Marcus Birro bloggar om italiensk fotboll
Bloggarkiv november
26 November - Lidandet Som Konstform
Lidandet är en vacker konstform.
Men också bedräglig. Den kan vara svår att ta sig ur, kan börja leva sitt eget liv. Lidandet har frätande syra som blod, är en Alien med väsande käftar och spindelkrälande gång. Men den vaggar dig till sömns. Den sjunger din barndoms sånger. Den är förrädisk på det viset att den känns behaglig medan den tar livet av dig. I alla fall för somliga av oss. Vi med en fucked up gen.
Vi som hämtar styrka ur nederlaget.
Vi som gråter med ansiktet i händerna. Vi som alltid är sist kvar på arenan, när alla gått hem, när flaskor, flaggor och matchprogram är mat för hungriga vindar, leder oss lidandet hem genom natten. Det är en farlig väninna. En sköka med klamydia. Ändå följer vi lidandet hem, sover över, tränger ända in. Varför? Därför att lidandet är bättre än ingenting, är bättre än likgiltighet.
Smärtan över förlusten är ändå något. En ständig nionde plats i ligan är ingenting.
Vi behöver hjälp att ta oss ur vårt beroende. Vi klarar det inte själva. Att älska en förlorare, att ständigt vara en del av nederlaget, av sönderfallet, frestar på.
Men sådan är också kärleken till laget, till färgerna, till tröjan, staden och laget. Lidandet är alltid en del av en människas historia. Vi sjunger sånger för barnen om ett liv utan sorg. Men vi ljuger. Varför? För att vi inte vet bättre. För att vi vill väl. Allt medan sorgen och lidandet bidar sin tid och slipar sina knivar.
Jag är en mästare på att plocka lidande ur varje match. Också när domaren blåste av matchen mellan Skottland-Italien dröjde jag kvar med blicken i teven ett tag innan jag vågade jubla. Man vet ju aldrig. Det är som om jag inte riktigt, fullt ut, vågar lita på segern. Jag gick in på text-tv för att kolla att det faktiskt fortfarande stod 1-2. Fast matchen var slut sedan en kvart. Minst...
Som om nederlaget, förlusten, lidandet är mitt naturliga tillstånd. Visst är det lite löjligt när vi är regerande världsmästare men ni vet hur det är. Det är som i en dröm. Man är med om segerns sötma men lyckan når en inte riktigt. Det är som på film. De viskar "grattis" i örat men man tror att det är till någon annan. Man står på hela världens scen och fattar det inte förrän man gått av och är tillbaka i kulisserna. Man förminskar sig själv, förenar sig med lidandet när man inte behöver.
Det är som om vi inte anser oss värda allting gott som händer oss, alla vinster, alla hesa skrik, alla övertidsmål av Panucci. Men vi är fan värda allting gott som händer oss! Alltid!!!
Allt det andra, det ständiga lidandet, kommer drabba oss ändå. Så det är klart vi sjunger sånger för barnen om ett liv utan sorg. Vilka val har vi?
Förutom att köpa vårt hjärtas lags tröja i barnstorlek och korsa fingrarna bakom ryggen medan vi sjunger...
22 November- Vi Är Partisaner!
Vi är som partisaner, som en gerillarörelse, som befrielsesoldater.
I söndags såg jag fyra stycken med Italien tröjor på stan.
I Norrköping.
Vi finns!
Vi står inte alltid längst fram. Vi skriker inte alltid högst. Vi är inte alltid fullast på krogarna. Vi sätter andra värden högre. Vi är värda allting gott som händer oss. Vi har en fucked up gen någonstans som gör oss till suckers för den italienska fotbollen, för den sydländska kulturen. Skönhet är som balsam för våra sinnen. Hellre en kaffe i solen på torget än en ljummen bärs på puben i skydd från regnet.
Hellre kostym än träningsoverall.
Hellre elegans och stil, värdighet och heder än barmagade fyllon på östra stå. Hellre en flygresa till Florens än en spikregnig båttur till Birmingham. Det finns ingen värdering i våra val. Vi älskar. Hat ligger inte för oss. Mer än ibland när passionen slår över och blir till svart storm i våra ögon, när vi kastar på oss rocken och försvinner ut i natten för att lugna våra trasiga fotbollsnerver...
