Marcus Birro bloggar om italiensk fotboll
Bloggarkiv januari 2008
29 januari-Kärlek Är Att Bli Påmind
. Kärlek är återbesök och trohet. Kärlek är en innerlig och omsorgsfull nogrannhet och omsorg om detaljerna.
Gud bor alltid i detaljerna. Kärlek är att resa tillbaka till Venedig för tolfte gången och med samma rastlösa, hoppfulla och vackra längtan kliva av planet som ett barn, som en nyfödd. Venedig upplevs alltid för första gången. I kärlek är varje gång första gången.
En gång hörde jag en man säga: "Jag följer inte med till Venedig. Jag har redan varit där..." Jag kunde aldrig förstå det. Det är som att inte vilja röra vid en kvinna man älskar, bara för att man redan gjort det en gång.
Men försöker man leva sitt liv i kärlek är varje gång alltid den första.
Det är nyckeln till att hålla sitt sinne öppet, fritt från sot och svärta.
Jag blir påmind om varför jag älskar Il Calcio när jag ser Totti hyllas i Rom, när jag ser honom hitta luckor, passager, möjligheter när det inte finns några sådana. Jag blir välsignat påmind om min kärlek till Italien och den italienska fotbollen när domaren blåser igång matchen innan man spelat färdigt Roma, Roma och Olympiastadion själva sjunger den starkare, värdigare och vackrare än någonsin.
Jag blir påmind. Jag fylls på. Anledningarna rinner till. Jag blir glad, varm och stolt inuti. Jag är ett barn och vuxen i en handvändning. Jag går runt som och hänger upp mina olika italienska tröjor i vardagsrummet. De snurrar på sina galgar. Ibland hittar en låg vintersol in genom fönstret och virvlar upp dammet runt den öppna spisen. Jag är äldre men fortfarande ett barn. Jag har grått i skägget, spår kring ögonen, men satan i gatan vad jag känner mig ung!
Jag blir påmind om min kärlek när jag ser Matrix ta kommandot över sin backlinje med en segerstinn härförares självklarhet. När jag ser Pato forma ett hjärta med händerna. Jag blir påmind om att kaos alltid är granne med Gud när jag ser Bianchi hinna bli utvisad på fem minuter i Lazios match mot Torino. Varje gång jag ser Vieris brummande, bullrande skratt, hans tågresor mellan Prato och Firenze. När jag ser den där typiska, höga, fantastiska vintersolen som nästan är vårsol redan, lysa över cypresserna.
Jag vill se männen i sina finkläder spatsera sin söndagspromenad som om de inte hade bråttom någonstans i hela världen. Som om det är de som ÄR världen. Det är vackert. Det är fotbollens hjärta. Där någonstans står Italiens framgångar de senaste åren att finna. Att man är hjärtat. Att man sitter mitt i centrum. Att man påminner sig...
Gud visar sig för oss som tvivlar. När vardagen går i stå. När livet är en radda värkande vardagar. När det snoras bakom halsdukar. När man halkar i gränderna.
När januari känns som en enda blank månad utan dagar och hela världen är grå, grå, grå spricker molnen plötsligt upp och solen dansar ut över Nya Torget utanför fönstret och gubbarna i keps som alltid sitter där på bänken tar av sig sina filtkepsar och kisar mot himlen, just som barn.
De har blivit påminda.
Jag öppnar upp fönstret och skriker Forza Gli Azzurri och Cé Solo Un Capitano så högt jag kan och en av dem tappar ölburken och ser upp på mig där jag står i min löjliga men oerhört vackra Roma tröja och han vinkar åt mig, och jag vinkar tillbaka.
- Forza Inter skriker en av dem och vinkar han också.
Kärlek är medmänniskor och tålamod i överflöd...
25 Januari- Italien Är Världens Vackraste Härva
Italien är en härva.
En synnerligen vacker och fullständigt enastående oumbärlig härva men en härva likfaullt.
Med sifforna 161-156 föll igår den italienska regeringen Prodi i senatens förtroendeomröstning. Så nu är det upp till preseident Napolitano att utlysa nyval eller sy ihop någon form av övergångsregering. Och en president med det namnet kan väl bara betyda en sak; ordning och reda...?
