Krönika: Kan man älska någon på avstånd

Krönika: Kan man älska någon på avstånd

Kärlek, det är ett ord som berör. Igår var det alla hjärtans dag, en kommersiell dag då det är tänkt att du skall köpa gåvor till din kärlek. Jag köpte aldrig något till min kärlek på alla hjärtans dag. Min kärlek begär inget i gengäld, det räcker med att vi har varandra. Min Kärlek heter AS Livorno Calcio. Vi har varit ihop i närmare fyra år och kommer fortfarande bra överens, ungefär som när vi var nykära. Jag vill berätta om mina tidigare förhållanden som alla varit fel, så ni inte gör om samma misstag.

När jag var yngre var jag förälskad några gånger, men det var det där lilla extra som alltid saknades. En tidig förälskelse var Juventus, jag trodde vi hade något gemensamt men i slutändan gled vi längre och längre ifrån varandra. Åldersskillnaden var ett stort problem och det hände sällan något spännande hos henne, livet flöt förbi som en grå vardag oftast.

En annan förälskelse var Milan, hon hade tidigare haft många killar före mig så hon var väldigt rutinerad. Hon var lätt att älska när hon var yngre, då älskade alla henne. Men när hon blev äldre började hon umgås med skumma människor och hon sålde sig väldigt dyrt till stadens alla rika män. Den högra handen blev hennes försörjare. Vi gjorde slut väldigt snabbt.

En fredag kväll för många år sedan träffade jag SS Lazio. Hon verkade vara väldigt trevlig och vi samtalade en hel del. Efter att vi varit ute några gånger beslutade vi oss för att vi skulle hem till henne så jag kunde träffa hennes föräldrar. Hennes pappa hade inte mycket hår på huvudet och verkade ha en excentrisk personlighet. Han skrek, gormade och viftade med handen mot skyn under hela middagen. Jag sprang därifrån och träffade aldrig Lazio igen, tänk vad fäder kan förstöra.

På grund av att förhållandet med Lazio inte fungerade gav jag mig ut på datingsidor för att hitta kärleken. Där fann jag den vackraste tjejen i Rom. Hon hade rött mjukt hår och hette Roma. Vi träffades några gånger, hon var väldigt trevlig men saknade personlighet. Hon var rätt tystlåten av sig. Jag beslöt mig för att lämna henne och då blev hon så arg så hon spottade mig rakt i ansiktet. Nu träffar hon tydligen bara Bad Boys.

Min sista förälskelse träffade jag i kyrkan. Trots att jag är ateist gick jag till kyrkan en söndag. Det var där jag träffade Internazionale, som hennes föräldrar hade döpt henne till redan den 9:e mars 1908. I början var hon väldigt human, snäll och uppkäftig. Men ju äldre hon blev desto odrägligare blev hon. Hon började tidigt att sporta och hon hade talanger för det. I det första mästerskapet i Italien vann hon med 3-2 över Livorno i seriefinalen. Men vilken dålig vinnare hon var, jag har aldrig varit med om maken. Hon skrek och gormade, trodde hon var bäst i världen enbart för en pokal. Det tog slut direkt efter det.

Det var mina gamla förälskelser, min kärlek heter som sagt AS Livorno Calcio och hon har allt. Hon är den uppkäftiga tjejen som inte tål orättvisor, den som accepterar folks olikheter och vill alla väl, hon är Livorno. Hon är den sista banditen.

Anders Olsson2008-02-15 11:12:00
Author

Fler artiklar om Livorno