Vi minns 2007
Ett nytt år har inletts och det är väl dags att blicka framåt. Men samtidigt minns vi på Milanredaktionen 2007.
Mycket hinner hända under ett år och många är de minnena som består när det är dags att ta nya tag och blicka framåt. Vi på Milanredaktionen, eller tre av oss, har valt ut varsitt minne som etsat sig fast extra starkt från året som gick. Ta här del av vad som vi minns bäst från 2007.
FREDRIK ALFREDSSON:
EN SEGER FÖR MILAN - EN SEGER FÖR PUERTA
.jpg)
Bland många minnen från Milans 2007 har jag valt ut ett av de allra starkaste såväl fotbollsmässigt som känslomässigt. Den händelse som etsade sig fast kanske allra mest hos mig under året som gick var nämligen Supercupfinalen mot Sevilla och hyllningarna för den så tragiskt bortgångne Antonio Puerta.
Puerta föll ihop livlös på planen i mötet med Getafe den 25:e augusti förra året. Trots att han återfick medvetandet och med hjälp kunde ta sig av planen skulle det hela få en katastrofal utgång. Puerta, född 1984, föll återigen ihop när han hade kommit in i omklädningsrummet och skulle sedan aldrig mer komma att vakna upp. Efter tre dagar på sjukhus avled han den 28:e augusti, endast 23 år gammal.
En hel fotbollsvärld sörjde och chockades av beskedet att ytterligare en ung idrottsman gått ur tiden till synes helt oförklarligt. Minns att jag bara någon dag innan dödsbeskedet kom var inne på en sida där man kunde skicka en hälsning till Puerta och skrev att jag hoppades att han skulle repa sig.
Samtidigt som kondoleanserna strömmade in till Sevilla från världens alla hörn stundade den europeiska supercupenfinalen för andalusierna mot Milan. En match som förstås helt hade hamnat i skuggan av Puertas bortgång och diskussionerna fördes kring huruvida man skulle spela eller inte. Ingen hade opponerat sig om matchen hade ställts in eller flyttats, men beslutet om att den skulle spela togs till sist. Ett beslut som i efterhand visade sig vara väldigt klokt. Det blev nämligen en seger för fotbollen, för gemenskapen som den skapar och för Puertas minne.
Letade fram matchrapporten som jag skrev efter mötet och plockade ut följande stycke.
Kvällen inleddes av förståeliga skäl på ett väldigt emotionellt och känslosamt sätt då nyligen avlidne Sevillaspelaren Antonio Puerta hyllades med en tyst minut. Känslorna av sorg gick inte att ta miste på i ögonen på hans gamla lagkamrater och frågetecknet kring hur spelarna i Andulisens stolthet skulle orka mobilisera kraft för matchen växte sig ännu större.
När österrikaren Konrad Plautz, kvällens huvuddomare, blåste till spel försvann dock frågetecknet all världens väl. Redan från början syntes det att båda lagen ville göra allt för att ge Puerta en härligt publikfriande match och att en titel stod på spel gick inte att ta miste på.
Supercupfinalen blev en värdig hyllning till Puerta tack vare två lag som kämpade på planen och tillställningen blev en ljusglimt i mörkret, något att minnas - en kväll som Puerta kunde känna stolthet över där upp i sin rödvita himmel.
Avslutningsvis ett sista utdrag ur matchrapporten från Milan-Sevilla.
Ett par andra saker som bör noteras är att Kakà efter sitt mål pekade på Puertas namn (som samtliga spelare hade tryckt på sina matchtröjor) i en hyllning till honom. Detsamma gjorde Seedorf när han blev utbytt. Holländaren tog då av sig sin tröja och höll upp den mot publiken. Fina gester och en fingervisning om den förbrödring fotbollen medför.
ANDERS DICKMAN
RUI COSTAS ÅTERKOMST
Milan vann matchen med 2-1, det kunde ha blivit mer, Benfica blev stundtals helt utspelat. Ändå var det inte Ambrosinis tacklingar, Jankulovskis inlägg eller Kakás löpningar man mindes mest när matchen var över.
När speakern på Giuseppe Meazza ropade ut laguppställningarna så jublades det mer åt ett namn än något av de andra. Benficas nummer 10: Manuel Rui Costa. Under själva matchen så var han bra, inte strålande, men Milans dominans var påtaglig denna kväll. Italienarna spelade strålande, Oddo och Jankulovski flög upp och ner längs kanterna, Pirlo styrde spelet på ett delikat sätt och Inzaghi var sylvass på topp.
Känslorna kom dock först efter matchen, Rui Costa byttes ut i den efter 88 minuters spel. Inte för att han varit dålig, utan för att José Antonio Camacho på Benficabänken visste precis vad San Siro ville ha. Ingen satt kvar på sin stol. Alla stod upp och hyllade med rop och applåder en av de största Milanspelarna någonsin. 169 matcher blev det och han var med om att vinna både Champions League 2003, och Serie A 2004. Till och med Milans avbytarbänk ställde sig upp. Hyllningarna varade till långt efter slutsignalen. Denna kväll var Maestro återigen kung över San Siro.
AMIR BAKHSHI
UPPVISNINGEN I MÜNCHEN
2007 var ett fantastiskt år, med fina pokaler. Men en detalj som jag vill lägga på minnet är hur allting vände. Hur Milan lyckades hitta formen i precis rätt skede. Jo det var vändningen i München! Milan åkte dit och visste att man nästan var tvungen att vinna matchen mot ett hemmastarkt Bayern. Formen såg inte så lovande ut, experterna hade räknat ut Milan ur Champions League och det pratades om att sparka Ancelotti redan innan matchen.
Milan hade som bekant anfallskris och en halvskadad Inzaghi hade fått order från President Berlusconi att sänka Oliver Kahn. Och som så många gånger förr så visade ”Pippo” kyla, när det gäller som allra mest. Seedorf som gav Rossoneri ledningen gjorde sin bästa match på mycket länge, och folk började inse hur stor betydelse han egentligen har för Milans spel. Passningsspelet var i vissa stunder bländande, och samtliga spelare höjde sin prestation.
Efter den matchen flöt allting på, i alla fall i Europaspelet. Milan spelade med mer självförtroende och duon Kaká/Seedorf spelade utomjordisk fotboll i vissa stunder. Kvartsfinalen i München mellan Milan och Bayern var bara början på en framgångsrik saga.