Italien är en härva.
Italien har varit ett land i drygt hundra år. Man skulle kunna säga att allt det som händer (och har hänt i landet sedan andra världskriget) är en form av barnsjukdomar för ett nytt land. Man skulle också kunna säga att ingen på allvar kunnat ena det här landet på över 2000 år.
Man skulle kunna säga att fotbollen, den välsignade Il Calcio, är en del av denna härva, detta gytter av lagar, regler, makt, förordningar, korruption och samhälle.
Il Calcio är en diamant som släpats i smutsen av människor som alls inte hyser samma kärlek till fotbollen som du och jag gör, som lika gärna skulle kunna syssla med mjölkprodukter eller tomatkonserver. (För att ta två klockrena exempel...)
Därför är det heller inte konstigt att Ultras växer sig starka i Italien. Det är inte konstigt att de som säger sig älska fotbollen för fotbollens egen skull, kommer samman och gör gemensam sak. Att människor med blödande hjärtan, passionerade supportrar med kärleken till laget, staden och färgerna, kommer samman.
Jag har förståelse för klubbarnas Ultras. Därmed inte sagt att jag flinande sitter och håller med om vad de gör. Men jag förstår dem. Jag kallar de inte som vännerna på Sportbladet för barbarer. De är inga barbarer. De är barn av sin tid och de är i ännu högre grad barn av sitt land, av sitt samhälle. De är en del av ursprunget, nutiden och framtiden.
För det som händer när kärleken till Il Calcio växer sig stark i en Ultras grupp, när den växer sig mäktig, så når knopparna ända upp i den övriga makten. Och den övriga makten är till stora delar korrupt i Italien. Därför blir Ultras en del av det den från början sade sig bekämpa. Därför frodas cancern inom Ultras. Men de är fortfarande inga barbarer.
De är i själva verket bara en kostym med slips ifrån Berlusconi, Carraro och allt vad de heter. De är bara en enda kastad brandbomb från den övriga makten, den med pengarna, lagen och förändringarna i sin hand.
Italien är en härva.
Jag är säkert en idiot men jag räknar timmarna tills flyget tar mig ner och gör mig en del av denna fantatiska, berusande härva...
21 Januari - Ett Helvetesmönster Som Ritar Sig Själv
Att skriva är att bli bedömd. Det kommer alltid finnas människor som tycker man är en gråsugga, en strålskaddad skalbagge, en idiot. Men det kommer också finnas människor som tycker man är bra. Att välja att publicera det man skriver är att be om stryk. Jag gillar sånt. Jag tycker om människor som står upp för det de tror på. Jag tycker om människor som varje dag sätter sitt arsle på spel. Som skriver för att de går under annars. Som vill något med sina texter. Som inte bara, likt en svettig onanist, sitter med det fläckiga fingret i luften och oroligt undrar åt ilket håll vinden blåser åt. Att bli bedömd, granskad och betygsatt hör till den här världen. Man kan bara lägga örat tätt intill sitt hjärtas kammare och följa den där rösten.
En fotbollsdomare är en medmänniska. Strippar du av honom den där dräkten, pipan, det röda och gula kortet så är han skrämmande lik dig. I Italien granskas domarna extra hårt. Varje kväll sitter man i kostym (och en del kvinnor, dock inte i kostym) och vevar bilder fram och tillbaka, fram och tillbaka. De har timmar på sig att komma fram till ett beslut som en domare har en halv sekund på sig att komma fram till. I Italien finns det heller ingen slump. Ingenting händer av misstag. Först har vi familjen, sedan släktbanden, sedan Påven, sedan Gud och sedan, bortanför allt, har vi Den Stora Konspirationen. Den som berättar att hela världen är emot just ditt favoritlag, Den som viskar åt dig att alla, exakt alla i hela världen hatar dig och dina favoritfärger. Den är nästan aldrig helt sann, men den blir sann om tillräckligt många människor tror på den.
Det är lite som när Palme mördades och teorierna vevades igång. Det måste ha kryllat av mäniskor i långa, beiga rockar med komradio och spejande blick längs Sveavägen..
