"Men det är ju bara fotboll"
Det finns inget jag hatar så mycket som den lilla meningen! Den får mitt inre att skaka, den får det att svartna för mina ögon och den får det att komma rök ur mina öron!
För bara några veckor sedan så trodde jag i min naivitet att det bara var personer utan något fotbolls intresse (som min mor & far) som kunde yttra den fruktansvärda meningen.
Men oj så fel jag hade. Det har vissat sig att denna sjukdom sprider sig djupare än så, mycket djupare till o med. " Den som blir arg eller ledsen pga att ett fotbollslag förlorar borde få sitt huvud undersökt för då är det något allvarligt fel" Det här meddelandet läste jag i ett av forumen på SvenskaFans.com och det var inte det ända i den här stilen.
Det jag vill säga är att jag älskar mitt lag! Något som väldigt få fans gör nu mera. Nu nöjer man sig med att "heja" på det lag som leder serien och man gör det inte för att man känner något för laget utan man gör det för att man nu för tiden ska göra det!
Det ni måste förstå är att det inte bara är kärlek, det är mycket större än så.
Jag står och faller med mitt lag. Mitt hjärta slår i samma takt som mina 11 hjältar på planen passar bollen. När mitt lag viner så lever jag i himmelriket, när mitt lag förlorar så ligger jag på min dödsbädd.
Men är det bara jag!? Varför kommer den känslan krypande ibland? Varför känner jag mig så ensam, som om det bara skulle vara jag som fäller tårar efter en fruktansvärd derby förlust eller efter ett poängtapp som kan kosta oss platsen i högsta serien för att nämna dom senaste tårarana!
