Ranking: Seconde punte
De bästa anfallarna är inte de som alltid är sist på bollen innan den hamnar i nätet eller de som står för de avgörande framspelningarna. De bästa anfallarna är de som gör både och. Många av de mest sevärda spelarna i Italien är seconde punte. Roby Baggios och Beppe Signoris arv lever i högsta grad.
11 - Nicola Amoruso, Reggina
Nicola Amoruso borde ha varit på toppen av sin karriär under sin tid i dåtidens Italien-suveräner Juventus. I det laget fungerade han som hyfsat framgångsrik inhoppare, och därtill vann han en mängd titlar. Numera spelar han i bottenlaget Reggina och drar ett helt anfall ensam. Ifjol fick han hjälp av utmärkte Bianchi och helt plötsligt exploderade duon och gjorde mål på allt. Naturligtvis så var klubben tvungen att sälja stjärnskottet Bianchi till Manchester City.
Kvar blev stackars Amoruso som måste ha fått något av en panikångestattack när han såg vem det var han skulle bilda anfallsduo med, nämligen brassen Joelson som gjort hela ett mål på hela fjolårssäsongen i AlbinoLeffe.
Den här säsongen har varit strulig för Amoruso, som velat bort till en större klubb och kanske fått en sista chans att spela i Europa. Men nu verkar han och presidenten Foti ha slutit fred och tillsammans kan de nu verka för att rädda laget kvar i högsta serien. Som spelare är han en utmärkt targetplayer som dessutom är en skicklig framspelare. Egentligen är han för bra för Reggina, som i sin långe anfallare alltid har tillgång till en anfallare av hög klass.
10 - Francesco Tavano, Livorno
Vissa spelare trivs inte i storklubbar. Antingen har de inte psyket eller så är det tryggheten som de inte får i klubbar som ständigt har höga krav på sig. Tavano tillhör säkerligen denna kategori. Efter att han slog igenom i lilla Empoli och gjorde det ena fantastiska målet efter det andra så bestämde sig Valencia för att köpa över honom till Primera Division.
Frågar man Valencia-anhängare vad de tyckte om hans sejour i klubben så skall man nog vänta sig ett svar med ganska många ”puta” i sig. Han lånades ut till Roma där han också var totalt misslyckad. Samtidigt satt gamle skeppsredaren Aldo Spinelli på en massa pengar efter att klubben sålt Cristiano Lucarelli till Shakhtar Donetsk. Han valde att satsa en del av pengarna på Tavano som bevisligen kunde göra mål i Serie A.
Efter en katastrofal start har laget rest sig och Tavano har varit tungan på vågen i de flesta av lagets segrar. Han är inte bara en målskytt utan också en passningsskicklig och lojal anfallare. Lite som tjuren Ferdinand gör han nog bäst i att stanna under sin korkek, för på de stora arenorna duger han inte.
9 - Goran Pandev, Lazio
Makedoniern Pandev har verkligen uppfyllt sin potential i pengafattiga Lazio där han tillsammans med Rocchi har spelat mycket bra de senaste säsongerna. Som många spelare från Östeuropa är det i psyket som brukar vara spelarnas värsta fiende. Utan att generalisera för mycket så finns det ett stort antal talanger som aldrig blommat ut för att de någonstans på vägen från talang till färdig spelare har tappat motivationen eller fotfästet.
Om jag skall vara ärlig så trodde jag att det även skulle bli ödet för Goran Pandev som Inter inhandlade som ung talang. Efter några säsonger i storklubben blev han utlånad till ett av Serie A:s tråkigaste, sämsta och smutsigaste lag någonsin (förlåt, Hedman), nämligen Ancona.
Här fick han sin första riktiga A-lagsfotboll i Serie A. Här kunde man se att grabben hade talang och en bollkänsla i sin vänsterfot som kunde få vilken president att bli våt i byxorna. Det som är imponerande är just det kliv som Pandev nu har tagit ifrån talang till färdig stjärna. För han är faktiskt en av de bästa anfallarna i Serie A.
Den här säsong har inte varit lika bra som förra, inte för Goran och inte heller för Lazio. Vissa lag har inte råd att spela Champions League, Udinese har visat det och nu också Lazio. Truppen var för tunn och stjärnor som Rocchi-Pandev har varit slitna. Nu måste klubben hamna på rätt köl igen och trots värvningen av Bianchi tror jag att det är den lille makedoniern som har nycklarna till Lazios eventuella lyft.