Jag tror helt enkelt att domarna i Italien är ängsliga. Och ängsliga människor handlar ängsligt. De vet att alla egentligen avskyr dem. Alla misstänker att domarna är köpta, korrupta eller bara ohämmat inkompententa.
Det är som när jag gick i 9A på Buråsskolan och våran klass alltid fick skulden. För allting. Också när vi inte gjort något var allting alltid vårt fel. Till sist började vi faktiskt syssla med sånt som vi aldrig gjort tidigare, just för att vi fick skulden ändå. Det blir ett negativt kretslopp. Det blir ett helvetesmönster som ritar sig själv. Jag tror att media och supportrar borde backa en aning, som när en äldre man eller kvinna plötsligt faller till golvet på flygplatsen och man flyttar undan folksamlingen en bit, så att den sjuka kan andas.
Ingenting lockar en folksamling som en folksamling. I sällskap med rätt färger kan den mest normale förvandlas till en hämndsökande missil, en reptilhjärna som gapar sitt salivstänkta hat åt hela världen.
Jag tror på andningspauser, på några sekunds frist. Jag tror på tolerans, innerlighet och acceptans.
18 Januari - Furbo - Samhället Går Mot Sin Död
Vi är som skuggor i skymningen, som soldater på efterkälken. Vi har grus i skorna men vi fortsätter framåt ändå. Vi vill gott. Vi ingår i kärlekens armé.
Vi är nyfrälsta som vet något ingen annan vet.
Kärleken till Il Caclio förenar oss och ibland är det bara en nickning på stan, en vacker halsduk, en pinnål, en hållning, en värdighet, en stolthet, en azurblå tröja som avslöjar oss. Vi skickar kodade meddelanden till varandra. Vi binds samman av en osynlig röd tråd. Vi är stolta och fler än vi tror. I går på Linköpings Central kom Pierre fram och bara ville skaka hand. Han ska till Milano i dag och se Inter mot Parma. Jag blir glad och stolt över att vara en form av vakande öga, en varsam hand genom natten, en skriftställare som levererar ord och känslor till alla oss som lever med längtan till Italien som en feber i kroppen. Som tycker Serie A är ett gift i blodet och som kommit att älska detta gift.
Jag hör på radion att italienarna själva uppger att de är deprimerade. En undersökning visar att de är mest missnöjda av alla i Europa, Jag tror det är av godo. Det är en sund reaktion mot ett samhälle som i stora stycken premierar vad man kallar Furbo, en form av halvkriminell smarthet, en vassa armbågarnas modell, där kontakter, svart ekonomi och svågerpolitik går igen inom allting. Folk är trötta på den skiten. Folk vill känna förtroende för sina medmänniskor, för varandra, för staten. Folk vill att samhället ska fungera.
Italien hade kunnat bli ett nytt Jugoslavien. Det håller ihop men inte utan friktion. Det spänner och knäpper i ledningarna. Det sprakar och svettas i musklerna som håller detta vackra land samman. Fotbollen är både en enande och en söndrande kraft. Den blir vad vi gör den till. Att italienaren nu väljer att reagera mot Furbo-samhället ser jag enbart som något positiv. Italien är för vackert, för värdefullt, för heligt, för oerhört fantastiskt för att överlämnas åt maffian, både den som stökar till det med sophanteringen i Napoli eller heter Berlusconi och sitter i högsta toppen.
I Italien finns nittio procent av hela den civiliserade världens kultur och konstskatter. Italien är hälften så stort som Sverige. Det bor nästan 60 miljoner människor där. Det tror fan att det knakar och kränger då.
Jag älskar mycket av det där kaoset eftersom det där kaoset mest är för syns skull, är en bergbana i vardagen, är en färgklick i allt det gråa, en värme som töar bort slasket i mitten av januari.
Italien är balsam för ett vintertrött och nordiskt sinne.
Jag är naiv nog att tro att fotbollen kan vara en helande kraft i denna oerhörda sprängfyllda dynamik. Jag tror att kärkeken till laget, staden, tröjan och klubben är av godo eftersom kärlek alltid är av godo.