Vi är en elegant viskning i mediabruset. Vi sitter inte i knät på Tipsextra-stofilerna, deras långsamma, plågsamma lunk mellan utspark och inlägg. Vi vet att fotboll, kärleken till den, är en del av våra liv. Vi har inga mätta byline-bilds-offer på plats i Rom dagligen. Vi har inga rosa tidningar till vårt förfogande. Vi är en underjordisk rörelse. Vi drivs av övertygelse, av vår rätt och beslutsamhet.
Arne Hegerfors kanske var bäst en gång. Men en gång var för länge sedan. Allting, exakt allting, är förändrat. Sverige ligger inte i mitten av världen. Inte ens England gör det...
Vi ser hellre en viktig match ensam med våra matchtröjor på galgar runt om i lägenheten än vi sitter i pub-buren med de andra packade aporna.
Vem fan vill vara drängfull och jordnöts-saltig runt läpparna när man går och ser konst, när man får se Panucci nicka in 2-1 på övertid?!
Noterat efter matcherna i går; Nordirland, Irland, Skottland, England, Wales, Norge, Danmark är alla borta från EM. Italien, Frankrike, Kroatien, Turkiet, Grekland, Spanien, Portugal, Tyskland, Rumänien, Tjeckien är där.
De brittiska öarna och Norden står för allting förlegat inom fotbollen. Det är i syd och mellaneuropa den bästa fotbollen spelas. Vi har vetat det länge.
Varför måste vi förhålla oss till England och Svennis hela tiden? Är det inte dags att klippa de blåsiga ledningarna tillStorbritannien, sätta ut det sista skeppet på Nordsjön och se de höga vågorna svälja skiten?
Är det inte dags att ställa om siktet, sikta högre, längre, vildare, vidare?
Vi är en framskridande, tyst svärm av människor som nickar åt varandra i samförstånd. Vi är i minoritet. Men vi vet något som de andra inte vet. Vi vet att vi har rätt.
Guds kvarnar mal väldigt långsamt, men de mal fanimig säkert.
EM är ytterliggare ett exempel på det.
17 November - Grazie Grande Grande Grande Gli Azzurri!!!
Rödgråten och mjukhjärtad springer jag runt i lägenheten och bara skriker. Jag har hängt mina landslagströjor på galgar. Den vita har jag på mig. Jag har sänkt volymen. När Skottland missar öppet mål och det är tjugo minuter kvar befarar jag det värsta. Jag ser kärleken smulas sönder. Jag ser mardrömmen starta sin filmprojektor. Jag vill inte se den där jävla filmen, men det är som i Clockwork Orange; någon, antagligen jag själv, bänder upp mina ögonlock. Jag är på väg in mardrömmen med öppna ögon.
Jag funderar över vad jag ska göra om Italien förlorar. Hur kommer jag handskas med det? Hur kommer den sorgen se ut?
Hjärtat slår mig. Jag får stryk av mitt eget hjärta.
Jag är en stjärnbild på himlen känns det som. Det står 1-1 och det är en evighet kvar. Det regnar igen. Publiken står upp och skriker. Det är hemskt. Samma spanska linjedomare har felaktigt blåst bort ett rättmätigt italienskt mål och lika jävla felaktigt givit Skottland ett regelvidrigt offisdemål. Jag börjar stålsätta mig. Kanske kan Grande Italia möta Highlander Inn med sina elva medelhavshjärtan men två regelvidriga mål på det kan bli för mycket. Jag kastar mig över papper och penna och klottrar ner grunden till ett brev till FIFA. Mobilen surrar. Mitt hjärta klättrar upp, förbi revbenen och upp i gommen. Det känns som en bit plast i munnen. En pulserande, blodig massa som alltid styrt mina steg, ibland rätt, ibland vilse.
När Panucci når högst och nickar in 2-1 brister alla fördämningar. Trossarna kapas. Jag glider ut på mjukt, barmhärtigt vatten.
Spänningarna släpper. Det är nästan samma tomma, avgrundsdjupa frihetskänsla, samma monumentala, närmast overkliga känsla av befrielse, som när Grosso satte 1-0 mot Tyskland förra året.