I framtiden skall det bli intressant att se vilka val han gör. Skall han bli en kultfigur i Rom eller skall han åka över till landet som startat två världskrig och bära lederhosen i Bayern.
8 - Fabio Quagliarella, Udinese
Napoli-sonen Quagliarella har etablerat sig som en riktigt bra anfallare i Serie A. Vissa i Italien hade säkert farhågor om att han bara var en one-hit-wonder som lika snabbt skulle återgå till en undanskymd tillvaro i till exempel AlbinoLeffe (skönt gäng).
Men som sagt, Don Fabio har verkligen visat att han duger både i ligan och i landslaget där han varit med om att spela Italien vidare till EM-slutspelet i sommar. Som spelare är han ganska okomplicerad. Han har fart och finess, men annars så är det tuta och kör som gäller för anfallaren med det krångliga efternamnet. Detta tillsammans med en förmåga att göra otroligt snygga mål, vilket inte minst är roligt för oss som älskar italiensk fotboll.
I årets Udinese har han Di Natale som lekkamrat och tillsammans är de livsfarliga för alla lag i ligan. Det skall bli intressant att följa hans utveckling, för jag är inte säker på hur bra han verkligen kan bli. Spelar han Udinese till ett Champions League-kval är det otroligt bra. Mer sannolikt är att laget får kämpa om en Uefa-cupplats.
Quagliarella kommer med största sannolikhet att få chansen i en riktig storklubb, och det är först då vi får veta han egentliga kvalitet.
7 - Julio Cruz, Inter
Trädgårdsmästaren Julio Cruz spelar sitt livs fotboll. Den gänglige anfallaren har lyckats med precis allt som han företagit sig. Själv vet jag inte om Cruz är så bra som han varit i år eller om han helt plötsligt har hittat en formtopp i slutet av sin karriär. Argentinaren ser föga imponerande ut på planen men han är dödligt effektiv, han levererar alltid när Mancini behöver honom.
När han spelade i Bologna användes han nästan uteslutande som prima punta, hans uppgift var att göra mål och möta uppspel. I Inter har han faktiskt trots sin ålder utvecklat sitt spel, och är nu även duktig med fötterna. Han besitter inte världens bästa teknik men han har en såkallad god funktionell teknik vilket ger honom precis den tid han behöver för att antingen spela fram eller avsluta själv när Inter anfaller.
Precis som alla stora lag består Inter av en perfekt mix av spelare. Alla har olika roller och är duktiga på olika saker. I dagens Inter har Mancini lyckats bygga ett lag där spelarna vet exakt vad som förväntas av dem och de får ett stort förtroende från tränare Mancini. Julio Cruz är en av dessa rollspelare som maximerar sitt kunnande i dagens Inter, det om något är ett bra betyg åt Inter och Mancini.
6 - Antonio Cassano, Sampdoria
Cassano är tillbaka igen, lika finning och oberäkneligt genialisk som vanligt. I Sampdoria verkar han slutligen funnit sin ”pappa” i Mazzarri och sina bröder i det beskedliga laget från Genua.
Alla som kan fotboll vet att potentialen för denna killen är oändlig. Ett tag var han dock riktigt illa ute då han lämnade både Roma och Real Madrid efter bråk eller motgångar. Sampdoria som annars har ett av de mest profillösa lagen i serien hade utrymme för lite galenskap och geni i sitt lag och bestämde sig för att satsa. Givetvis är Antonio för bra för Sampdoria. Men frågan är om inte han gör bäst i att stanna i laget i alla fall ett antal år så att han kan mogna och växa upp till en riktig man med sunda värderingar och en riktig verklighetsuppfattning.
I dagens Samp har Mazzarri byggt ett starkt arbetande kollektiv runt fixstjärnan från Bari. Det som är så fascinerande med laget och Cassano i år är att man verkligen kan se att alla bryr sig om honom som en lillebror som inte skall hamna i trubbel igen. Alla inklusive Antonio arbetar för varandra och samarbetet kan mycket väl ge en Uefa-cupplats.
Jag ser en otrolig utveckling hos honom om han fortsätter att mogna i klubben. Liksom andra stora spelare måste han nu börja göra rätt val för sin egen framtid. Donadoni kommer sannolikt att ta med Cassano till EM, väl där kan vad som helst hända. Frågan är dock om det bästa vore att skynda långsamt med honom, för någonstans känns det som ett bra EM kan ge hybris och helt plötsligt börjar han bråka igen…
5 - Ezequiel Lavezzi, Napoli
Den viktigaste spelaren i Napolis återfödelse heter Ezequiel Lavezzi. Egentligen var det väl bara De Laurentiis och tränaren Reja som hade koll på hur bra argentinaren verkligen var.
