Veckosammanfattning: Mardrömmar och kaos
Då var det dags att summera ytterligare en vecka. Som vanligt någon dag för sent då undertecknad verkar vara ett hopplöst fall…
Brukar såga folk till höger och vänster här i mina sammanfattningar så det är väl på sin plats att kritisera mig själv lite också. Att man aldrig någonsin lär sig, att man alltid ska vara en tidsoptimist (det ordet finns inte i Words ordlista visade det sig nu…) och genom att skjuta upp saker och ting se till så att man hamnar i tidsnöd. Blev ju knappast bättre av att undertecknad igår fick påtalat för sig, cirka en timme EFTER att inför-rapporten för Celtic-matchen skulle vara skriven, att Milan faktiskt spelar ikväll… Kaos på redaktionen är väl ingen underdrift när den ansvarige för delegerandet av rapportskrivandet (alltså en viss herr Alfredsson) inte själv har koll på att det faktiskt är match.
Aja, bättre sent än aldrig sägs det ju, så här kommer nu veckosammanfattningen för 48. Och minsann, inför-rapporten kom in till slut även den. Det tar sig sa mordbrännarn…
Från veckan som gick finns det en hel del som är värt att nämna. Logiskt är väl att börja med Milan-Juventus, mötet som på förhand kändes så hett men som med facit i hand blev en ganska ljummen historia. Visserligen spelade Milan bättre än de gjort i ligan på senare tid (kanske inte så svårt att göra i och för sig) men några högre höjder nådde matchen ändå inte upp till. Några lysande individuella prestationer (Dida, Buffon, Nesta) bjöds det på, men knappast särskilt mycket mer. Dessutom förlängdes Rossoneris bedrövliga svit av icke-vinster på San Siro den här hösten. Sämst genom tiderna är inget man vill skylta med direkt. Och uttrycket ”det enda positiva är väl att det inte kan bli sämre” ger jag inte mycket för. Grejen är ju den att det nästan alltid kan bli sämre, samtidigt som redan är illa nog.
När det gäller individuellt skickliga insatser fanns det gott om sådana i helgens ligaomgång. Zlatan Ibrahimovic visade upp sina kvalitéer med två fina framspelningar för Inter i segern mot Fiorentina. Två framspelningar låg bakom de blåsvartas vinst och framförallt den sista, en elegant skarv till ständigt underskattade och lika ständigt målproducerande Cruz, var berömvärd. Det kan kännas bittert som Milansupporter, men det är bara att haka på hyllningskörerna just nu. Ibrahimovic är fantastisk för tillfället.
Däremot var det helt rätt att samme man inte fick ta emot Guldbollen, något en allt större växande skara hävdade att han borde få göra. Valet av Kakà var helt rätt enligt mig, även om jag nu inte är helt objektiv i frågan. Det gäller att prestera som bäst när det gäller som mest och det har brassen verkligen gjort. Han sköt Milan till CL-framgången i våras med sina mål och sina fantastiska prestationer, framförallt i semifinalerna mot United. Skytteligavinnare i Champions League talar sitt tydliga språk, bäst när det gäller. Dock gäller det nu att Kakà rycker upp sig, liksom hela Milan, och inte lever på gamla meriter. Guldbollen 2007 är stort men den ger inga titlar eller utmärkelser våren 2008.
Min favorit till Guldbollen 2008 (för att för en gång skull vara ute i god tid) just nu spelar i Barcelona och heter inte Ronaldinho. Nej, hans namn är Leo Messi och han spelar för närvarande en helt makalös fotboll. Det är så att man skulle kunna döda för att ha hans förstatouch, åtminstone nästan. Det sättet Messi flyter fram längs gräset på, med extremt låg tyngdpunkt och med bollen som klistrad vid vänsterfoten, är rent magiskt. Vore helt klart ett drömförvärv för Milan, men det stannar vid just en dröm.
En annan inte särskilt tokig spelare som också är en av mina favoriter hängde två baljor igår mot Fulham…
För att återgå till sammanfattandet av veckan återvänder vi till Italien och derbyt som Gud glömde. Eller nja, kanske inte Gud, men väl de svenska medierna. Förstår Palermo- och Cataniaredaktionernas besvikelse över att mötet på Sicilien inte fick mer uppmärksamhet. Märkligt kan man tycka. Samtidigt så spelades ju Roma-Udinese och Fiorentina-Inter samtidigt så konkurrensen i tv-rutan var hård. Hursomhelst gick Catania något överraskande segrande ur striden och vann med 3-1.
Veckans vackraste bilder kablades ut från Florens. Det var rörande att se Cesare Prandelli, en beundransvärd man på alla sätt, och hyllningarna av honom och hans bortgångna fru Manuela. Dels före avspark, dels efter matchen. Samtliga Interspelare kramade om Prandelli och denne fick ta emot mängder med blommor från fansen. Det är fint att se hur fotbollen förbrödrar i dessa tider när samhället annars blir allt råare och det var faktiskt svårt att hålla tårarna tillbaka. Att Prandelli orkade finnas på plats på bänken och coacha sitt lag var stort även det och just den här dagen spelade inte resultatet så stor roll. Livet är trots allt större.
Dags att avsluta på traditionellt manér med några veckans…
Veckans…
…mål: Fabio Quagliarella, Udinese
Får återigen ”härma” veckans Italien-krönikör när det gäller det snyggaste målet. Quagliarellas vändning och skott, i det närmaste i en och samma rörelse, som betydde 1-1 mot Roma var fotbollsgodis på hög nivå. Sådant som gör söndagarna till något bättre än dagen för måndag.
…spelare: Alessandro Nesta, Milan
Nesta visade prov på försvarsspel när det är som allra bäst i mötet med Juventus. Klacken förbi Trezeguet var löken på laxen som kryddade en alldeles lysande insats lite extra. Nestas defensiva spel är så mycket mer än backspel på hög nivå. Det är något som är så passande för det italienska då det innehåller romantik, elegans, självsäkerhet, stundtals en lagom stor dos nonchalans (utan att för den skull bli slarvigt) och dessutom är effektivt på en och samma gång. Det är nog fler än jag (kanske ett gäng italienare också i alla fall) som gärna ser Nesta i EM-slutspelet till sommaren.
…dirigent: David Pizarro, Roma
Chilenaren på romarnas mittfält är precis en sådan spelare som jag skulle vilja se i Milan för tillfället i stället för Gattuso. En spelfördelande kreatör som dessutom har vett att jobba över stora ytor styr och ställer hos Roma. Med smarta lösningar på det mesta bjuder han allt som oftast på fin och väggvinnande fotboll, något som Milan verkligen skulle behöva få en injektion av just nu. Dominant mot Udinese och visade återigen att Inter inte borde ha skeppat iväg honom.
…mardröm: Inter-jubel
Nu förstår ni ingenting och knappt det. Men en förklaring ska komma, hur smutsig den än må vara. Drömde nämligen natten till igår att Milan och Inter möttes. Zanetti avancerade längs vänsterkanten, bröt in och sköt 1-0 intill Didas högre stolpe. Till min egen förfäran hoppade jag upp från tv-soffan och skrek ut min glädje. Högt och ljudligt jublade jag, helt oförklarligt, åt de blåsvartas mål. För ett tag bleknade Judas i jämförelse. Precis när Ambrosinis förtvivlade ansiktsuttryck visades på skärmen framför mig vaknade jag upp, kallsvettandes, och efter några ovissa hemska sekunder slog insikten mig: allt var bara en mardröm.
Väl mött, dröm sött.