Det är sagolikt. Det är Askungens tappade sko där mitt i regnet. Det är Törnrosa mitt i en värld av fula häxor som vill berätta för oss att italiensk fotboll bara är en härva av ultras, mord och skandaler. Det är en hägring som inte är en hägring utan på riktigt. Det är som att vakna efter en hemsk dröm, den där sekunden precis efter man kommer underfund med att allt hemskt bara var en dröm. Det är magnifkt, som en vardag med guldkant, som kärlek, som sex.
Jag sätter mig ner och torkar undan det som svider i ögonen. Jag gråter som ett barn. En 35-årig man ensam i sitt vardagsrum i vit italiensk landslagströja med tröjor på galgar och flaggan knuten på ryggen. Jag kan fortfarande gråta av glädje. Det var som fan.
Och det är underbart.
Gli Azzurri har gjort det igen. Åter igen visat sig från sin tappraste lejonsida. Jag trodde det fan inte. Jag vågade inte tro det. Jag trodde skandaler och en fanatisk hemmapublik skulle lyfta Skottland till seger. Men jag fick en ny saga dikterad för mig. Jag blev publik till en hjärtlig revansch mot alla som är som jag, alla tvivlare fick det det aurblå hjärtat serverat på silverfat, fick Gud i sina syner, fick en uppenbarelse att värna.
Jag är så jävla lycklig, Det gör nästan ont. Som när feber släpper. Som när någon berömmer ens böcker, ens blogg. Som när man tänder ett ljus i kyrkan och ber en bön och det man ber om slår in. Som när man inte ens hinner be om det, innan det slår in.
Jag är just hemkommen från italienska restaurangen Pappa Grappa i Norrköping. Firade med en rejäl middag, subtilt kolsyrat mineralvatten, och kaffe starkt som guld och kärlek.
Nu är jag hemma. I samma tröja. Lika lycklig. Jag kommer drömma om Panucci. Mannen som ser ut som om han skulle slå ihjäl en om man kramade honom. Jag ska krama honom i mina drömmar. Och jag ska fan krama alla er som läser detta, som älskar lika passionerat, som klär era ögon i er kärleks färger för att slippa se svartvitt på världen.
I natt är hela världen azurblå.
16 November - Maria Från Landala Och Matchen I Morgon
Jag var fjorton år och kär i Maria från Landala. Hon gick i 8H. Alla söta tjejer gick i 8H.
Hon hade berömt min hemstickade Musse Pigg-tröja på bussen till skolan och jag hade tvingat in den i hennes skåp under tiominutersrasten. Det var innan jag skrev dikter... En Musse Pigg-tröja fick duga.
Jag gick i t-shirt mitt i vintern men blev glad när jag såg att hon hade på sig den i kön till matsalen. Så jag fattade mod och ringde henne en kväll. Jag var nervös en vecka i sträck. Funderade ut strategier, möjligheter, ingångar till samtalet, hur jag skulle skratta och hur högt (man vill ju inte framstå som en dåre...) och så klart om vad vi skulle tala.
Jag drömde om henne på nätterna. I drömmen satt vi i varsin gunga vid en kattpiss-stinkande sandlåda i Landala och talade så där tonårsaktigt högtidligt om våra liv. Vi lyssnade på Imperiet. Alla lyssnade på Imperiet då. En del av oss gör det fortfarande.
När signalerna väl gick fram hade jag hjärtat precis under tungan. Jag kunde känna blodsmaken. Om ni någon gång undrat är det så kärlek smakar. Som en blandning av koppar, skräck, blod och galla. Det smakar rätt hemskt. Jag hörde hennes steg i andra änden av luren. Hon var på väg.
Jag började svettas. Jag kände att jag var mycket nära att pissa på mig. Jag var så rädd att misslyckas. Jag lade på.
Jag kommer att tänka på Maria från Landala när jag ska förklara den här veckan, inför matchen mot Skottland, allting som hänt nere i Italien. Jag är livrädd inför den här matchen. Men det går fan inte att lägga på!
Jag såg inramningen under matchen Skottland-Ukraina och det var bland det värsta jag sett. Jag har samma skräck, samma blodsmak, samma osammanhängande, skrämmande drömmar.
Det bästa med den här historien är att den slutade lyckligt. Maria ringde mig till och med och vi blev tillsammans.
