Välkommen tillbaka, Vecchia Signora!
"Mina känslor för Juventus är blandade. Det finns i grund och botten väldigt mycket respekt. En klubb som vunnit nästan 30 ligatitlar förtjänar respekt. Men Henri, varför hejar du då inte på Juventus? Det är där vi kommer in på skillnaderna."
När det talas om klassiska möten i Serie A finns det ett som sticker ut över mängden och det är mötet mellan Milan och Juventus. Varför? Frågan är vad det finns för argument som talar emot.
Jag läser igenom nyheterna inför matchen imorgon och det finns en massa kuriosa som stärker påståendet att det här är det riktiga Derby d’Italia. Det här är Italiens två bästa fotbollsklubbar som möts.
Första matchen spelades redan 1901, då Milan vann med 3-2. Sedan dess har lagen möts på San Siro 72 gånger – 30 oavgjorda, 25 segrar för Milan och 17 segrar för Juventus.
Det är mötet mellan de två klubbarna med flest tifosi, med flest ligatitlar, med längst historia, flest inbördes möten (142), enda CL-finalen mellan två italienska lag och de två klubbarna med flest Ballon d’or-vinnare – Juventus har 8 st och Milan 7 st, utan att räkna med Kaká som vinner den åttonde om två dagar.
Det är tunga meriter som gör mötet mellan Milan och Juventus inte bara till Italiens tyngsta möte, men kanske även Europas.
Vad är det då som skiljer Milan och Juventus från de andra storklubbarna? Jag menar att det är organisationen bakom. Självklart är pengar en viktig faktor, men pengar är inte allt – titta bara på Moratti och Inter.
I Juventus finns det en vinnarmentalitet som tvingar spelarna att vinna. Det finns inget annat. Det kan låta som en tjatig klyscha, men den stämmer till 100 %. Organisationen är så stabil och kompetent att sannolikheten att klubben vinner något, är extremt hög. Jag har en tenta i Verksamhetsstyrning om en vecka och jag har tidigare under hösten läst Organisationsbeteende B. Tro mig, framgångsrika organisationer fungerar på det här sättet.
Det är samma sak i Milan. Milan har haft samma ledning i 20 år. Den kontinuiteten och erfarenheten är helt avgörande. Milans ledning har dessutom den mentaliteten att Italien inte är tillräckligt. Berlusconi vill ha världen och allt i den. Det gör att man ibland tappar fokus på Serie A.
Människorna som äger Milan och Juventus har personligen byggt upp sina egna miljardimperier, de vet hur man bygger framgångsrika företag. Nu säger jag inte att företag och fotbollsklubbar är exakt samma sak, men det finns väldigt mycket gemensamt, och därför är det ingen slump att de mest framgångsrika klubbarna numera leds av de bästa företagarna.
Under min tid som Milanista har Juventus alltid varit den största konkurrenten. Jag minns rivaliteten från de senaste åren. Jag minns när vi vann borta 1999 med 2-0 och att vi sedan vann Serie A.
Jag minns självklart CL-finalen 2003, hur O’Learys i Uppsala var helt fullpackad vid straffläggningen, vi stod på borden, spänningen var olidlig. En minut efter Shevchenkos straff var det tomt.
Jag var den enda kvar som ville se Maldini lyfta pokalen, resten hade sprungit ut på gatan för att fira eller för att deppa. Flera bord hade tagit stryk och glas låg sönderslagna lite varsomhelst. Efter prisutdelning firade vi ändå tillsammans och respekten var ömsesidig.
Jag minns det senaste mötet på San Siro (29 oktober, 2005) med glädje. Juventus hade ett kanonlag, med världsspelare på nästan varenda position och Milan vann med 3-1. Vilken match!
Men med nästan lika mycket sorg minns jag förlusten på San Siro på våren 2005. Milan hade jagat Capellos maskin hela säsongen och inför de fyra sista omgångarna var man i final i CL och man hade matchen mot Juventus hemma på San Siro kvar att spela. Chansen fanns att genom en seger där, även vinna Serie A.
Men det ville inte ödet – och inte Trezeguet heller. Juventus vann ytterst snöpligt med 0-1. Typiskt nog fanns det två misstänksamma straffsituationer för Milan, och med tanke på vad som senare skedde är det svårt att inte tänka sig att Moggi hade med saken och göra.
Jag minns hur min kompis Alex alltid skulle skicka sina SMS – hur vi kunde tjafsa om allt från Delle Empty till Didas volleyboll uppvisningar. Det var alltid ironi med i bilden, och innerst inne respekterade vi alltid varandras klubbar (det hoppas jag i alla fall..).
