Krönika: Nutid före framtid
Jag borde se åt ett annat håll, men mitt hjärta följer varje steg. Jag är en dåre som aldrig lär. Jag är en man på drift igen.
Ni är nog många som känner igen de inledande raderna, hämtade från Ulf Lundells Hon gör mig galen. En låt som kommer att fungera lite som ankarpunkt för hela den här krönikan. Tankarna på att skriva den har funnits där i flera veckor, idéerna kring vad meningarna ska handla om har dykt upp, ibland önskade, vissa stunder oönskade som smärtsamma påminnelser om att livet sällan går som på räls. Varken i stort eller i smått. Uppslag har med andra ord inte saknats, inte tid heller för den delen. Men först nu har undertecknad äntligen fått fart på tangenterna igen.
Onsdag kväll, Gävle. Knäpper på text-tv:n och konstaterar till mitt förtret att Milan i paus ligger under med 2-0 hemma mot Sampdoria. Ytterligare ett i raden av den här säsongens alla misslyckanden och besvikelser står för dörren således. Cirka en halvtimme senare kliver jag in i min lägenhet igen, efter att ha tagit avsked av det sällskap som prioriterades före Milan, och nås via internet av beskedet att Rossoneri har reducerat. På med stream, en kvart kvar och ett försök att inträda i rollen som den där fanatiska supportern görs från min sida. Det lyckas någorlunda och för ett tag är man inne i sin egen värld där frustrationen, känsloyttringarna och det adrenalinstinna beteendet regerar.
Men lika fort som ikläder mig den rollen, lika fort lämnar jag den. För när slutsignalen går (och en ny tung förlust är inkasserad) känner jag, för första gången på allvar på åratal, att en Milanförlust inte bekommer mig alls på samma sätt som tidigare. Det är en mycket märklig upptäckt jag gör just då, och den skrämmer mig en aning. Efter ett nederlag brukar det ju vara skönt att, för att få ur sig all ilska som brukar välla upp inombords, ägna sig åt destruktivt beteende och för ett tag kliva ner på en neandertalares nivå. Men inte ens den reaktionen drabbar mig den här gången, inga grova ord skriks, inga stolar i närheten får ta emot ett slag, inga aggressioner känns överhuvudtaget inom mig.
Det som känns är en slags tomhet och avtrubbning. Och det är oroväckande, att man vid det här laget inte ens orkar att bli vare sig arg, riktigt besviken eller ledsen längre. Att det har gått så långt, så att man i stället för att ta ut sin ilska efter matchen bara rycker lätt på axlarna, mumlar något för sig själv om att "jaha, det var det, förlust igen" och konstaterar att det har börjat bli en vana att poängen tappas visar med all icke önskvärd tydlighet (för att göra om uttrycket lite) hur misslyckad den här säsongen ändå har varit.
Lazio-Roma på tv:n, tid för att koppla av och att bara försöka njuta av bra fotboll. Men det är svårt, får ingen sinnesro alls. Dels känns den där avtrubbningen inte bra, man ska åtminstone vara förbannad efter en förlust. Dessutom är det så mycket annat som gnager inom mig, det ska aldrig vara enkelt och givetvis ska nederlagen hopa sig på en och samma gång. Kanske är det som Lundell säger, kanske skulle man ibland må bra av att se åt ett annat håll. Såväl när det gäller laget i ens hjärta som personen i detsamma. Men det är inte lätt att vända bort blicken, det går bara inte att sluta tycka om något (eller någon) som betyder så mycket. Man är väl en galning som aldrig lär, antar jag. En man på drift igen, som söker efter framgång och önskar att finna lyckan, men som för att verkligen få vara lycklig först måste genomlida den ena tunga perioden i livet efter den andra. Kanske är det så, oavsett vilken form av kärlek det än handlar om.
Onsdag kväll, Milano. Ancelotti lämnar San Siro efter 1-2 mot Sampdoria. Det vore intressant att kunna läsa hans tankar. Vad rör sig i misters huvud just nu? Känner han samma sak som jag, att han bara vill komma bort från allt en stund och få lite tid för att fundera i lugn och ro? Eller drivs han av instinkten som, delvis naiv men samtidigt delvis berättigad, som säger att det ännu inte är för sent att lyckas, att det trots den tunga uppförsbacken är värt att kämpa och att lyckan kommer att uppnås med tiden? Jag kan inte läsa Ancelottis tankar, men jag full förståelse för om han i detta nu längtar bort. Känslan av att vilja fly är naturlig i pressade och jobbiga lägen.