Skulle Skottland vinna i morgon och Italien missa EM vet jag inte vad jag gör. Jag har dåliga vibbar inför den här matchen. Jag slänger svarta skuggor mitt på dagen. Jag går och grunnar stora delar av min vakna tid. Romanen blir sittande tyst i datorn. Jag försvinner med blicken, med tanken och med hjärtat. Jag har varit Gli Azzurri trogen under så många år. Jag har skördat år av sorg och ett och annat guldskimrande ögonblick av total, euforisk lycka.
Jag önskar av hela mitt hjärta att Italien tar sig till EM.
Jag vet inte vad jag gör annars.
14 November - En Gerillarörelse För De Svikna
Vi borde bilda en gerillarörelse för de svikna.
En stor jävla armé av älskande Il Calcio-soldater som tar oss över alperna i våra lågskor och petar asen i ögonen och berättar att vi älskar de där jävlarna, de där lagen, de där förbannade tröjorna, passionen, förtvivlan, längtan och kaoset som roterar som helikoptrar i våra hjärta varje söndag.
Det är för fan våran fotboll de med gemensam kraftansträngning håller på att bryta benen på. Men de ska de ge fan i! Jag har burit min kärlek som en stjärna på bröstet. Jag har tagit varenda strid. Jag har organiserat kravaller.
Från Italien hör jag uppgivenhet. Det är bra. Uppgivenhet triggar mig. Inte älskar vi mindre för att andra vill förstöra? Jag står här när de andra faller. Det är lite som idioten i filmen Guds Vrede som i frustration och vanmakt vänder sig om och viskar "Jag är Guds Vrede... Who else is with me?" Och... det är ingen där. Han är ensam.
Jag är tusen gånger hellre en harhjärtad romantiker, en naiv idiot, en hopplöst förlegad förälskad tok som säljer paraply när solen skiner och solglasögon när det regnar, än jag förvandlas till en klarsynt bödel med iskall blick och snäva gränser i sitt hjärta.
Jag är gärna byfånen på torget. Jag är hellre Roberto Bengini än Mussolini. Jag är tusen gånger hellre en tålmodig, rakryggad man med händerna på ryggen än jag gapar om barbarer och facister, sadister och tror att allt handlar om makt och pengar. För allt handlar inte om makt och pengar. Det får det bara inte göra. Inte för oss. Inte för oss med delar av våra artärer rakt in i leden, rakt in i pulsen som slår precis på andra sidan alperna.
Det är en naiv idiots största styrka. Han skapar en egen värld. Jag älskar den italienska fotbollen. Det som hänt, och det som händer, har inte för en sekund kunnat rubba det.
Who else is with me?
12 November - Nej Kappelin, De Är Inga Barbarer
Jag har vaknat upp med grandiosa, fasansfulla bakfyllor. Jag gjorde bakfyllorna till mina vänner. Jag brukade bota dem med Baileys och eftermiddagsrepriser på teve. Jag har vaknat i en hotellkorridor i Halmstad när jag egentligen skulle till Köpenhamn. Jag har vaknat i fel ända av stan med kalsongerna på huvudet och i stort sett alla andra än min flickvän bredvid mig. Jag har vaknat i ett brinnande kök med enportionsmiddagen på grillning i ugnen. Jag har vaknat med smaken av död och pina i munnen.
Men i dag är det nästan värre.
Och då drack jag ändå bara vatten igår.
Tidningarna är fulla med krigsrubriker. Alla har sina teorier. Alla är snabba på att fördöma. Alla vet bäst. Inte jag. Jag har faktiskt ingen jävla aning. Jag känner mig sviken. Bedragen. Som när man lagat middag till sin älskling, planerat, dukat och kryddat den där jävla middagen efter bästa förmåga och hon kommer svepandes in i köket med all sin ljuvlighet, sätter sig ner och berättar att hon träffat en annan. Il Calcio bedrar mig med en annan, med hat och missmod, med frustration och snedvriden gerillaromantik.
Men Kappelin gör ett allvarligt misstag när hon i dagens Sportbladet står med armarna i kors på sin fina bylinebild och kallar ilskans representanter för "barbarer." De är inga barbarer. Det är det mest skrämmande i det här. Det är att polarisera ytterligare. Vi måste möta dessa människor delvis på deras villkor, se dem, mänskliggöra dem, inte demonisera dem eller kalla dem "barbarer." Vi kan tycka att de är barbarer men vi kan inte tala om dem på det sättet. Varför? Därför att de aldrig kommer tala till oss i sådana fall. De kommer fortsätta slåss istället. För det är vad barbarer gör eller förväntas göra. Det kanske bjuder oss emot att tala till dem i ögonhöjd. Men det är enda sättet.