Som vanligt när det gäller Napoli så är ingenting perfekt och fansen har även den här säsongen kastats mellan himmel och helvete. Efter en bra start (trots 1-2 mot Cagliari) med fint anfallsspel och stabilt spel så har laget tyvärr visat upp en otäck ojämnhet som är bekymmersam. Vår käre Lavezzi har levererat det han kunnat, men han är på tok för ensam i offensiven. Även fast man skall säga att det lilla krutpaketet haft sina svackor med så är det han som skapar chanserna för laget och i mångt och mycket har burit laget på sina axlar.
Är det något ställe på jorden som skapar karaktär så måste det vara Neapel. Om Lavezzi fortsätter att ta ansvar och lyfta laget så har han alla chanser att bli en av de bästa anfallarna i Europa inom några säsonger. Men ska han och laget utvecklas så måste man komma tillrätta med problem som verkar förfölja laget sedan urminnes tider. När det går dåligt måste presidenten De Laurentiis hålla huvudet kallt och spelarna måste fokusera på spelet på planen.
Här har ledare som Lavezzi ett stort ansvar. Det är en sak att prestera för sig själ, en helt annan när det verkligen behövs och över en hel säsong. Som med mycket annat i livet så avgörs mycket av vilka val man gör, dessa viktiga val måste Napoli och Lavezzi göra rätt.
När spelet fungerar för Ezequiel så påminner han faktiskt om Maradona även om jämförelsen naturligtvis fallare på sin egen orimlighet. Men hans snabbhet och kreativitet är en livsfara för alla motståndare. Han är en av de spelare som varje gång de har bollen har potential att skapa chanser ur nästan ingenting.
Tyvärr har alla Napoli-älskare och även alla Serie A-fans inte fått chansen att följa laget från deras hemmaplan då det har strulat med tv-rättigheter. Men när TV4 väl har haft sina minuter i rampljuset och fotbollen sedan får komma tillbaka till sitt hemland nämligen Canal+ så hoppas jag verkligen att alla får chansen att se Lavezzi och kompani på underbara San Paolo.
4 - Alessandro Del Piero, Juventus
I en tid av smutskastning, oärlighet och brist av klubbkänsla så kan man alltid finna guldkorn som Alessandro Del Piero. För alla er som inte kom ihåg hur stor han var under en lång tid på 90-talet där han bland annat petade en viss Roberto Baggio, så kan jag säga att Alex Ferguson rankade honom som Europas klart bästa anfallare.
Tyvärr blev Del Piero skadad efter år av triumfer och vinster. Efter skadan har han inte kommit upp i den standarden vi har varit vana att se honom, därmed inte sagt att han varit dålig eller ens medelmåttig. Jag skriver detta för att alla skall förstå hans storhet som människa. Trots sviktande form och att större delen av världen misstrott hans kvaliteter har han behållit ödmjukheten och varit positiv.
När hans kära Juventus blev utsparkade på grund av äcklige Moggi och hans bihang så valde flera spelare att lämna klubben. För Alessandro var det aldrig aktuellt, för han spelar nämligen fotboll på ädlare grunder än många andra. Han vet att en bästa vän aldrig sviker och han var nu tvungen att hjälpa honom upp igen.
Svaret på fotbollsplanen blev direktkvalificering till Serie A och vunnen skytteliga för Del Piero. Inte illa för en spelare som varit slut enligt många. Det alla ska komma ihåg är att den här killen fortfarande är en mycket bra fotbollsspelare, även om han aldrig kommer bli lika bra som han än gång var. (Vilket säger en del om hur bra han var förr.)
Frisparksmålet mot Roma gör att man nästan blir tårögd för hans skull. Varje gång han behövs levererar han, och nu kan han föra sitt kära Juventus till andraplatsen. Alla sanna Juventus-fans vet vad den här mannen har gjort för klubben och han är något så ovanligt som en bra förebild för unga spelare att se upp till. Hatten av!
3 - Alexandre Pato, Milan
Vad skall man skriva som inte skrivits om denne yngling? Att han finns med på denna lista trots att han bara spelat några få matcher bevisar väl egentligen allt. Och efter att jag sett honom under dessa kamper så ser man tydligt att detta är en kille med ett brett register. Han skapar chanser åt sig själv och sina medspelare med sin kvickhet och företagsförmåga.