14 Januari - En Blomma Av Eld I Hjärtat
Skönhet är att minnas en tid när allt var så mycket vackrare.
Ibland händer det att en ängel från en svunnen tid rör vid ens axel, bara helt hastigt.
Man snurrar runt men det är ingen där...
Man ler. Man är lycklig utan att riktigt veta varför. Man är förälskad. Trygg. Som efter det goda beskedet från läkaren. Som efter ett möte med flickan i drömmarna, hon som bor i sångerna, i texterna. Hon som inte finns men som vi ändå (och kanske just därför) envisas med att förälska oss i.
Världen rör sig i en bana kring ens egen lilla själ. Man är en del av världen. Och viktigare; världen är en del av en själv.
Man ser igenom allt det gråa. Januari är bara en kuliss de jävlarna ställt upp för att luras.
Människor är alls inte fula, grå, snoriga, påpälsade, vinterskadade.
Det är bara lögn.
Människor är vackra, ljusa, glittrar som smycken i solen, tar sig på lätta steg genom tillvaron.
Världen är Pato igen.
Jösses vilken glädje som koncentrerades från Milano och ut över Europa i söndagskväll. Över alperna, genom hela Tyskland, över platta Danmark och ända upp till oss, till vårt drivande isflak, till vår avhuggna blindtarm, till vackra, stackars Sverige nådde cirkustjuten i går kväll.
Milan-Napoli, anrikt men ändå nutidselegant.
Som att klä sig i kostym en vardag, utan anledning, bara för att gå ner på Konsum och handa lättmjölk. Som onödig skönhet en helt vanlig måndag. Sådan var matchen igår. Anrik, javisst, men också tidlös eller framtid snarare. Milan skrev sin egen bok i går, i glödande Pato-skrift stod framtidens Milan där att läsa redan i dag, eller igår snarare.
Framtiden och dåtiden. Maldini och Pato. Far och son nästan. En legend och en pärla i sin mussla. Som vi gläntade en aning på. Det starka skenet bor i våra ögon idag.
Vilken glädje i Milano igår. Jag önskar jag var där. Jag önskar att jag fick sitta i sången och bo i hoppet i nittio minuter. Jag tycker om att leva i hoppet. Jag trivs där.
Jag var aldrig orolig över att Pato skulle krokna av en legendarisk klubbs ansvar på sina axlar. Milan skulle aldrig, aldrig, aldrig utsätta Pato för detta om de inte visste att han skulle kunna handskas med det. Det finns ett stort rödsvart hjärta hos de styrande i Milan.
Jag tror Pato är av de sällsynta pärlor som växer med uppgiften. Som slipat på sitt kall sedan den dag han föddes. Som är här av en anledning, att spela fotboll. Så skit i det jag skrev i början. Skönhet är alls inte det förflutna.
Det sköna, livets allra innersta godhet, det verksamt vackra, det fina i tillvaron, det godhjärtade som faktiskt gör skillnad är alltid här och nu, är framtiden. Den vackraste fotbollen spelas i morgon, till våren, i sommar, nästa år, om tio år. Den bästa matchen är inte spelad ännu.
Men redan igår fick vi se en glimt av hur framtiden kan komma att se ut.
Il Calcio är tillbaka på banan.
Det är så vackert att få vara med, att bara få sitta tätt intill och känn den helande värmen från lågorna slå ut till en blomma av eld i hjärtat.
12 Januari- Äntligen Är Cirkusen I Stan Igen
Jag vet en del om abstinens. Jag vet en del om att vakna darrig och jävlig med döden under tungan och inte kunna hålla ett vattenglas i handen utan att darra ut innehållet.
Jag brukade skaka ut i köket och hälla i mig en starkbärs medan jag kikade fram bakom gardinerna och ner på folk. Det är en jävla tur att jag slutade dricka.
Jag har försökt döva Serie A abistinsen med allting annat, med England, med Spanien, till och med Tyskland. Men det är som att dricka mineralvatten på nyårsafton, det är liksom inte riktigt samma grej. Det bubblar lite men det glittrar inte på samma sätt, effekten uteblir liksom.