Det är människor som inte anser sig ha något att förlora. Och människor som inte anser sig ha något att förlora är ingalunda "barbarer" utan helt enkelt medmänniskor lite längre bort, i kurvan, i perferin. Ska vi få bukt med ilskan, hatet och våldet i Italien får vi nog allt låta bli att bygga murar mellan människor, också i media. Det är just när vissa anser sig vara i sin fulla rätt att kalla andra för barbarer som fältslagen förbereds. Frågar du en av huliganerna är det kanske Kappelin som är barbaren. Var står vi då? På vilken scen kan vi mötas då?
Vi behöver fler scener där vi kan mötas.
Nej, jag försvarar inte människor som bränner ner polisstationer. För helvete inte. Jag tror dock inte på svart eller vitt, ont och gott. Livet är inte en Tolkien-saga. Livet är fan så mycket mer komplicerat än så. Särskilt i Italien där alltng hänger ihop, där ingenting sker lösgjort från något annat, där allt ger ekon genom hela samhället.
Detta är inte bara ett fotbollsproblem. Men det är ett fotbollsproblem också. Därför har fotbollen ett ansvar!
Hur det ansvaret ser ut är en annan fråga som vi får fortsätta att debattera.
11 November- Svart Söndag - En Guide Till Överlevnad
Jag har i drygt ett år varit en väldigt naiv och godtrogen försvarare av den italienska fotbollen. Jag har stått långt fram på barrikaderna. Jag gör det gärna. Jag älskar Il Calcio.
Jag har ägnat mycket tid åt att försvara och hylla Italien och Serie A. Jag har fått en del stryk men också mycket beröm. Jag har försökt vara någon form av ljusbringare i det kompakta fördomsmörkret som verkar råda i det här landet. Men kärleken får aldrig vara blind. Jag älskar aldrig förutsättningslöst.
Il Calcio har, som jag ser det, gjort sig förtjänt av all denna kärlek, av att bli tagen på allvar, av att inte bli behandlad av fördomsfulla nordbor med för mycket Tipsextra innanför västen. Il Calcio är värd respekt och lika villkor som all annan fotboll. Men då får man inte blunda för det totala mörker som ständigt hotar den italienska fotbollen. Det är som att gå runt i ett stort hus och öppna upp, vädra ut, vinkla om persinnerna så att ljuset strömmar in, så att den vackra medelhavssolen tillåts parkera på det nybonade parkettgolvet. Och så, medan man är ute och tar en söndagspromenad med händerna på ryggen, så är det någon som bryter sig in och förstör allting, spikar upp filtar för fönstren, går in med stövlar, skitar ner, gör sönder och mörklägger.
Rykter, lögner, identitet, hat och missrikitad lagkärlek rusar nu runt i svettiga kroppar och på kylslagna arenor. Allting tycks gå före tålamod, ljus, tolerans och kärlek. Kyrkan är mäktig i Italien men bara till det yttre. Bakom kulisserna spelas det in hårdporr, det bedras i det oändliga, det bråkas, det hycklas, det fifflas och det smusslas. Gud är en mobbad pojke på en skolgård. Alla säger att de bryr sig, men alla slår honom med gymnasikpåsen om de får chansen.
Laziosupportern som avled nu i helgen är en människa först och främst. Kom i håg det. Det låter kanske banalt, lite löjligt, jävligt futtigt. Han blev tjugofem år. Det är fan ingen ålder att dö i! Det är en ålder när man långsamt hittar sin identitet. Det är en ålder som man blir människa i.
Han är du och jag. Igen; Han är du och jag!
Det spelar egentligen ingen roll om det var en olyckshändelse eller inte. Därför att det inte finns några olyckshändelser i Italien. Allting sker av en mening. Har man levt tillräckligt länge i förvissningen om att ingenting sker av en slump, så tror man på riktigt inte att en olyckshändelse kan hända. Därav upploppen i Bergamo. Därav denna svarta söndag.
