Att ta det (tidigare) förbjudna steget
Det förbjudna steget – är det egentligen så förbjudet? På senare tid har flera spelare bytt sida i Milano. Hur har de lyckats och kommer vi att få se fler sådana övergångar de närmaste åren?
Flera gånger under 2000-talet har Milan och Inter gjort spelaraffärer med varandra. Simic, Seedorf och Pirlo är spelare som har bytt sida och slagit sig in i Milans startelva. Samtliga i den trion hade till exempel klart bidragande roller när Rossoneri spelade hem Champions League 2002/2003. Simic slog sig in som högerback, Seedorf intog en mittfältsposition och visade prov på fint tvåvägsspel samtidigt som Pirlo skolades om och tog plats som regista. Alla dessa lösningar visade sig lyckade.
Den normalt sett väldigt offensive Seedorf fungerade ypperligt i en lite mer återhållsam mittfältsroll, egentlige mittbacken Simic var stabil på kanten och Pirlo som defensivare spelfördelare var ett genidrag. Genom sina insatser på planen fick de vår respekt och ingen klagade över vilken klubb de hade anlänt ifrån. Snarare tvärtom faktiskt, att de ratades av Inter och sedan var med och gjorde Milan framgångsrikt kändes riktigt bra.
I Inter hamnade Francesco Coco och Ümit Davala. Spelare som knappast gjorde någon Interista lycklig under sina sejourer där. Samtidigt ska man inte enbart skratta lite rått och frossa i skadeglädje, de här värvningarna var nämligen inte så dumma på förhand. Minns att Ümit hade glänst i VM 2002, han var en av de bästa mittfältarna där enligt mig och kunde mycket väl ha blivit en injektion i Inter. Coco i sin tur hade väldigt stor potential som vänsterback, med såväl stark fysik som bra tekniska egenskaper, men skador stoppade upp karriären och efter några skadedrabbade säsonger valde han i somras att lägga skorna på hyllan.
Ümit gjorde väl inget större avtryck i Milan samtidigt som Coco fick en del speltid och hann utmärka sig några gånger med nummer 77 på ryggen. En annan herre som bytt rödsvart mot blåsvart är Andrés Guglielminpietro, mer känd som Guly. Minns ni honom? Jag gör det med glädje faktiskt. Guly värvades från Gimnasia i Argentina och fick en hel del speltid på yttermittfältet under Milans guldsäsong 1998/1999. Han anlände som anfallare men fick ta klivet ner och skötte sig bra som kantspelare. Två säsonger till sedan var det dags att dra på sig Intertröjan. En del framträdanden för Morattis gäng blev det innan Europaäventyret var över för den numera pensionerade argentinaren.
Brocchi ska vi inte glömma bort heller. I och för sig har han inte varit så framstående men han har sedan han anlände sommaren 2001 alltid stått för stabila insatser och aldrig klagat över bristen på speltid.
Landström på Interredaktionen skrev tidigare under hösten på sin blogg bland annat att Inter inte alls saknade Pirlo, vars spel utan boll var värdelöst, och att man är glada så länge Milan sätter sin tilltro till ett mittfält bestående av Gattuso, Pirlo och Seedorf.
Utan att försöka låta sarkastisk kan man som Milansupporter konstatera att det var ett smått roande uttalande, då detta mittfält varit högst delaktigt i två Champions League-segrar, en ligaseger, en italiensk cupseger, två europeiska supercuptitlar samt en världsmästartitel för klubblag. Att såga ett sådant framgångsrikt mittfält är väl att kasta sten i glashus om något…
Därmed inte sagt att Milans mittfält är överlägset, tvärtom kan det bli ännu bättre och jag skulle gärna se en mer tvådimensionell spelare där än till exempel Gattuso som komplement till de andra. Men hittills har det ju fungerat ganska bra genom åren… Och bäva månde Inter om Rossoneri förstärker ytterligare på mittens rike till sommaren.