Det riktiga elddopet kommer mot Arsenal i Champions League. Nu har Patos medverkande i denna match varit omstridd på grund av skada och därför skall man inte förvänta sig för mycket av honom. Trots dessa kloka ord så är det ändå någonting inom en som förväntar sig att han tillsammans med Kaka skall visa upp ett spel värdigt Milan i denna åttondelsfinal.
Efter första matchen mot Arsenal kan man konstatera att unge Pato har mycket att lära om den cyniska europeiska fotbollen. Det är trots allt öppet inför returen och den kommer inte att se ut som i London, det får den inte göra för då åker Patos Milan ut. Stora matcher gör stora spelare, och något säger mig att just kombinationen stora matcher och Pato kommer bra överens
Jag tror att Pato sätter sina egna gränser. Vågar han och fortsätter att visa upp ett starkt psyke så är han en spelare som kan föra sin klubb till framgångar likt vad den hade under Van Basten-Rijkard-Gullit-eran.
Tur för Patos del att han hamnat i en av världens tryggaste klubbar med en klok klubbledning som kommer att vårda honom rätt. Det är något visst med Milan, och något säger mig att klubben alltid har ett svar på allt. Årets svar heter Pato.
2 - Adrian Mutu, Fiorentina
Rumänen Adrian Mutu har verkligen tagit sig i kragen och studsat tillbaka från kokainskandalen i Chelsea. Liksom många andra unga stjärnor förlorade han fotfästet och han förlorade sitt omdöme någonstans mellan Parma och Chelsea.
Nu är dessa tider historia och jag börjar urskilja en riktig storstjärna och ledargestalt i Mutu. Han har verkligen utvecklats under Prandelli och kanske ännu mer av Tonis flytt efter sommaren. Man ska dock inte underskatta Cesare Prandelli som många hävdar är den överlägset bästa talangutvecklaren i Italien.
Just nu bär Mutu Fiorentinas offensiva spel på sina axlar och det är han som håller dem kvar i kampen om dem sista Champions League-platsen. Han blandar ett finurligt passningsspel med egna målfester och inte minst viktiga mål i svåra lägen.
Nästa steg för rumänen bestämmer hans nuvarande arbetsgivare Fiorentina. Klubben måste bestämma sig hur högt man skall sikta och man ska ta sig dit. Man har tidigare satsat på att köpa unga talanger likt Arsenal, men dessa måste börja leverera och laget måste spetsas med kvalitetsspelare som går rakt in i laget. Med en ännu bättre omgivning kan Mutu verkligen få chansen att ta nästa steg i sin utveckling, finns inte den omgivningen i Fiorentina kanske han måste vidare i karriären.
1 - Zlatan Ibrahimovic, Inter
Det är faktiskt så stort att man får nypa sig i armen. Sverige har den bästa anfallaren i Serie A, världens bästa liga. Tyvärr får Zlatan inte det erkännande han borde ha på grund av sin invandrarbakgrund och hans historia som ”osvensk”. Sanningen är att det inte finns någon i Sverige som spelar mer för fansen och folket än Zlatan.
I väntan på detta erkännande spelar Ibra sitt livs fotboll i Italien och i Europa. Han är ju faktiskt bäst i ett av världens bästa lag. Han blandar teknik med viktiga mål, och har utvecklats enormt under Mancini. Framförallt är det mentalt och framför mål som Zlatan har mognat.
Zlatan är på väg att uppfylla hela den potential som alla talangscouter såg på det där La Manga-lägret när han spelade för Malmö FF. Han har verkligen allt som en modern anfallare skall ha, han är snabb teknisk och stark.
Jag har hyllat Zlatan i denna artikel. Dock skall det sägas att han var riktigt blek i matchen mot Liverpool. Inter gjorde det klassiska misstaget att på förhand bestämma sig för att backa hem med elva man. Visserligen blev man straffade av en hemsk domare, men det är dags för Inter att tro på sig själva, att man faktiskt kan vinna borta mot Liverpool. Zlatan måste i sin tur börja pretsera mot engelskt motstånd. Ibra drar ett tungt lass i ett naivt Inter och då måste han helt enkelt leverera i viktiga matcher. Som han själv har sagt, ingen kommer ihåg en tvåa, trea eller fyra.
Alla svenskar borde känna en stor stolthet för denna människa, han kan inte bara spela fotboll utan förena en faktiskt segregerad nation. Genom att gemensamt stötta vår bästa spelare i modern tid så kan alla som bor i vårt avlånga land kanske komma ett steg närmare varandra.