Det är där jag tror mötet mellan Milan och Juventus skiljer sig mellan Milan-Inter och Juventus-Inter. Det finns en helt annan respekt för varandra. Jag minns att jag läste att de flesta andra italienska klubbar önskade Milan lycka till inför CL-finalen i våras, inklusive Juventus, men inte Inter.
Med Juventus finns det inget behov att hävda sig, Milan är bäst internationellt och Juventus är bäst nationellt. Vi båda är bäst i varsin aspekt, sedan är det en annan fråga i vilken aspekt man egentligen vill vara bäst i…. Det är där jag känner att Inter har sitt lillebrorskomplex, Interisti har svårt att acceptera det här, att inte vara absolut bäst i nåt, att bara vara tredje bäst.
Mina känslor för Juventus är blandade. Det finns, som sagt, i grund och botten väldigt mycket respekt. En klubb som vunnit nästan 30 ligatitlar förtjänar respekt. Klubben har dessutom vunnit två Europacuper/CL, och varit i final väldigt många gånger. Men Henri, varför hejar du då inte på Juventus? Det är där vi kommer in på skillnaderna.
I jämförelse med Milan känns Juventus mest…svartvitt. Lite färglösare, lite tråkigare, lite mindre passion. Juventus har flest tifosi av alla italienska klubbar, men det märks inte på Stadio Delle Alpi eller Olimpico.
Jag förälskade mig i Milan för färgerna, för San Siro och sedan insåg jag att Milan också var den klubb som traditionellt spelade mest offensivt. Dessutom var klubben en vinnande klubb.
En annan viktig skillnad är sättet att spela. Under min tid som Milanista har Juventus nästan alltid varit synonymt med en maskin som vinner med 1-0. Paradoxalt nog var det vår egen Ancelotti som personifierade den bilden under slutet av 90-talet. Sedan kom Lippi tillbaka och även han kändes ganska tråkig. Efter det kom Capello – och det blev ännu sämre ur den estetiska aspekten.
Missförstå mig rätt, att vinna är det viktigaste, dessa tränare är legender som vunnit otroligt mycket. Jag var för ung för att förstå hur Capello var när han tränade Milan, men som jag förstått det var han i alla fall lite mer offensiv.
Det mest intressanta är Ancelottis förändring, som på ett perfekt sätt visar skillnaden mellan Milan och Juventus. För Juventus är seger det enda alternativet, at all costs. För Milan är det också extremt viktigt att vinna, men det fina spelet är också väldigt viktigt.
Sedan Carletto kom till Milan 2001 har han blivit mycket mer offensiv. Det känns som att Berlusconi har en stor del i det. Berlusconi är en romantiker och han har alltid påpekat att Milans värderingar är att vinna, dominera och att övertyga. Med andra ord – Milan ska vinna men samtidigt spela offensivt, med ett passningsspel längst marken. Det är det spelet som Milan är kända för och det är så laget ska spela även i fortsättningen.
Resultatet av det blir färre ligatitlar. Man måste nästan spela som en maskin för att vinna Serie A, eller att ha några extremt skickliga individer (som Napoli med Maradona). Med det fina spelet vinner man inte alltid matcherna, speciellt inte i en så svår liga som Serie A. Däremot i Europa, där ytorna är större och spelet mer öppet...
Det är kanske därför Juventus har 27 ligatitlar och Milan bara 17. Men å andra sidan har Milan 7 CL-titlar och Juventus bara 2.
***
Det är oundvikligt att jag måste ta upp Calciopoli. Jag tror och jag har alltid trott att Moggi är precis så manipulativ och fuskande som hans rykte säger att han är. Jag tror att han gick bakom ryggen på ägarna i Juventus.
Man kan säga att Juventus ägare får skylla sig själva för att de överhuvudtaget anställde Moggi. Hans förflutna visar att han alltid varit en mästare på att manipulera och fuska. Men samtidigt var Juventus uppenbarligen inte ensamma om att vilja anställa Moggi. Enligt Moggi själv gick Moratti så långt att han gav honom ett kontrakt (Moggi säger att han ska visa upp kontraktet när tiden är mogen). Även Berlusconi sägs ha varit intresserad av Moggis tjänster.
Jag försöker att vara så objektiv som möjligt, men jag har ändå otroligt svårt att se varför Milan fick sitt straff. Någon kanske undrar varför jag tar upp det här återigen, men jag har svårt att acceptera att Milan – som slutade bara några poäng efter Juventus både 2004/2005 2005/2006 – förlorade två ligatitlar på grund av ett två minuters samtal mellan två gamla vänner.