Visst är det så för oss supportrar, att man ibland för någon sekund får en ingivelse som säger att det är lika bra att lägga ner allt och försöka glömma. På samma vis som med känslolivet. Egentligen går kärleken till ett fotbollslag och den kärlek man kan känna till en annan människa delvis hand i hand, för trots att skillnaderna på många sätt är stora så medför de båda en naivitet och envishet som i många fall egentligen inte kan vara hälsosam för ens inre. För lik förbannat, hur tungt det än är, så stannar man kvar och kämpar. Man försöker intala sig själv att en vändning är nära, att det inom kort kommer att bli bra igen. Ens hjärta följer varje steg som det man vill nå och fånga, oavsett om det är i form av en ligatitel eller i form av en person man åtrår, tar och man vägrar släppa taget. Ibland trots att allting egentligen talar för att det vore det så mycket skonsammare mot sig själv om man släppte taget och insåg att slaget vore förlorat.
Hon går förbi här som en doft av hopp,
som ett tåg på en nattlig station,
som ett rop i en gränd från en förlorad vän,
som en ny religion.
Fredag morgon, klockan 05.00, Gävle. Antar att Ancelotti sover, om han inte ligger vaken och grubblar över hur han ska förvandla ett trött, långsamt och segt Milan till en vinnande maskin igen. Själv måste jag släpa mig ur sängen, tåget går om en timme. Dags att komma bort från allt funderande, att få lite lugn hemma i Smålandsskogarna. Det är tanken åtminstone, men redan på tåget inser jag att det var ett önsketänkandet.
Funderandet ökar i stället för att avta ju längre ifrån Gästrikland tåget kommer. För att bli av med de bekymrade vecken i min panna försöker jag leda in tankarna på Milan och nästa säsong. Transferryktena har yrt omkring likt snön utanför tågfönstret de senaste veckorna och många är de spelare som nämns som tänkbara Rossoneriförvärv till sommaren. Att tänka på hur stark trupp Milan kan komma att ha när 2008/2009 startar om det vill sig väl borde ju pigga upp för stunden, men det tar inte lång tid innan även detta ämne föranleder funderingar med negativ klang för min del.
För hur planerar man för framtiden när allting i nuet är kaos? Att enbart titta framåt innan de problem som finns i dagsläget är lösta är att ta hjälp av någon slags konstgjord andning som inte fungerar i längden. Det är att hoppa över flera steg på vägen, att försöka ta en genväg bara för att senare stå där vilseledd och inse att man borde ha gjort upp med sitt förflutna innan man gav sig av mot framtiden.
Saker och ting här i livet blir sällan enklare om man försöker göra det enkelt för sig. Att försöka nonchalera problem som existerar i nuet och att - i ett slags desperat försök att stilla sin oro och besvikelse som snarare leder till att man lurar sig själv - på ett närmast patetiskt och mycket naivt sätt intala sig att allting kommer att bli bättre framöver, det är att gå rakt in i en fälla. Gåendes med blicken långt fram i horisonten är det lätt att missa de lömska groparna precis framför fötterna. Problemen försvinner inte för att du sopar dem under mattan. Reder vi inte ut de bekymmer som existerar idag så är det fel att tro på en problemfri morgondag. Oavsett vad det gäller.
För Milans del innebär det att man måste ta de orosmoln som skymtas på den Milanesiska himlen i nuläget på allvar. Givetvis bör man även blicka framåt för att på allra bästa sätt stå redo när nästa säsong drar igång, men i första hand måste en Champions League-plats säkras. Spel i Champions League innebär större intäkter och högre status, faktorer som i allra högsta grad är viktiga när det gäller att planera för framtiden. Drogba och Berbatov, exempelvis, lär inte lockas av Milan på samma sätt om Uefacupspel väntar till hösten...
Lördag eftermiddag, Turin. Pato avgör för Milan och de rödsvarta har tagit ett steg i rätt riktning, dels mot att reda ut problemen som finns, dels mot att gå en ljus framtid till mötes. Lite arbetsro för Ancelotti och en ny strimma av hopp att ta fäste på för oss supportrar. Som sagt, man biter sig alltid envist fast och vägrar att släppa taget. Man slits mellan hopp och förtvivlan, ibland från vecka till vecka, och försöker intala sig själv att det kommer att sluta lyckligt till sist.
Kanske blir det ett riktigt lyckligt slut, kanske står vi där stolta och med glädjetårar i ögonen efter nästa års Champions League-final. Kanske blir det så om bara Milan tar sig i kragen gör upp med dagens problem, innan man börjar fundera över hur morgondagen kan komma att se ut.
Och visst är det faktiskt en stor likhet mellan att hålla på ett fotbollslag och att vara kär, för man kommer aldrig ifrån. Man kan inte bara stänga av, försöka koppla bort och glömma för en stund. Känslorna för laget, för kvinnan, för mannen eller vad det nu kan tänkas vara som väcker den där spänningen inom dig gör sig ständigt påminda.
När natten kommer är hon ändå där
Vad kan du göra åt att du är kär?
