Inför VM 2007: PR-trick eller rätt prioritering?
”Man lär ju prioritera”, brukar en av mina bästa vänner här uppe i Gävle säga. Och prioriterar är just vad Milan gör. Frågan är om prioriteringen de rödsvarta gör är den rätta.
Märker att jag så smått har lagt mig till med lite Gävlemål som komplement till den allt annat än vackra, men på sitt sätt charmiga (jodå, finns de som tycker det tro det eller ej) och säregna småländskan. Det slinker in ett ord här och där, som i meningen i ingressen. Man lär ju prioritera, som vi säger. Alltså man måste ju prioritera, för att översätta till den rikssvenska betydelsen. Och prioriterar gör som sagt Milan. De prioriterar, åtminstone enligt den officiella hållningen utåt, i princip bort Serie A för att satsa allt krut på två (förhoppningsvis blir det två) matcher som spelas långt från de italienska fotbollsarenorna nu under mitten av december.
Det som prioriteras är som ni alla vet vid det här laget VM för klubblag som i skrivande stund är i full gång där borta i Asien. Det jag frågar mig är om det verkligen är vettigt. Något rätt eller fel finns kanske inte, alla får ju hursomhelst tycka vad de vill, men några av mina argument ska ni åtminstone delges.
En titel är alltid en titel, så långt är även jag med. Att vinna VM för klubblag gör även att man förutom ytterligare en titel spelar hem den officiella rätten att kalla sig bäst i världen. Det är inte så tokigt, tvärtom. Ära och berömmelse ligger inom räckhåll och givetvis ska Milan då göra allt för att nå ända fram. Men är det rätt att för den skull tumma på ligaspelet? Det är nu själva konflikten i sammanhanget kommer in.
Milans ledning har gång på gång försökt få oss supportrar att förstå att de skrala resultaten under hösten inte är någon katastrof, fokus ligger ändå på världsmästerskapet och det är först i Yokohama som Rossoneri ska vara som bäst. Jag vet inte hur många som köpt det där snacket, själv har jag det i alla fall inte. Att gömma sig bakom och tona ner misslyckandena som den här hösten har bjudit på med hjälp av turneringen i Japan är bara trams. Det är rent av fegt och oansvarigt mot fansen. För nog är det väl väldigt märkligt att två matcher (max) ska ta fokus från 13 ligaomgångar. Förvisso har Milan i en del matcher (Lazio, Sampdoria) spelat bländande fotboll, men allt för ofta har spelet hackat och de rödsvartas prestationer har symboliserats av dålig rörelse, brist på vilja och avsaknad av inspiration. Något som ledningen borde ta sitt ansvar för i stället för att skydda sig med att ”vi har ju ett VM att vinna”.
Kanske är det så att ledningen tar sitt ansvar, att det bakom kulisserna jobbas för fullt för att styra upp skutan igen och för att vi i framtiden ska vara bättre försäkrade mot sådana här dåliga resultat. Så kan det förstås vara, att det här med VM lyfts fram bara för att man ska kunna jobba mer i fred och ge sig själva tid. I så fall är det en ganska smart taktik som kan ge resultat i längden, men jag tvivlar.
För mig känns det här som ett PR-trick av Berlusconi (han är duktigt på sånt) och co. En vinst i klubblags-VM skulle ge Galliani ett ypperligt tillfälle att återigen köra igång sitt nötande av ”we are fine as we are”, något som han säkerligen suktar efter. En ny titel vore bästa möjliga PR och skulle fungera som argument för de kostymklädda herrarna i Milanledningen i försöken att övertyga allmänheten om att den här säsongen inte alls är misslyckad.
Hur stort är egentligen det här mästerskapet? Jag är tudelad. Visst klingar titeln bäst i världen vackert, det går inte att komma ifrån. Men samtidigt känns det lite som en bortglömd turnering. Uppmärksamheten här i Europa är inte speciellt stor och Milan kommer knappast att hyllas som hjältar av andra än oss fans om de återvänder hem från avlägset land med en ny buckla i bagaget.
Upplägget kändes hetare när det var en ren världsfinal mellan segraren i Champions League och dess motsvarighet i Sydamerika. Visserligen har bland annat asiatisk fotboll gått framåt rejält på sistone och är förstås också värda chansen att spela om titeln bäst i världen. Men trots det tycker jag att själva tävlingsformen var mer lockande förr. Kanske är det mest beroende på den bristfälliga bevakningen från europeiskt håll. Det spelas kvalmatcher, kvartsfinaler och annat som bara de närmast sörjande har koll på och helt plötsligt ska Milan in i semifinal. Ett sånt upplägg är inte allt för lockande. Fast här har Galliani och jag helt olika åsikter…
Hursomhelst, det är den här tillställningen som Milan har valt att prioritera och jag antar att även jag kommer att tycka att det är helt okej om de rödsvarta nu spelar hem titeln. Men skulle det sluta med en förlust i semifinalen blir det annat ljud i skällan… Ibland måste man väl få vara kappvändare (även om det är en allt för utbredd art redan).
Min grundinställning är att det är fullt förståeligt att man lägger mycket krut på att nå världsmästartiteln, men att det för den skull inte är okej att prioritera bort ligan. Det är ett farligt spel, för skulle det inte gå som vi hoppas i Japan står Galliani och gubbarna där med skägget rejält nedkört i brevlådan. Vad ska man urskulda misslyckandena med i så fall? Hur lyder försvarstalen då? Förhoppningsvis slipper vi att få svaret på dessa frågor.
Prioritet ett är nu att göra jobbet och se till att säkra den titel som är säsongens stora mål. Därefter är det dags att återvända till verkligheten och Serie A igen. Helst utan att slå sig allt för mycket på bröstet. En framgång i fjärran östern vore förstås väldigt välkommen, men i händelse av en sådan blir det väldigt viktigt att varken klubbledning, tränare, övriga ledare eller spelare slår sig till ro. En seger i VM för klubblag genererar inte i något Champions League-spel nästa säsong, det ger inga tv-pengar, inget gynnsammare förhandlingsläge när det gäller nyförvärv eller liknande.
Med andra ord, en klubblags-VM-titel skulle innebära att ett mål är uppnått, men för den skull betyder det inte att jobbet är färdigt. Tvärtom, det är efter Japanäventyret som den verkliga utmaningen börjar. Är man bäst i världen är en bland de fyra främsta i den inhemska ligan minst sagt ett minimikrav.
Självklart önskar jag av hela mitt hjärta att Milan vinner VM och ger oss ytterligare en titel att fira. Men samtidigt känner jag en viss oro över att det förutom segerglädje kommer att innebära ett än mer mätt och trött lag under våren. Om det inte fungerar som en motivationshöjare vill säga.
Berlusconi, Galliani och de övriga har gjort sin prioritering. Nu är det bara att hoppas att vi oavsett utgången i Yokohama förbarmas från ”we are fine as we are” under våren…