Våldet runt fotbollen i Italien har lite med fotboll att göra. Precis som spriten bara är ett symptom för en missbrukare. Det är som när Göteborgs Stad beslutade sig för att stänga Nordstan på nätterna och slog sig för bröstet för att uteliggarna försvunnit. Vart de tog vägen? De flyttade bara någon annastans. Några frös ihjäl på offentliga toaletter.
Man måste ner till grunden, tillbaka till det stampade jordgolvet. Ta ett steg åt sidan. Våldet runt fotbollen tog flera kliv bort från arenorna den här gången. Nu dog en supporter på en bensinmack i Arezzo. Italien är ett land som håller ihop med svajande silkestrådar. Brister några av dem kollapsar allting. Men det kanske är nödvändigt. För att man ska kunna bygga upp världens vackraste land igen.
Jag älskar Italien och jag älskar Il Calcio. Fortfarande. Men jag är en aning mindre naiv i dag än jag var i går. Men jag älskar fortfarande. Jag gick inte under när jag förlorade två barn i var sin för tidig födsel. Min son dog när man klippte navelsträngen. Jag klarade det också. Varför? Därför att kärleken alltid är starkare än döden.
Det gäller Il Calcio också.
8 November - La Bella Firenze
Efter den förödande kärlekshistorien med flickan i Spanien hamnade jag till sist i Toscana. 2002 bodde jag utanför Florens. Fiorentina hade bytt namn och huserade i seriesystemets gränder. Di Livio följde med. Di Livio är en hjälte.
Jag brukade ta tåget till Florens och låta mig drabbas av Stendahl-syndromet. Det är när man får för mycket kultur på en gång så det börjar snurra i skallen, flimra för ögonen. Jag undrar hur många av Elfsborgs spelare som låter sig drabbas av denna fantastiska åkomma i dag?
Italien är häflten så stort som Sverige. Det bor nästan 60 miljoner människor där. Den fria världens civilisation står att finna överallt. Jag hamnade på en liten tavarna i utkanten av stan, drack vin och åt lite pasta och började snacka fotboll med en gentleman i baren. Han drack som en svamp men var hela tiden nykter. Det var inte jag. Han berättade Florens historia på en halvtimma, om Dante, om konsten, om kyrkorna, om gravarna, om staden, om människorna, om floden, om döden, kärleken, livet och sorgen, tidens gång. Och om fotboll igen. När han gick hade han betalat min nota också, utan att säga något.
Jag älskar Florens. Det är en mäktig, begriplig, oerhörd, tidsbunden, fri men balanserad, oberäknelig men inte farlig (ge fan i stationsområdet Santa Maria Novella om nätterna bara) stad. Det är dåtid och nutid i ett häftigt grändknull. Det är alltings uppkomst och total förvirring.
Det är utslagna händer och "jag har ingen AAAning" men också ett hastigt ögonkast, en blinkning från vackra ögon när man minst anar det.
Det är fler frågor just när man trott sig veta alla svar. Det är en glosa till, en läxa man glömt. Det är en vän utomlands när man vaknar bakfull och har blivit rånad på alla pengar.
Florens är Natalie Portman i brudklänning. Florens är hastig picknick och evighet.
Det sägs att de tyska bombplanen skonade Ponte Vecchio för att piloten tyckte det var så vackert. Jag vet inte om det är sant men han gjorde mänskligheten en tjänst. Den jäveln.
Elfsborg kommer från Borås. När Dante skrev Den Gudomliga Komedien släpade sig sjuhäradsbönderna fram över leriga åkrar. I dag möter Elfsborg Fiorentina.
Fotbollen är fantastisk.
5 November - Liedholm-En Legend Att vara Stolt Över
Sverige är inte bara en avhuggen blindtarm på drift i ishavet.
Sverige är inte bara Idol och medelmåtta. Inte bara kaviar och knäckebröd. Inte bara Allsvenskan och ishockey. Sverige är fan grymt ibland. Sverige har inte bara exporterat Abba och blondiner, Ace of Base och Fäbojäntan. Sverige är långa, verksamma avstånd. Sverige har Bergman och Kent, Thåström och fantastiska författare. Konstnärer. Sverige har fått fram människor som gått före, som gjort sig ett namn enbart på sin elegans, sin värdighet i alla lägen, sina stora hjärtan och fantastiska fötter.