Äntligen drar den italienska cirkusen igång igen!
Det är som när man var barn och vaknade tidigt på morgonen i sitt mögelskadade radhus i förorten, före alla andra, och släntrade ner för backen med de andra ungarna i våra galonbyxor med hängslen.
Cirkusen hade kommit till byn. Män i blåställ reste upp tältet, elefanterna stod och sov och lejonen rörde sig rastlöst i cirklar i sina burar.
Cirkusen blev en påminnelse om att det fanns en fantastisk värld bortanför lyftkranarna och betongen. När cirkusen kom till byn med sina fantastiska kvinnor och män, med sina djur, med sina clowner och lindansare, visste vi ungar att våra egna futtiga liv, våra trånga rum, våra förbannade heltäckningsmattor som allting smått fastnade i, våra gapiga föräldrar, att allt det där skulle falla platt till marken för några timmar. Vi visste att vi var lika mycket värda som de andra ungarna i flanelltröjor och uppvikta skjortkragar som kom från andra hållet, från villorna vid sjön. Vi satt bredvid varandra. Vi såg samma magnifika föreställning. Vi var äntligen lika mycket värda. Våra stora gråa betonghus betydde inte ett skit eftersom vi var en del av den fantastiska cirkusen framför våra ögon. Vi älskade vad vi såg eftersom det var vackert och allt vackert är snällt mot våra själar.
Så där fortsatte det när jag växte upp. På krogarna var vi lika mycket värda. Våra socialbidragspengar eller de andras löner; i bartenderns ögon kvittade det. Vi blev vår egen cirkus. Vi satte upp egna vimplar, dansade våra egna danser, och natten skulle aldrig ta slut, Vi rullade från krog till krog, från ansikte till ansikte, vi blev våra egna vackra clowner och det skulle dröja bra många år av vacker galenskap innan livet kom ikapp och svepte undan benen på en med en perfekt Maldini brytning.
Jag älskar cirkusen som är Il Calcio. Jag älskar varenda förbannad centimeter av det där tältet. Jag älskar att det finns naiva och romantiska idioter som är beredda att våga tro på den där cirkusen, trots alla bakslag, trots allting.
I dag kör vi gång igen och jag är glad som ett snorigt litet barn som går med armarna om sina vänner till ännu en förbluffande, vacker och oerhörd föreställning.
Den italienska fotbollen kan aldrig dö.
7 Januari - Är Det Verkligen Fred Vi Vill Ha?
Det finns ett pris på allting. Vi strävar genom livet med en naiv ambition att vårt pris är relativt högt. Ingen vill vara ett billigt luder. Ingen vill sälja sin själ. Vi gör så gott vi kan. Ideal betalar tyvärr inte hyran. Ändå försöker jag ha dem. De är inte så många och inte särskilt svåra att följa. Jag försöker vara ärlig i det jag skriver, och i mitt liv. Jag försöker att vara konsekvent och inte tacka ja till grejer som mitt hjärta skriker nej till.
Så är det med livet, allting har ett pris. Så är det inom fotbollen också. Jag tänker på det när jag går in i omklädningsrummet på gymmet efter ett pass på träningscykeln.
Jag älskar att läsa kvällsblaskor när jag cyklar på cyklar som idotiskt nog står fastspikade i golvet.
Uniteds Ferguson är skitförbannad på sina supportrar. Det är tydligen rena begravningsstämningen på Uniteds hemmamatcher. Supportrarna försvarar sig. Det räcker tydligen med att man ställer sig upp så är någon där och river årskortet och kastar ut "ligisten."
England betalar priset för trygga, säkra, vackra arenor. Priset är begravningsstämning på läktaren. Priset är välordnade, kostymklädda fans med mycket pengar och händerna i knät. Priset är ännu mer välordnade supportrar från resten av världen som flyger in för en match lite då och då. Priset är att spektaklet fotboll förvandlats till ett tryggt, pliktskyldigt medelklassnöje bland alla andra. En ball liten statusgrej.