Finns det då några spelare i dagens Inter som jag skulle vilja se i Milan? Den frågan är delikat på flera sätt. Givetvis finns det ett flertal väldigt duktiga fotbollsspelare hos vår blåsvarta granne, detta samtidigt som några förstärkningar inte vore helt fel hos oss rödsvarta. Dessutom har som sagt flera gamla Interspelare lyckats och blivit populära bland Milanfansen. Men ändå, det känns som att det kan bli för mycket också. Det kan verka bra från början, för att sedan övergå till att kännas överflödigt, onödigt och som ett dumt köp. Som när man har inhandlat en rejäl påse lösgodis typ. Man sitter där med påsen i handen, redo att vräka i sig dess goda innehåll bara för ett efter tre bitar märka att sötsuget har avtagit och inse att det hade varit bättre om man hade nöjt sig med en chokladbit i stället. Den risken är överhängande om fler spelare skulle plockas från ärkerivalen.
Dock är duktiga fotbollsspelare förstås alltid nyttiga i ett lag. Så kanske, kanske skulle jag trots allt kunna tänka mig en eller två blåsvarta som tar på sig den vackra rödsvartrandiga tröjan i stället. Ibrahimovic var en kandidat till anfallsplatsen tidigare i Milan, men genom att välja Inter före oss spolade han sin chans i mina ögon att representera Rossoneri. Han må vara en av världens bästa anfallare i nuläget men då finns det andra strikers som jag skulle välja till Milan.
Materazzi då? För att förbättra stämningen på Milanello? Nej, skämt åsido. Om någon Interspelare skulle signas så röstar jag för en av mina favoriter när det gäller mittfältare, nämligen Cambiasso. Hans tvåvägsspel på mittfältet skulle kunna tillföra Milans (överskattade och dåliga…) mittfält ytterligare en dimension, samtidigt som Inter skulle tappa mer än de flesta nog anar om argentinaren skulle lämna dem. Alla sätt som kan göra Inter svagare (och då menar jag på sportsligt och regelmässigt sätt) är välkomna.
Om det är troligt att fler Interspelare, eller Milanspelare för den delen, byter till rivalen inom de närmaste säsongerna är en annan fråga som är intressant att diskutera. Omöjligt är det inte, till exempel vet vi alla om Berlusconis beundran för Adriano. Samtidigt så har Inter nu börjat vinna titlar vilket gör att ett steg över till Milan inte längre är lika med att byta till en klubb som alltid vinner mer.
Hela det här resonemanget kring spelare som tar det förbjuda steget (som dock inte verkar vara så förbjudet längre) gör mig tudelad. Att se Seedorf trycka dit 3-2 i derbyt för några säsonger sedan, eller att se Ronaldo (som förvisso inte tog steget rakt över) skjuta 1-0 i vårens drabbning var ögonblick som var underbara att få uppleva. Att säga att skadeglädjen inte fanns med i bilden är att hymla rejält. Samtidigt skulle det garanterat smärta än värre än vid en vanlig derbyförlust om en före detta Milanspelare klev fram och sköt segern till Inter. Så på det sättet ger de här övergångarna rivaliteten lite extra krydda.
Å andra sidan vill man i sitt naiva inre ändå tro att klubbkänsla spelar någon roll inom dagens fotboll. Därför blir det på samma gång lite konstigt att se en före detta Interspelare jubla i Milans färger. Men visst, ska jag vara ärlig (och det ska man väl särskilt när det snart är julafton) så är den där tanken på klubbkänsla nog ganska avlägsen sekunderna efter att Pirlo har skickat in en frispark bakom Julio Cesar i Intermålet…
Bara Milan vinner idag så spelar det för mig ingen roll vem som avgör. Men visst, det vore ju ganska kul om någon gammal Interspelare på det där överskattade mittfältet avgjorde…
Förresten, glömde Taribo West. Vem glömmer hans frisyr? Mål mot Udinese för Milan gjorde han och orsakade bland annat en straff mot Juventus för Inters del.