Det är för mig helt oacceptabelt att Milan inte fått dessa titlar tilldelade sig då det är bevisat att Moggi trixade med domarna i mötet mellan Milan och Juventus (där Crespo skulle ha fått en solklar straff), i andra matcher mellan Milan och helt andra lag (Siena-Milan t ex) och framförallt i matcher mellan Juventus och andra lag.
Hans trixade avgjorde indirekt hur ligan slutade. Juventus hade ett kanonlag som kunde ha vunnit även utan Moggi, helt klart, men faktum är att Moggi hade en väldigt viktig roll i Juventus, hans aktioner ska straffa hela klubben.
Att Milan däremot fälldes för ett samtal där Milans Meani ringde och klagade till sin gamle vän för ett antal felaktiga domslut, och sedan bad han om en bättre domare till nästa match – förstår jag inte. Är det inte förstårligt att han agerade så, om man tänker på de felaktiga domslut som drabbade Milan på grund av Moggi? Lägg till fördelarna Juventus fick plus de ärliga misstag som domarna gjorde och vem som helst förstår frustrationen.
Vem som helst förstår vem som är den stora vinnaren. En klubb som – jag visserligen tycker förtjänar en ligatitel från 1998 – hamnade 14 poäng efter Juventus säsongen 2004/2005 och 15 poäng efter under säsongen 2005/2006, fick istället en ligatitel och ett öppet mål till ytterligare en ligatitel säsongen efter.
Och inte bara det, under tiden krossades deras störste rival Juventus, och den andra rivalen, Milan, försvagades kraftigt. Calciopoli har redan gett Inter två ligatitlar gratis och sammanlagt tror jag att Calciopoli kommer att vara en starkt bidragande orsak till att de får 1-2 stycken till.
Att sätta dit Juventus och även Milan var det smartaste Moratti och hans kompanjon Tronchetti Provera någonsin gjort. Det är ett genidrag. Men jag är övertygad om att någon gång i framtiden kommer även den skandalen att komma fram. Så smart är inte Moratti.
Varför har ingen tilldelats Scudetton för 2004/2005? Är det därför att det inte skulle se bra ut att ge den till Milan, som "fuskade" säsongen efter? Typiskt Italien att bara sopa det under mattan, och fortsätta som inget hade hänt.
Under tiden passade Milan på att vinna CL och Juventus är nu tillbaka där klubben hör hemma. Jag märker på uttalandena att de flesta är glada över att ha Juventus tillbaka i Serie A – det är även jag. Serie A blir bättre som liga, och mötet med Juventus är något speciellt. Återigen, respekten för Juventus är stor.
Lapo Elkann har i veckan sagt kommentarer som kan tolkas som attacker på Inter och samtidigt har han talat väl om Milan. Även om jag håller med om hans uttalanden så vet jag att det är naturligt att den på toppen attackeras av dem som är under. Just nu är det Inter som är i topp.
Men Milan och Juventus behöver inte bilda någon slags allians mot Inter. Inom sinom tid kommer ordningen att bli återställd igen. Milan och Juventus kommer återigen att dominera Serie A. Organisationerna i dessa klubbar är så pass mycket bättre än den i Inter. Snart kommer de bästa spelarna återigen att välja Milan eller Juventus framför Inter.
***
Matchen imorgon då? Som sagt, det är inte riktigt samma sak som för 2-3 år sedan, när Juventus verkligen var Milans svåraste motståndare. Just nu går Milan som bekant inte så bra i Serie A och klubben har dessutom VM att tänka på om en dryg vecka.
Samtidigt är Juventus inte alls lika starka, men de är ändå där uppe och slåss i toppen. De är ju trots alls Juventus.
Milan har haft relativt lätt för Juventus under de senaste mötena. Jag tänker på Berlusconi-trofén förra vintern och den i höstas. Därför tror jag att Milan vinner imorgon. Men jag blir inte förvånad om Trezeguet avgör.
***
Tråkigt att Ronaldo inte kan spela imorgon. Han fick en känning i hans vänstra vad under uppvärmningen mot Benfica. Troligtvis kommer han att kunna spela i VM. Tråkigt också att Camoranesi inte kan spela.
***
En sista grej. Jag har aldrig riktigt förstått Del Pieros storhet. Visst är Dellan en duktig spelare och en legend i klubben. Men det är något som de flesta Juventini ser, som jag inte ser. Vad är det?
***
FORZA MILAN!!!
______________________________________________
Källor: acmilan.com
