuella nivå, månne?” Lägg till ett par tigerögon av raseri och ett Schäffer-gläffsande så får du dig en avhyvling du sent lär glömma. Om ens någonsin.
Däri ligger också svagheten och styrkan hos mannen Capello. Det är dock svårt att tala i begrepp som ”svaghet” då man talar om den gamle Fabio. Hans meritlista brinner ju och lyser upp hans bedrifter starkare än någonsin. Fast oviljan att kunna ta till sig kritik kan vara hämmande för ens personlighet. Styrkan vet vi alla om. Han viker sig inte en tum i sin fasta övertygelse, han litar på sina intentioner och låter ingen påverka honom i en annan riktning. Någon som inbillar sig att Capello var ungen som lånade ut sina leksaker?
När mannen slutligen lyckats föra Real Madrid tillbaka till toppen genom att lägga beslag på ligatiteln så fick han sparken. Real Madrid lever inte i någon Capello-värld. Capello brukar vara den som sparkar till då kritiken kommer dånande likt en flock skenande hjortar. Men den här gången sparkade Madrid hårdare. Många fattade inte poängen. Andra fattade ingenting. Det var orättvist, oschysst och i det närmaste oetiskt.
Visst, grytan kan vara lite tråkig, lite kryddlös, lite ospännande. Men när du tänker efter så blir du alltid mätt; för den levererar det den ska, alltså mättnad. Smaken är mest en bonus. Det är samma sak med Capellos schackartade fotbollsfilosofi. Den må inte alltid ha samma blickfångande effekt som färgexplosionen och rytmen hos en brasiliansk karneval, men när allt kommer omkring så får du oftast med dig ett lyckligt slut. 1-0 och tre poäng. Och vem tröttnar egentligen på lyckliga slut?
Don Fabio är ett fullblodsproffs. Men det är som Michael säger i Gudfadern: ”Våra vänner är affärsmän och det är där deras lojalitet ligger.” Därför svingar sig Capello sig över till ett annat skepp då hans eget våndas i bataljens skottdimma. Fabio ljuger och sticker. Han är ingen mysgubbe till farfar – det kan man knappast påstå. Men hade du behövt en plan för att få något fixat eller böja någon med en brummande utskällning – ja, då vet man vem man vill ha med sig.
Fotbollsvärlden både uppskattar och ogillar Capello. Dock är han respekterad av de flesta. Alla vill ha funktionalitet och ordning. Men alla nöjer sig inte med detta. Inte drömmarna, inte konstnärerna och inte de som vill ha flärdens vindar i ansiktet. Men vi äro alla olika. Somliga tar sin gamla hederliga gröt till frukost med samma gamla träsked varje dag. Andra blandar, trixar och försöker hitta något spännande nytt recept. Det lyckas inte alltid. Men vi behöver båda två.