Legender. Sverige kommer alltid ha Nils Liedholm.
Man bör vara försiktig med stora ord. Särskilt när folk dör. Men Liedholm hann leva tillräckligt länge för att bli en legend i sin egen livstid. Hans älskade fotboll, hann gå igenom tillräckligt många förändringar för att de där älglika kliven i svart och vitt skulle bli legendariska.
Tillsammans med Gunnar Gren och Gunnar Nordahl har han satt Sverige på kartan på ett sätt som ingen annan fotbollsspelare lyckats göra. Och knappt någon annan heller. För Liedholm var mer än bara fotboll.
Dessutom har han gjort mål i en VM-final. Det är det inte många andra svenskar som kan skryta med.
Liedholm är en legend. I Italien är han ofantligt stor. Inte bara som en del i GreNoLi utan också som gudabenådad tränare med en ängels handlag. Han hade sin hand över giganter, legender i sin egen rätt, som Maldini, Baresi, Ancelotti.
Han älskade sitt Italien. Och han älskade sitt Sverige, sitt Valdemarsvik. Han var bräckt vatten, en del av båda länderna. Han förstod att behålla sin värdighet, sin heder och sin tolerans i alla lägen, också när ljuset är släckt, när ingen såg. Han förstod att vara en Baron i det ordet allra innersta betydelse, en hedersman i mörkret, en guide om man så vill.
Italien minns sina hjältar. Det är Italien bra på. Jag hoppas också Sverige inser att Nils Liedholm för alltid kommer vara en av detta lands i särklass viktigaste ambassadörer och en människa att vara mycket stolt över.
5 November - Den Store Liedholm Har Ställt Undan Skorna
Under sen eftermiddag nås jag från Italien av nyheten att Nils Liedholm avlidit.
Det är en svart dag för oss som älskar fotboll i allmänhet och italiensk sådan i synnerhet.
Liedholm fick ändå dö i ett land som har vett, smak och kutym att uppskatta en hjälte.
Han fick dessutom leva stora delar av sitt liv i detta land.
Jag hoppas Sverige inser vilken fantastisk stor spelare, tränare, maestro och människa den gode Liedholm var under hela sin karriär och sitt liv.
All min sympati och mitt deltagande går ut till hans anhöriga.
(Mer om Liedholm kommer senare.)
5 November - Kärleksdumpad
De där utropen på flygplatser är alltid till alla andra.
Man undrar vilken idiot det är som står med biljetten vid fel gate, som har försovit sig eller glömt passet. Tills en dag när jag satt själv där och droppade mina stackars socialbidragspengar på bardisken vid utlandsgaten och rörde om med pinnen bland sprit och is. Det var mitt namn. Högtalarrösten ropade mitt namn. Jag hade telefon. Det var min dåvarande flickvän. Hon ringde från Spanien dit jag var på väg. Hon hade träffat en annan. Hon tyckte, med rätta får man förmoda, att det var vore en dålig idé av mig att åka ner och störa dem.
Jag stod där med telefonluren som en idiot. Vad fan gör man när man blir kärleksdumpad?
Jag drack mig blind och underbar. Jag hamnade i en taxi och vaknade upp hos Hells Angels i Småland. Jag drack konstant i fyra veckor. Jag glömmer henne aldrig. Vilken fantastisk kvinna. Som fick mig att längta efter henne i ett halvår, som sårade mig så djupt, som dumpade mig med en sådan obarmhärtig och skoningslös beslutsamhet.
Kärlek är hela tiden balans mellan total lycka och totalt svek. Också kärleken till ett lag.
Därför undrar jag; vem älskar Inter? Går det ens? Hur gör man? Hur känns det? Sitter man där i sin svartblå halsduk och svettas, brinner, gråter och älskar med passionen hos en besatt?
Jag förstår om man kan älska Materazzi. Men Inter? Klubben? Samuel? Burdisso? Och Cruz? På riktigt? Kom igen!
När Zlatan lämnade Juve förvsvann många av klubbens svenska supportrar. Vart tog de vägen? Håller de på Inter nu?
Kanske är skillnaden inte så stor. De gjorde som min dåvarande flickvän. Reste någon annanstans, dumpade en trött poetdräng för en mer spännande spanjor bland flamencoborden på nattklubbarna...