Italiens arenor är från helvetet. En del är så stora och grå att de ser ut som östtyska urtidsdjur, vansinnigt hemska ufon från planeten DDR.
Italiensk fotboll har stora problem med ultras och våld runt arenorna. Engelsk fotboll har lyckats frigöra sig från samhället i stort. Det kommer aldrig lyckas i Italien.
Frågan är nu; Vill vi ha ordning och reda på arenorna? Vill vi ha denna monumentala uppstädning? Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris?
Eller tar vi risken, chansen, fruktan och har ett sundare, värdigare, häftigare och livligare läktarliv?
Kan vi "trygga ihjäl" vår älskade fotboll?
4 Januari - Jag Avskyr Medialt Människoförakt
Jag avskyr medelmåtta. Jag nöjer mig inte med kulturella eller mediala kvacksalvare, amatörer med gigantiska bylinebilder och ännu större egon. Jag tror på mina medmänniskor. Jag är en idotisk naiv romantiker. Jag går i fällan med öppna ögon. Att leva, att vara en naiv romantisk idiot, handlar väldigt mycket om att gå i fällan med öppna ögon.
Jag har ägnat helgerna åt att läsa olika länders fotbollsjournalistik. I England tycks tabloiderna anse att folket är hysteriska, efterblivna babianer. Det är häpnadsväckande anti-intellektuelt. Det är fasansfullt. Det är medialt människoförakt. Det är för jävligt hur journalisterna hela tiden tycks tro att vi är sämre medborgare, idioter, kvalster, apor i bur.
Det är bradskande rubriker, stora bilder och analyser som inte når upp till skithuströskel-nivå. Det är genant. Journalisterna visar prov på ett häpnadsväckande fult folkförakt genom att sätta gränsen och ribban så lågt. Vilket kom först, hönan eller ägget? Väller medial och kulturell medelmåtta över oss för att vi vill ha skiten, eller är behovet skapat?
I Italien är det faktiskt något bättre. Där finns en tradition av duktiga skribenter och gränsen mellan kultur och fotboll är alls inte lika kompakt som i England. Sverige befinner sig någonstans mitt i mellan. Men det blir lite patetiskt när Sportbladet i rädsla slår sig för bröstet och hävdar att vi som skriver och läser här på SvenskaFans inte är riktiga journalister. Nej, tacka fan för det. Jag är stolt över att inte vara det. Vi är en egen värld.
Jag tror att media i alla dess former har en enorm makt, en uppgift att ta sina läsare på allvar. När man slentrianmässigt börjar förakta sina läsare, när man frivilligt och medvetet sänker ribban, när man börjar yla som apor i sin iver att lirka med det lägsta hos människan, är journalisten inte ett dugg bättre än ligisten.
Mitt mål är istället att höja nivån. Riv murarna mellan kultur och idrott. Se de bägge världarna med nya ögon. Kulturen har mycket att lära av fotbollenms värld och jag tror att sportens värld har att lära av kulturen.
Jag tror fortfarande att människor kan leva upp till förväntningarna man har på dem. Jag tror till och med människor tycker om förväntningar, gillar när de märker att någon faktiskt tar de på allvar, ser dem, förstår deras kärlek, deras passion och sorg.
Jag är nämligen en av er. Det finns inga trösklar här. Det finns inga stora bylinebilder som skiljer mig från er. Jag är här. Du som läser detta just nu är där. Men det kunde lika gärna, och det är ofta, tvärtom.
Jag tror på att ta mina medmänniskor på allvar. Därför försöker jag höja nivån, därför nämner jag författare som Tranströmer och Proust i mina texter. Därför att jag är en av er. Därför att ni är en av mig.
Det värsta jag vet är medelmåtta, eller när mediala och kulturella grindväktare kastar åt mig ett trött gammalt köttstycke, ett publikt skrovmål, och anser att jag därmed ska nöja mig. Jag nöjer mig aldrig. Jag vill ha ingående reportage, längre artiklar, fler vågade analyser. Jag kan tänka själv. Jag är inte intresserad av ständig objektiv rapportering från ännu en Svennis träning. Det är en provokation mot mitt intellekt.
Vi är värda så mycket mer än så.
