Krönika: ”We are fine as we are”
Ja… Frågan är vad man ska skriva om såhär dagen efter debaclet på San Siro. Inte mycket gick Milans väg och säsongen är nu en fulländad katastrof. Hate to say it, men med handen på hjärtat så struntar jag fullständigt i Milanledningens fallskärm: Europeiska Supercupen samt Världsmästerskapen för klubblag. Det var Champions League som gällde och nu sprack den bubblan med råge.
För mig är säsongen i princip över. Att ett lag som Milan skall jaga en fjärdeplats i ligan är fullständigt oacceptabelt. Ett Milan som spelat bländande fotboll under många år och som borde vara starka nog att kampera på samtliga arenor, oavsett om det är Serie A eller Champions League. Är det för mycket begärt?
Ska vi skylla på spelarna? Vi kan alltid dra upp de sedvanliga argumenten för att få spelare att lira fotboll. Det främsta av dessa är pengar. Många klagar ofta på att spelare som drar in ett par miljoner per månad på att sparka en boll borde kunna leverera när det gäller. Men den motivationen är tämligen svårhittad. Vad skall man då spela för en sådan här match som är direkt avgörande? Sig själv? För sin egen vinning? Nu blir det lite svårt för ett lag som Milan där spelarna är bland de mest framgångsrika i världen med personliga titlar bärgade hejvilt.
Vad återstår då att spela för? Min första tanke landar omgående på ”the little guy”. Den lilla pojken som dör för sina elva hjältar på planen och som inte skulle kunna bry sig mindre om hur mycket som finns på idolernas bankkonto. Frågan är om spelarna glömt bort det. Att spela för sig själva men även för alla fans världen över. Jag påstår inte att det är så, absolut inte, men man måste ändå få ställa sig frågan. Hoppas och tror innerligt att det inte är så, men ursäkten att man är trött måste vara bland de mest lama jag någonsin hört. Okej, ett tätt spelschema är jobbigt och tär på en, men ett Milan i normalt skick (observera: inte extraordinärt skick) skall kunna hantera matcher tätt inpå varandra. Kan en 46-årig kvinna lyfta en bil för att få loss sin tvåårige son kan väl elva atleter höja sig ett par snäpp under en fotbollsmatch? Dock måste man som topplag kunna spela mycket och rotera mycket utan att gå miste om värdefulla poäng. Men den möjligheten satte Galliani och grabbarna stopp för tämligen tidigt med sitt numera legendariska ”we are fine as we are.” En bred trupp med kvalitetsspelare fanns inte på ledningens karta och följden av den dåliga truppsatsningen såg vi prov på igår. Att bara ha en bra spelare på varje position håller inte i dagens fotboll. Jag menar, är Barcelona, Real Madrid, Chelsea och Manchester United helt galna när man hämtar in två-tre kvalitetsspelare per säsong? Jag menar inte att man skall tokköpa in en massa stjärnor, absolut inte, men ett par värvningar för att få den vinnande bollen i rullning. Är det för mycket begärt?
Sedan är en tränares främsta uppgift (eller i alla fall en essentiell uppgift) att motivera sina spelare. Ancelotti verkar ha gått miste om den förmågan. Tyvärr. Om det är mätta spelare eller om allt kan skyllas på tränaren är svårt att säga och förmodligen ligger problemet hos båda parter men ett problem är det sannerligen. Det såg vi igår.
Sedan måste jag även kommentera Gourcuffs vara eller icke vara i Milan. I mina spelarbedömningar efter gårdagens match gav jag Ancelotti ett lågt betyg. Men att ledningen inte ger Ancelotti mer spelrum att leka i är inte hans fel. Det är ju inte han som sköter spelarköpen. Titta bara på Vikash Dhorasoo. En spelare som övertygade stort både i Champions League och i Ligue 1 och som förmodligen borde ha fått starta i franska landslaget, men en viss genialisk Zinedine Zidane stod före i kön och med all rätt. Många klubbar ryckte i den lille fransmannen men när Milan ringde tvekade han inte en sekund. När han sedan skulle göra sin första träning erkände Ancelotti att han inte ens visste vem Dhorasoo var. Min poäng är den att en tränare borde få bestämma vilka spelare han vill ha i sin trupp? Wenger och Sir Alex sköter i princip spelarköpen själva och frågan är om inte det är det som behövs i ett kontrollerat och hierarkiskt Milan?
Jag menar vidare att Gourcuff inte känner något som helst förtroende från Milan och framförallt Ancelotti. Att låta honom spela på måfå hjälper inte. En ung spelare behöver självförtroende och det är något som Milan berövat honom. I sin debutmatch mot Röda Stjärnan i kvalet gjorde han en kanondebut och berömmen haglade. Ni vet själva vad som hände sedan. En nervös och stressad spelare återfanns i Gourcuff och han hamnade allt längre bort från startelvan. Han borde ha blivit bättre omhändertagen och inte förväntats fylla en skadad Kaká/Seedorf när det var som mest tvunget. Vem levererar omgående under en sådan press? Att sedan jämföra fransmannen med Pato är befängt då Pato helt enkelt är ett fenomen utan dess like (förutom Il Fenomeno). Men jag har inte gett upp ”Petit Zizou” än. Kontinuitet är the key to success och får han det så vet vi om han är värdig det smickrande smeknamnet. Än så länge kan vi inte ta ställning till det då han inte fått chansen fullt ut.
Åter till Ancelotti. ”Taktikern” verkar i alla fall inte leva efter principen ”man måste våga för att vinna”. Han vågade inte igår och har gång på gång visat att han inte vågar när man måste våga som mest. Att kasta in unga spelare i Coppa Italia kan inte räknas som att våga utan det är i stunder som gårdagen man verkligen vill se lite Hiddink/Wenger-takter. De lyste med sin frånvaro. Jag är grymt tacksam för allt mister bidragit med under sina år, men frågan är om det inte börjar bli dags att lämna ifrån sig dirigentpinnen till någon annan?
Jag är precis som många andra Milanisti oerhört besviken på hur Milan genomfört denna säsong och vi får alla hoppas på att detta var en engångsföreteelse. Alla lag upplever svåra stunder och Milan är inget undantag. Men denna stund kanske kunde undvikas?
Frågorna är många kring dagens Milan som vunnit allt som går att vinna. Om svaren kommer återstår att se. Observera att detta är personliga tankar och speglar inte redaktionen eller andras åsikter och Jag hoppas att jag hållit mig inom yttrandefrihetens breda gränser.
Vill gärna nämna Gallianis väl valda ord inför säsongen: ”We are fine as we are”.
Hmm… Sure about that, mister?
Jag måste dock få avsluta med lite uppmuntrande ord i denna mörka stund.
“You can’t truly appreciate success if you haven’t experienced adversity.”
Så nästa säsong kommer vi uppskatta en CL-seger OCH ligavinst än mer! (Med reservation för viss optimism.)
