Krönika: Rätten att kalla sig storebror
Ett nytt prestigefyllt, mytomspunnet och spännande Milanoderby väntar. På söndag drabbar de eviga antagonisterna Milan och Inter återigen samman på San Siro och som alltid väcker mötet känslor, inte sällan i form av komplex. Mindervärdeskomplex, till exempel. Men vem har då rätten att kalla sig storebror?
Svaret på frågan ovan är lätt, så länge du frågar en supporter ur något av Milans eller Inters led. Då blir svaret givetvis (åtminstone i 99% av fallen, utan att jag för den skull har gjort någon vetenskaplig undersökning) det egna laget. Så långt kan vi nog alla vara överens.
Att se sitt eget lag som lillebror är svårt, att se värsta rivalen som storebror är än svårare. Ibland måste man dock svälja stoltheten och finna sig i att vara minst. Det i sig behöver ju inte vara något speciellt negativt, för att vara mindre innebär ju en möjlighet att på sikt bli större och kan dessutom fungera som extra motivationshöjare. Men samtidigt är det förstås inte enkelt att självmant erkänna sig underlägsen.
Storebror-lillebror-grejen finns alltid med när Milan och Inter möts, men just den här gången känns det extra intressant att diskutera och fundera kring vem som verkligen är storebror nu. Något enhälligt och givet svar lär inte gå att få fram, det hela är för komplext för det. Men ett gott försök att reda ut hur landet egentligen ligger är det värt att göra.
Det finns två aspekter man måste ta hänsyn till när det gäller att avgöra vem som rättmätigt ska ha rollen som storebror: Dels historiken, vilket lag är bäst genom tiderna av de två? Dels dagsformen, dominerar något av lagen för tillfället? Vilken av dessa två som väger tyngst tvistar de lärda (och många andra också för den delen) om men det gäller att försöka väva samman de två och på så sätt få ett rättvist underlag för diskussionen.
Man kan inte leva på gamla meriter är förvisso ett uttryck som ofta stämmer bra, men här går det givetvis inte att strunta i hur titelfördelningen mellan lagen ser ut, vilka som har dominerat tidigare tipsepoker och liknande. Hade jag varit Intersupporter (hemska tanke) hade det förvisso varit tänkbart att helt radera ut historien ur minnet, men om en någorlunda rättvis bedömning ska göras är det inte på tal.
Milans meriter talar för sig, även om Inter numera inte är långt efter när det gäller antalet ligatitlar. Ser man till helheten är de blåsvarta flera mil bakom Milan, om ens det räcker. Flest antal segrar i Europacupen/Champions League av alla lag, flest internationella titlar och flest inteckningar i Världsfinalen/VM för klubblag. Hyfsat CV om man säger så. Där har inte våra kusiner (för att vara politiskt korrekt) mycket att hämta.
En imponerande historia är inte att förakta eller underskatta. Lätt att säga kanske som Milansupporter, men min uppfattning är att lag med stora meriter förtjänar respekt. Juventus är ett sådant exempel, egentligen i det närmaste hatar jag den klubben men meritmässigt går det inte att komma ifrån att Den gamla damen är större än de flesta. På samma sätt är det med Milan, många må hata detta underbara lag och denna klubb, men att köra ner huvudet i sanden och hävda att de trots alla meriterna inte är värda att respektera är bara patetiskt.
Skulle vi bestämma oss för att enbart räkna med gamla meriter och titlar (nya också för den delen) vore det inget snack, då skulle Rossoneri vara överlägsen storebror. Det vore också skönt att avsluta diskussionen här, men jag ska vara diplomatisk och även vända på det hela.
Tittar vi däremot på styrkeförhållandena just nu, åtminstone när det gäller ligaspelet, har Inter en fördel gentemot oss. För närvarande är Nerazzuri vida överlägsna de rödsvarta antagonisterna i Serie A och att bortförklara att Milan ligger 22 poäng efter (med tre matcher mindre spelade förvisso, men skillnaden kan som minst vara 13 pinnar) blir svårt, mycket svårt. Även för den mest inbitne Milanfanatikern. I Champions League är de båda Milanoklubbarna klara för åttondelsfinal och kan hittills således klassas som ganska jämbördiga där. Många anser dock att Inter, Milans VM-seger till trots, just nu är Europas bästa lag och deras ligafacit är svårt att ta ifrån dem. Så går vi på dagsform, eller höstform snarare, så distanseras Ancelottis mannar av Mancinis dito och det med råge.
Som Milansupporter är det lätt för mig, trots att jag försöker vara så neutral som möjligt i frågan, att påpeka att ligaspelet är en väldigt snäv ram att hålla sig till när man ska bedöma framgång. Inter vinner visserligen ligan, men samtidigt går Milan långt ifrån lottlöst. Inter har två raka ligatitlar (en har de fått gratis) och är på väg mot en tredje. Under samma period har Rossoneri plockat hem Champions League, Europeiska supercupen och VM för klubblag. Tunga titlar som utan att hymla väger mer än ligatitlarna.
Jag kan erkänna att Inter har varit bättre än Milan under hösten, såväl spelmässigt som resultatmässigt. En tabell ljuger som bekant inte (om vi ska hålla oss till ligaspelet). Inter har imponerat och förtjänar beröm för sitt spel. Men trots det är Milan ändå rättmätig storebror än så länge. De stora titlarna väger över som sagt, men framförallt att laget har fortsatt att ta titlar under samma period som Inter har börjat vinna. Det hade varit skillnad om de rödsvarta hade varit titellösa säsong efter säsong samtidigt som kusinerna radat upp bucklor. Då hade ifrågasättande av storebrorsrollen varit mer befogat.
Nu kan jag endast sträcka mig så långt som att Inter tack vare det imponerande spelet i ligan har minskat avståndet. Inom en vanlig storebror-lillebror-relation kan avståndet rent åldersmässigt som bekant inte minskas, förhållandet förblir alltid detsamma. Däremot kan den yngre rent mognadsmässigt komma närmare sin äldre förebild och det kan man väl säga att Inter har gjort. Klubben har mognat och vuxit upp. Något på som sikt kan göra att de blåsvarta på allvar utmanar om att kunna kalla sig storebror, men då gäller det för Moratti och co att börja vinna de allra tyngsta titlarna samtidigt som Milans vinnartrend stoppas.
Kom att tänka på ett samtal jag och min tidigare kollega Michael Haile hade visa msn en kväll, tror det var tidigt i höstas. Vi kom in på det här med att ha yngre kompisar. Min allra bästa kompis är nämligen fyra år yngre än mig. Dock är hon väldigt vuxen som person och ibland känner man sig nästan underlägsen, trots att åldersskillnaden alltså är till min fördel gentemot henne.
”Det är en utmaning som stimulerar dig. Det hade ju inte varit lika roligt att ha en bästa vän som hade varit dum i huvudet”, konstaterade Haile väldigt klokt den där gången och det känns som att samma ord stämmer in när det gäller Milan och Inter.
Jag antar att det är så för Milan också. Konkurrensen från lillebrorsan blir en utmaning, en inspirationskälla som hela tiden sätter press på Rossoneri att utvecklas och hålla hög nivå. Något som krävs, för Inter ska aldrig någonsin erövra rätten att kalla sig storebror.
En tredje raka derbyseger i Serie A skulle däremot minska avståndet ytterligare. Så se till att vinna på söndag och sätt uppstickaren på plats.
FORZA MILAN!
