Da Milano: Premiär!
21 januari 2008 ::::Premiär för Da Milano::::
Jag bor sedan mer än en vecka tillbaka i Italien, i Milano – staden vi Milanisti har så många positiva associationer till på grund av vårt kära AC Milan.
Folk säger ofta att Milano är en tråkig och ful stad – men jag säger alltid: jag kommer alltid att försvara staden – skiter i – därför att Milano har alltid varit, och kommer alltid att vara, AC Milan och San Siro för mig. För mig är det en av världens bästa städer.
Jag har inte åkt hit för att enbart följa Milan – jag är här på utbyte vid Universita Bocconi för att plugga business.
Men, som jag sa när vi skulle presentera oss inför klassen i min Italian crash course: Jag är här därför att jag är Milanista da sempre – Milanista sen alltid – och därför var valet av utbytesstad, enklare än lätt för mig. Det var bara Milano som gällde.
Milano är en skön stad, det finns så mycket att göra. Vi på Bocconi har ställen att gå till varje dag och vi går in på varje ställe i princip gratis – t ex istället för att betala 25 euro i inträde, går vi in gratis på den så hypade klubben Hollywood.
Under den första veckan har jag lärt känna massa sköna människor från hela världen – kan ni tänka er att många av dem inte bryr sig om fotboll? Helt sjukt, de vet inte vad de missar!
Jag diggar verkligen den italienska livsstilen, sättet att leva i Milano, och jag älskar faktumet att jag går till San Siro som andra går till typ Malmö stadion. Vi tar metron, går av vid Piazza Lotto, tar en packad buss till San Siro och sen går vi in, och framför oss ser vi Pirlo, Kaká, Nesta, Ronaldo och Pato, göra det de gör bäst – spela en underhållande fotboll.
***
Personligen har jag aldrig haft något annat favoritlag än Milan, varken i Sverige eller i något annat land. Jag minns att en gång hade vi en diskussion om det och någon sa att man ska ha ett lag från sin egen stad eller i alla fall sitt eget land. Men jag håller absolut inte med om det.
Jag är Milanista för att det är min klubb, min kärlek, mina färger – jag känner inget för något annat lag. Då spelar det ingen roll att jag är uppväxt i Sverige eller i Italien.
Min italienskalärare här på Bocconi frågade hur det kommer sig att jag håller på Milan, och inte på ett lag längre norr ifrån som typ Manchester United. Lite förvånat svarade jag att jag blev förälskad i färgerna och San Siro.
När jag dagen efter kom med en Milan-tröja till skolan började hon titta snett. Då förstod jag. ”Credo che Lei sia Interista. – Si, è vero. Ok, adesso capisco.” Översättning: Ja, hon var Interista.
Men jag diggar det där. Som när vi åkte hem i en helt packad tram efter Milan-Napoli. Jag stod i princip lutad mot folk från alla håll – så fullt var det. Alla rutor var immiga, folk svettades, och mitt bland alla människor stod två damer, båda var över 60, med sina Milan-halsdukar lindade runt halsen.
Ingen av dem såg besvärade ut på något sätt, tvärtom – båda två såg hur glada ut som helst. Milan hade ju vunnit med 5-2 och Il Fenomeno och Il Fenomenino hade gjort mål. Hur ska en obekväm hemresa ha en negativ inverkan på ett gammalt Milan-hjärta?
Överallt här i Milano möter jag folk som älskar fotbollen. I en restaurang skrev en barrista Forza Inter och en smiley i min Cappuccino och när vi var ute på guidad tur med skolan så var den 45-åriga kvinnliga guiden Interista. Hon berättade hur hon planerar att åka till EM utan sin make som inte gillar fotboll.
Och imorse på väg till skolan hörde vi en högljudd diskussion vid en bensinmack mellan tre män. En man skrek och lovade att han med egna ögon såg att bollen tog på handen. Mannen var polis och troligtvis Interista.
Det jag menar är att i Italien är fotbollen viktig för alla. Fotbollen betyder något för alla människor i alla åldrar. I en sådan miljö kan jag inte INTE trivas.
Som en uruguayansk poet en gång sa:
”En människa kan byta religion, byta nationalitet, byta kön, skilja sig, byta sexualitet – men aldrig byta fotbollslag.”
Forza Milan!
